Pojkar.

Bilden ovanför marknadsför badkläder för nåt klädföretag. Skiter i vilket, det är irrelevant. Jag snodde den hos Lady Dahmer.
Vissa ser inget konstigt med den vid en första anblick. Kanske för att vi är så vana.
Så här ser jag bilden:
Det första jag reagerade på var flickan till vänster. Föreställ dig henne fast kanske tio år äldre. Långt hår, särade läppar, en hand på väg att dra ner trosorna inför en betraktare. Jag tycker att den här bilden har en sexuell aura, på ett sätt som känns väldigt fel med tanke på att modellen antagligen är i knappa skolåldern.
Tjejen i mitten ser ut att vara i den ålder hon är: hon står i baddräkt och ler mot kameran, posen ser mindre konstlad ut och uttrycket är lekfullt på ett sätt som känns mer lämpligt för hennes ålder.
Hon ser ut att kunna springa iväg, leka, busa, simma, vara barn. Hennes kamrat är otroligt mycket mer medveten om kameran och om sitt yttre. Hon vet att hon är söt, att hon redan är en kvinna, om än liten.

Det andra jag ser är förstås pojkarna. De gör mig ledsen. Så hårda, så tuffa, så långt bort från lekfullhet och naturlighet, så små men ändå så medvetna om vad en man är: hård, stark, arg.
Jag ser ingen glädje i deras ögon. Ingen stolthet, ingen lekfullhet. Bara kyla. Som om de redan lärt sig att hålla tillbaka lusten och glädjen till förmån för den iskyla som rollen som man kräver.

Det här är två bilder som föreställer fyra barn på stranden, iklädda barnkläder. Vad gör barn på stranden? Leker, simmar, bygger sandslott, blir sandiga, äter glass, sparkar boll.
Vad gör de här barnen? De posar för en kamera. Men inte med glass på hakan, inte med ett stort leende, inte framför sina sandslott eller skuttande i en jättevåg.
De poserar som om de vore vuxna människor i en underklädesreklam.

Och ju mer jag tänker på saken desto mer bekymrad blir jag över pojkarna. Så unga. Men redan så skickligt inskolade i sin roll. Muskler, som inte ens finns där, men som ändå ska visas upp. Muskler, inte för att springa, sparka boll och leka. Muskler för att visa makt.
Titta på mig, jag kan slåss. Jag är starkare än du. Kom inte närmre! Ge mig ingen kram. Prata inte med mig. Här finns ingenting att hämta. Jag kan slåss, det räcker så.

Jag blir ledsen.
Ibland klagas det över att feminister, genustyper eller helt enkelt hela samhället har en agenda som går ut på att göra pojkar till veka flickfigurer, tvinga dem in i en obekväm tjejroll där de tvångsmatas med känslor och tvingas sitta tysta och utföra lugna lekar och pyssel. Något som alltså ses som helt naturvidrigt för alla pojkar.
För mig finns det inget mer fantastiskt än om vi kunde göra alla pojkar till "flickor". Med det menar jag att det att tillåta pojkar att gråta, fascineras av klara prinsessfärger och ibland lotsa dem in i lugna sysslor som bakning och kramar istället för att låta dem tro att de klarar sig utan känslohantering, hushållskunskaper och respekt inför medmänniskor snarare vore en oerhörd tjänst för alla världens pojkar och män.

Ibland undrar jag om inte pojkar nästan drabbas hårdare av vår könsroller än flickor.
Utseendekraven är höga på flickor i tidig ålder (se bilden ovan igen och lägg till alla andra sexualiserade kvinnobilder i offentligheten som även uppfattas av små barnaögon) och det är fortfarande norm att flickor och kvinnor kliver undan för män, jobbar i det tysta, inte får samma uppmärksamhet. De subtila nytnävsslagen mot kvinnor och flickor är många.
Men ibland kastar man ut barnet med barnvattnet.

Den här bilden är rolig och smart. Trycket på tröjan säger väldigt mycket om bland annat vårt bemötande av barn (ett exempel: hur många kvinnor har inte vittnat om hur de som barn drömde om ett yrke men fick höra att det inte var något för flickor att satsa på?).
Men jag tror inte att man ska vara allt för snabb med att se flickors prinsesslekar som något skadligt.
I rollen som prinsessa är man inte bara finklädd, man är också mäktig. Prinsessan styr landet (och ofta familjen). Kanske är det en träning i att våga ta plats, att leka med roller.
En lek som pojkar förvägras. Pojkar får inte på några villkor bära prinsessklänning och alla sådana tendenser ses som ett problem. För pojkar finns istället actionhjälterollen. En roll som kanske har samma betydelse för utveckling som prinsessrollen. Men samtidigt - en roll som handlar om våld, ilska och att utmana faror.
Man kan mena att det här är något naturligt, och medfött, nedärvt, biologiskt. Flickor dras till det mer lugna, pojkar till det farliga. Flickor vill vårda, pojkar vill våldta, nej, förlåt, pojkar vill visa styrka och tävla.
Frågan är: bör vi isåfall verkligen uppmuntra det? Tycker vi verkligen att det är bra att pojkar dras till det skadliga och dramatiska? Är det så bra att vi till och med måste lotsa dem tillbaka till detta "naturliga" när de söker sig åt ett annat håll? På riktigt?
Samma sak med flickor: behöver vi verkligen idag fler kvinnor som tiger i församlingen och undviker yrkeslivet till förmån för barnafödsel och hushållsarbete? Även om det nu ligger i generna, är det enligt stenålderslogik vi ska uppfostra våra barn, framtidens vuxna ansvarstagande samhällsindivider? Till män som hellre slåss än gråter, till kvinnor som är övertygade om att det går bortom deras förstånd hur man skruvar i en skruv?

Men jag tänker framförallt på pojkarna. Att flickor lär sig ta hand om, lyssna, vårda, gråta, känna efter är ju inte egentligen något dåligt. Synd att de på köpet får höra att alla de här egenskaperna är löjliga och får veta att de inte är tillräckligt bra som pojkar (varför kallas killar som inte är tillräckligt bra för "kärringar", "tjejer", "fjollor" - och vad gör det med tjejers självbild att stå som modell för det sämre, mesigare?).
Men det pojkar lär sig får mig att må dåligt.
De får inte gråta. Hur många vuxna män är oförmögna att gråta - en viktig kroppslig process för att tömma ut sorg för att kunna ta in ny glädje?
De får inte vara stillsamma och visa respekt. För mycket hänsyn till partnern - toffel. För lugn och ointresserad av sport - bögjävel. Att ha en kvinna som förebild är inte ett alternativ, det är pinsamt.
De måste ständigt vara sexuellt aktiva, sexuellt preseterande och de får inte lära sig något om sexualitet, närhet och lust utöver kukens förmåga att vara hård och penetrera.
Hur kan man lära någon att känslor är töntigt?
Hur kan man tycka att det är positivt att lära pojkar att trycka ner allt som kan ses som "feminint" och dessutom sparka och slå när sådana drag visar sig hos andra?
Det förstår jag inte.

Jag hoppas att om jag någon gång får söner och vi åker till stranden så kommer de inte att posera som pojkarna på bilden. Jag hoppas, önskar, att inget barn känner pressen att posera som en aggressiv muskelman för att det är vad världen förväntar sig av dem.
Tyvärr tror jag att många gör det. Den här bilden speglar bara samhällets syn på vad en man är och bör vara. Någonting hårt och glädjelöst.