Steget innan

Jag sitter här och tänker på en sak som är ganska så viktig. Liv Strömquist har underhållit och inspirerat mig med sitt sommarprat, först om mens och skam, sedan om att våga skapa och ta plats med sina alster trots att det inte ingår i den kvinnliga rollen.
Jag tar fasta på det senare temat här.
Alla människor är olika. Somliga har ett gott självförtroende, andra är mer osäkra på sig själva. Liv Strömquist kritiserar konkurrenssituationer inom kultur och hävdar att vi alla redan har en jury i huvudet som klankar ner på alla våra idéer och tankar. I synnerhet tjejer har den där juryn, menar Liv.
Jag håller med henne om det. Jag kan förstås inte veta vilka tankar som rör sig inuti världens alla tjejhuvuden, men jag tror att en förklaring till att tjejer är mer sällsynta på olika områden där man ska synas och höras är just att steget är längre för tjejer, vilket grundar sig i ett dåligt självförtroende.
Jag har själv haft en väldigt hård och elak jury i huvudet som gjort att jag tvekat inför att ens försöka.

Den här juryn, den bryr sig inte så mycket om vad som faktiskt är bra eller dåligt. Den har ingen utbildning, den är inte professionell och har ingen egentlig behörighet att analysera och bedöma vad vi åstadkommer. Ändå sitter den där och hörs.
Den styr oss.

I världen utanför kan vi tala om kvaliteten på kultur och skapande. När vi är framme vid de större arenorna och ska välja vem som får pris, vem som får bidrag, vem som får synas och höras, då kan vi hävda att kvaliteten är viktigare än vem som ligger bakom.
Men sållandet börjar tidigare än så. Den börjar på amatörstadiet.
Det finns ett steg vi alla måste ta för att komma framåt, bli bättre, åstadkomma något större. Det första steget. För att ta det steget måste vi i viss grad vara omedvetna om våra egna brister.
För ingen är bra från början. Det är ett under om den som för första gången sätter sig vid ett piano kan spela som en mozart. Det händer, men är otroligt ovanligt. Inte en bråkdel av alla som sysslar med musik började som proffs. Samma sak inom alla andra områden. Vi börjar som amatörer.

Men för mig, och för många andra, har det första steget känts otäckt att ta. Det har varit pinsamt, känts onödigt, löjligt, det har gett upphov till negativa tankar som tvingat mig att låta bli.
Det här sättet att tänka är jag ganska så säker på är mycket vanligare hos tjejer än hos killar. Jag grundar den uppfattningen på hur många killar som gör saker fast de är halvbra eller rentav riktigt usla på det. De har inte samma beska, griniga jury i huvudet. Jag antar att de istället har en jury som säger "kör hårt, det här bli jättebra!". Att det sedan inte blir så bra gör ingenting, det är bara att gå vidare och försöka igen.
Att vara dålig på något men göra det ändå är inte fel - det är tvärtom jättebra! Den som provar sig fram kan bli bättre och bättre, till och med riktigt duktig. Men även om det inte händer så har en glad amatör roligt under tiden och stärker dessutom sitt självförtroende.
Väldigt sällan ser jag tjejer med samma engagemang och tro på sig själva gå in i något som de kanske inte helt kan hantera och med glädje presentera något som på sin höjd funkar.
Orsakerna kan vara många. Dåligt självförtroende, aka rädsla att misslyckas samt överdriven självmedvetenhet och självkritik, är antagligen en.

Det här är genomgående i hela samhället. Kvinnor vill inte ta plats - de har ju ingenting att komma med. Kvinnor vill inte synas och höras - de är väl inte så mycket att lyssna på. Kvinnor vågar inte prova - de kan ju göra fel, de kan underprestera.
Folk undrar varför kvinnor inte bara blir lite bättre på att löneförhandla, så att de kan få upp sina löner till männens nivå?
Jag har läst undersökningar som visar att män och kvinnor ger helt olika förslag på ingångslön när de blir tillfrågade - kvinnorna lägger sig lägre och männen högre. Männen har inställningen att de är duktiga, att de kan prestera, att deras insats är värdefull. Kvinnorna lyder under jante och tycker att det är onödigt att gapa efter mycket.

Folk undrar varifrån det här dåliga självförtroendet kommer.
Ja, det kan man ju fundera på. Teorierna är många. Att det skulle vara en ren slump och något som kvinnorna själva helt enkelt måste kollektivt lägga av med är den sämsta, tycker jag. Vad tycker ni?