7.11.13

Åkesson, tårtan och demokratihotet

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt.
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.

Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.

Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.

Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.

Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".

Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!).

För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.

Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.

De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.

Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska, typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter.

En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar