Idag har jag bildgooglat Pripyat (kort info för er som undrar: Pripyat är en ukrainsk spökstad som ödelades efter Tjernobyl-katastrofen 1986 och sedan dess legat där och varit allmänt läskig och mytomspunnen). Det var porrigt. Jag fortsatte att trappa upp denna lustkick med att leta efter ödelagda tivolin och hittade en del godbitar. Men dagens finaste bild är den här från Pripyat:
Kan ju inte låta bli att undra vad det är för felkoppling i huvudet som gör att man går igång på ödelagda platser?
Antagligen samma miffo-funktion som gör att man med nöje bänkar sig framför en skräckfilm. Varför, liksom? När man kan se en mysig feel good-film istället för att huka under kudden och ropa "nej, gå inte ner i källaren, titta bakom dig, gå därifrån!". Varför bildgoogla abandoned amusement parks när man kan bildgoogla cute kittens?
En halvhjärtad teori är att det är ett sätt att själv känna sig trygg. Det är trots inte jag som bor i en spökstad eller måste gå ner i en källare och treva mig fram i mörkret efter mina försvunna kompisar. Ungefär som exponeringsterapi kan man minska sin egen rädsla genom att se på bilder och filmer som föreställer saker som händer någon annanstans, avlägsna läskigheter, påhittade sagor, sådant som händer andra och som inte kan nå mig. Världen är på många sätt hemsk och ett sätt att bearbeta den informationen är att ta del av hemskheterna på tryggt avstånd.
Apropå tivolin: när jag var liten hade jag återkommande drömmar om märkliga karuseller och berg-och-dalbanor. Drömmarna var inte alls likadana från gång till gång, men det var just tivoli-temat som kom igen lite då och då. Nästan alltid var jag ensam på tivolit. Ibland var det kväll och mörkt, ibland ljust, men alltid väldigt ont om folk. Oftast helt folktomt. Och ofta gav det mig en väldigt kuslig känsla. Ingen renodlad mardröm, sällan var det något speciellt som hände - det var bara en obehaglig stämning där. Kanske som att jag var instängd.
Jag har tänkt på de där drömmarna ibland. Som vuxen drömmer jag nästan aldrig om övergivna nöjesfält. Det var liksom en barndomsgrej för mig. En märklig grej - jag tyckte det var toppen att åka till Liseberg och förknippar tivoli väldigt starkt med stora folkmassor. Så varför vändes allt detta ut och in i min drömvärld där tivolin fick stå för mörker, ödslighet och osäkerhet?
Jag vet inte, jag har inga teorier där.
Bilden på min blogg, som föreställer ett nöjesfält i en solnedgång, tog jag i Hyde Park i London när jag var där förra hösten. Öde och folktomt. Vackert.
Nu ska jag se om sambon vill se en skräckfilm med mig. God kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar