World War Z

Ni minns kanske hur jag tappade sugen att se just den här filmen i mitt inlägg om katastroffilmer för några veckor sedan? Nu har jag sett den och tänkt om.

World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.

Brad Pitt spelar huvudrollen som Gerry; en man som länge slitit för FN i krisområden men nu tagit ett steg tillbaka för att umgås med familjen. Gissa om han blir inkallad igen och motvilligt får lämna fru och döttrar därhän? Här har vi den klassiska ramen: mannen som måste rädda både världen och sin väntande familj, vi har till och med den snygga men uttjatade bilkö-scenen som ingen katastroffilm tycks slippa undan. Men sedan glider det mer och mer över i en rätt så oförutsägbar resa över jorden där Gerrys hjärna går på högvarv hela tiden. Han möter många människor med olika teorier och strategier och blir bland annat polare med en kvinnlig soldat, vilket är en härlig bris av nytänk i filmvärlden.

Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.