Det är inte tanken som räknas

Nattklubben Berns sätter upp en föreställning där en av de medverkande spelar en svart kvinna. Tyvärr gick det inte att få tag på en svart skådespelare för rollen, så istället har en vit tjej målat sig med brunkräm i ansiktet för att efterlikna denna svarta karaktär.

Projektansvarig är nu, när problemet uppmärksammats, otroligt ledsen och bedyrar att det inte var meningen att någon skulle bli kränkt.
Och det är ju en väldig tur det. Hade hela poängen med tilltaget varit att kränka svarta människor så hade saken förstås varit etter värre.

Men en ursäkt förtar inte det faktum att det här ÄR kränkande.
Hur hade vi reagerat om en föreställning behövde en kvinna för en viktig roll, men istället valde att låta en man trä på sig kjolen för att "det fanns inga kvinnliga skådespelare tillgängliga"? Det hade varit löjligt, förnedrande och ytterst märkligt. Det här är till och med värre eftersom traditionen att vita människor målar sig svarta i syfte att förlöjliga ligger så nära oss historiskt.

Att projektledaren (och förhoppningsvis hela ensemblen) är ledsen och beklämd över reaktionerna är en klen tröst om de inte lär sig något av situationen.
Det här problemet tenderar att återkomma gång på gång och det slutar alltid på samma sätt: med oförstående.
Någon gör något eller säger något som uppfattas som kränkande. Utfallet kritiseras och diskuteras, och som ett brev på posten kommer svaret att ingen menade något illa.
Case closed.
Ingen menade ju något illa.
Och allt fortsätter.

Vi kan inte hålla på så här.
Gång på gång kommer människor undan med att de verkligen inte menade att kränka utan bara att vara roliga, göra något snällt eller säga sin mening.
Gång på gång blir slutsatsen att det är tanken som räknas, utan att några nya tankar verkar ha rotat sig i huvudet på den om uppenbarligen gjort en tankevurpa. Varför är det så svårt att ta till sig kritik? Man behöver inte hålla med eller göra avbön, men att lyssna är en bra start!

Istället sparkas det bakut och mantrat "jag vill faktiskt inget illa, jag är faktiskt snäll" upprepas envetet som om det var där problemet låg. Som om kritiken handlar om huruvida någon handlat med ont uppsåt eller ej och att det var det som avgjorde.
Faktum är att man kan ha världens ondaste avsikter men ändå påstå sig vilja väl. När vi godkänner varje självutnämnd välvilja istället för att ifrågasätta dess resultat är vi ut på hal is.
För det är inte tanken som räknas. Alla förtjänar att bli förlåtna men jag tror att de flesta känner igen tesen att förlåtelsen är möjlig att ge endast när den skyldige insett sitt brott och förstått hur hen handlat fel.

I dagens debattklimat är det få som orkar lyssna ordentligt på kritiken - den egna självbelåtenheten och rädslan för att se sig som något annat än felfri är så stor att det inte finns plats för att ifrågasätta sig själv. Kanske finns det inte heller utrymme att vara eftertänksam, att tvivla, att visa upp en kluvenhet i dagens hetsiga tävlingssamhälle.
Men isåfall behövs en förändring.

Det är väl jättebra att Berns ville lyfta fram en historisk kvinna som var svart i allt det vita. Det var en fin tanke. Men resultatet var inte bra, inte bra alls. Och det är resultatet som syns.