Ukraina äger ESC

I lördags var det Eurovision Song Contest. Jag älskar det programmet, ESC och Melodifestivalen. Jag blir helt till mig i trasorna när det vankas schlagerfest. Klär upp mig. Sitter klistrad vid tv:n och bedömer melodi, text, framförande, kläder, allt. Usch ja. Där kan man snacka om guilty pleasure, eftersom jag annars är lite mer av en finsmakare som gärna beklagar mig över dagens ytliga och banala popmusik. Hur går det ihop? Ingen aning!

Kanske är det att det är så väldigt mycket av allt i schlagersammanhang. Det är så mycket glitter och färger, nytt och gammalt, överdrivet eller avskalat. En sån extrem hype som är kring programmen är nog också lätt att sugas med i. Och när det gäller ESC tycker jag helt enkelt att det är så himla intressant vilken musik som lyfts fram och hyllas i olika länder runtom i Europa. Extra kul är det ju med sånger på originalspråk och sådana där kitchiga inslag av nationell folkmusik.

Men nog om det - att jag aldrig kan hålla mig kort och komma till saken!
Saken är Ukraina.
I år tyckte jag nämligen bäst om Ukrainas låt, ni vet den där med "jätten". Ja, ett löjligt uppmärksamhetsknep, men låten är faktiskt bra!

Eftersom jag även förra året höll på Ukrainas bidrag, då med Gaitanas Be My Guest, började jag fundera på om det fanns ett mönster. Är det måhända så att Ukraina fler gånger har fångat mitt intresse i ESC, att jag rentav kan sägas ha dem som generell favorit?

Jodå. Ukraina ligger bland annat bakom klassikern Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchk, en låt som nog gav många nickelallergi, men jag tycker den är hysteriskt rolig och skön.

Ani Loraks Shady Lady är av väldigt typiskt schlagersnitt, och ju mer jag lyssnar desto bättre gillar jag det. Discodiva uti minsta klänningsremsa. Väldigt välkorrigerat nummer och en oslagbar dansgolvshit.

Något liknande hittar vi hos Svetlana Loboda med Be My Valentine, fast lite porrigare och lite rockigare. Jag minns det här numret, faktiskt. Minns som i att jag hade glömt, men känner igen det nu när jag ser det.

Men sannerligen - de verkar ha råd med både glitter, eld, proffsdansare, överhuvudtaget pampiga nummer med otroligt klatchiga kläder.

Det var några av de senare årens godbitar. Många kvinnor, vilket är härligt. Herr Björkmans tes om att man kan bli mätt på kvinnliga musiker verkar inte stämma här...
Men jag väger upp med ett lite mer udda inlägg från 2005: Razom Nas Bahato med rapgruppen Greenjolly.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag gillar det! Musikaliskt tilltalande och ett väldigt spännande inslag i en tävling som ska vara "fri" från politik. Lägg märke till sångarens Che-tröja, och de kedjade händerna! Detta var alltså precis i samband med den orangea revolutionen (som jag ska läsa på om sen).

Sist men inte minst vill jag bjuda på en musikvideo som knyter an till mitt första inlägg på en här bloggen. Här sjunger Alyosha med stark stämma om att människor ska sluta sabba för varandra. Vackert live-framträdande, men jag lägger in videon till sången, där vi får se Alyosha med anklagande blick traska runt i... just det, Pripyat!

Slutet påminner i sin svulstighet om Michael Jacksons Earth Song. Jättebra låt, och snygg video i slående miljö. Jag blir glad i hjärta och själ.

Ukraina! En vit fläck på min karta, men kanske inte så länge till.