För mig är de en självklar del av kosten. De finns i många färger och former och har ett nästan obegränsat användningsområde. De piggar upp med sin runda, mjuka konsistens och sin skiftande smak.
Tyvärr är bönan på många håll skydd och föraktad av slentrianmässiga vegofobiker som förknippar den med asketisk, smaklös nyttighet och gaser i magen.
Nej, bönan är inte alltid så populär.
Någon som inte heller har så lätt att få vänner är... Mr. Bean.
Nu kanske det verkar som att jag gjorde en lite långsökt och krystad inledning men det vill jag bestämt protestera mot. Jag tycker helt enkelt att bönor är ett roligt ämne som kan vändas och vridas på i många vinklar. Kanske finns det till exempel likheter mellan bönor och människor?
Ni som var med under Rowan Atkinsons storhetstid med den såväl egensinniga som egenkära karaktären Mr. Bean känner säkert igen den vemodiga körsången på ett obegripligt språk som alltid ackompanjerade den tweedklädde kufens fall från himlen. Men vet ni vad som egentligen sjungs i denna melodi? Endast två meningar upprepas sången igenom:
Ecce homo qui est faba.
Vale homo qui est faba.
Och detta betyder?
Behold the man who is a bean.
Farewell the man who is a bean.
Jag tycker att det är mycket roligt att det finns en kyrklig visa som handlar om att människan är en böna. Vad menas egentligen med detta? Det förstår jag inte och jag vågar heller inte spekulera, men det är vackert på något sätt tycker jag. Bönan är en outforskad symbol med stark potential.
Hur den vilar i sitt hölje som i en livmoder. Hur den rymmer näring och kraft. Dess mångfald i färg och smak. Hur den alltid har funnits som en trygg och pålitlig basvara i alla världens länder.
Bönan.
Kanske är den växtvärldens svar på homo sapiens.
Ps. Jag vaknar till den här melodin varje dag eftersom jag har den som min larmsignal. Ett uppvaknande som påminner mig om några av mina favoritsaker i världen: bönor, högtidliga kyrkokörer och socialt handikappade engelsmän som faller från himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar