21.10.13

Betraktelsen

Om några decennier kommer man att se tillbaka på 2010-talet och fråga sig hur denna avgrundsflod av killband och killduos vars namn består av ett substantiv i bestämd form singularis kunde växa sig så ofantligt stor i det svenska musiklivet.
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.

Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.

Mvh Skribenten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar