Smalt spår

Isch bin skinny.
Jag har alltid varit smal. Liten och smal. Jag vet ärligt talat inte hur det är att känna sig tjock och vilja gå ner i vikt för jag har aldrig varit i närheten av det. Jag har alltid haft en viktkurva som fått skolsköterskan att rynka pannan och knacka med pennan i blocket, men inte mer.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått ett enda råd om hur jag ska göra för att gå upp i vikt.
Varför?
För att min kropp liknar idealet. Det är bra att vara smal.

Jag tycker inte själv att det är ett jätteproblem att vara smal. När jag märkte att jag tappat några kilon på några år ansträngde jag mig faktiskt för att få tillbaka dem, och lyckades. Sen tog jag det lugnt igen, för jag är nog rätt så bekväm med att vara smal ändå. Det är sån jag är, jag har varit smal i hela mitt liv och ser det som något mer eller mindre medfött.
Men visst finns det nackdelar. Min ryggrad skaver som tusan mot hårda underlag till exempel. Jag kan bara föreställa mig hur mjukt det vore att ha ett lager underhudsfett som tar emot istället för att ha huden spänd direkt på benen, så att säga.

Tänk om jag vore tjock istället för smal. Om jag, istället för att ligga och skava på gränsen till BMI-skalans undervikt, faktiskt nosade på samma skalas siffror för övervikt. Vad hade hänt då?
Antagligen hade jag inte varit nöjd och glad ändå. Antagligen hade ingen annan varit nöjd och glad. Antagligen hade jag inte gått genom livet utan att få ett enda råd om vad jag ska äta och hur jag ska träna för att ändra på min kropp. Antagligen hade skolsköterskan gjort mer än att knacka med pennan. Antagligen hade det där mjuka lagret av underhudsfett setts som ett tusen gånger större problem än att jag i nuläget inte kan ligga ner på golvet utan att få ont som fan i rygghuden.
Antagligen hade jag inte sett min tjockhet som något medfött, eftersom ingen annan ser det som något medfött.

När människor ser mig tänker de inte att jag föddes smal. De tänker att jag tränat mig och ätit mig smal. Att min smalhet är något jag kämpat mig till, för det gör man ju.
När människor ser någon som är tjock tänker de inte att hen föddes tjock. De tänker att hen har ätit sig tjock och struntat i att träna. Det är sånt tjocka människor gör.

Jag tycker att det är märkligt.
Människor är olika, en del har anlag att bli tjocka, långa eller få ryggproblem. Andra har anlag att bli smala, kortväxta eller få ont i knäna. Så är det med oss människor. Man vill förstås göra något åt problemen, men varför låtsas vi att alla är likadana? Varför vill vi att alla ska vara likadana?
Jag upplever att just när det kommer till kroppens vikt och omfång finns det ett ideal som precis alla måste uppnå, oavsett hur man ser ut och vilka förutsättningar man har.

Vi hänvisar till hälsan. Det är inte nyttigt att äta pommes frites och feta såser och aldrig röra på sig. Sedan kommer slutsatsen: då blir man tjock!
Men är det tjockheten i sig som är problemet, eller hur kroppen mår på insidan?
Själv äter jag gärna pommes frites och feta såser och har inte rört på mig regelbundet någonsin nästan. Men inte en själ kommer på tanken att noja över min hälsa, för jag är ju smal.
Däremot kommer hälsouttalandena automatiskt så fort en tjock människa syns till: du måste träna! du måste äta grönsaker! du måste testa den här dieten! du måste sluta äta glass!
Då pratar vi om fullkomliga främlingar, om vilkas liv och leverne vi inte vet ett dugg.

Pyttsan. Om vi värnade om hälsan skulle vi uppmana alla att äta nyttigt och träna. Det är ju bra mål och strävanden för alla människor.
Men det enda jag hör är: Gå ner i vikt! Gå ner i vikt! Gå ner i vikt!

Jag har aldrig fått ett enda råd om hur jag ska få lite mer underhudsfett på min stackars kropp. De råden har jag fått leta upp och varenda källa jag hittat nämner hur ont det faktiskt är om dieter och träningsformer som handlar om att skapa mer hälsosam kroppsmassa på en undernärd kropp.
Men så fort jag går in på internet eller ut på stan möts jag som konsument av reklam som uppmanar mig att gå ner i vikt.

Det kallas fettfobi. Allt jag kan tänka är att i en annan värld hade det varit jag som sågs som äcklig, ohälsosam och lat av människor som inte känner mig.