Bild: Steve Schapiro
Jag gillar den här bilden, den har en lugnande verkan på mig.
Jag lägger den här så länge.
Trevlig söndag!
30.6.13
13.6.13
L´éléphant dans la chambre
Låten är en smått melankolisk poppärla på franska. Här ackompanjerad av både babyjoller och fågelkvitter. Lyssna och njut, och lägg märke till det udda trumsetet!
För den som inte kan franska kan jag berätta att låten handlar om en dotter som försöker konfrontera sin hemlighetsfulla och dysfunktionella familj (fritt efter vad sångerskan Helena berättade för mig - jag kan alltså ha lite fel, men ungefär så).
Kolla gärna in bandets nya skiva "Glory and grace" som finns på spotify och utöver denna låt även rymmer godbitar som "Rainbow", "Turquoise water" och "Hurt".
Sommarkram!
3.6.13
Riktiga människor med riktiga känslor i politiken
Nu ska jag bannemig skriva om feminism IGEN, för det är så lätt hänt när man sitter och svettas i morgonrocken och lyssnar på kille med gitarr och läser sina favobloggar och reproducerar sina egna åsikter i nåt slags femception.
Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.
Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.
Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.
Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.
Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.
Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).
Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.
Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.
Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.
Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.
Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.
Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.
Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.
Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).
Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.
Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.
26.5.13
Hej Halland!
Har ni sett Farväl Falkenberg?
Jag såg den på bio. Nu var det många år sedan och jag har under den tiden hört många väldigt negativa omdömen av folk som tycker att det är en störig, konstig och seg film. Men min egen åsikt står fast. Jag tycker att Farväl Falkenberg är fantastisk.
När jag stapplade ut ur biosalongen var det med ungefär samma känsla som efter att jag som sexåring sett Lejonkungen. Jag fick verkligheten och solen i ögonen, jag ville återvända in i salongen och stanna kvar där och gråta mig tom.
Filmen handlar om fem killar från Falkenberg som drar runt i sommarhettan och ägnar sig åt att bada i havet, göra inbrott, äta bacon, röka svamp och andra mer eller mindre meningslösa saker. Det känns väldigt somrigt, ibland klaustrofobiskt, det är filmat med skakande kamera och till en början finns det ingen egentlig handling. Jag kan förstå att många tycker att det är en skitfilm på det sättet.
Ni som har sett den vet hur allt eskalerar och hur ont det gör och hur otäckt det är att känna igen sig.
Fantastiskt gjort av regissören Jesper Ganslandt och de halländska skådisarna, men vi ska inte glömma att den smått mystiske musikern Erik Enocksson har gjort ett otroligt soundtrack. Filmen har jag nog bara sett den där enda gången på bio, men musiken lyssnar jag på ofta. Den är oerhört suggestiv.
Här är en av ett tiotal låtar som hörs i Farväl Falkenberg:
Jag såg den på bio. Nu var det många år sedan och jag har under den tiden hört många väldigt negativa omdömen av folk som tycker att det är en störig, konstig och seg film. Men min egen åsikt står fast. Jag tycker att Farväl Falkenberg är fantastisk.
När jag stapplade ut ur biosalongen var det med ungefär samma känsla som efter att jag som sexåring sett Lejonkungen. Jag fick verkligheten och solen i ögonen, jag ville återvända in i salongen och stanna kvar där och gråta mig tom.
Filmen handlar om fem killar från Falkenberg som drar runt i sommarhettan och ägnar sig åt att bada i havet, göra inbrott, äta bacon, röka svamp och andra mer eller mindre meningslösa saker. Det känns väldigt somrigt, ibland klaustrofobiskt, det är filmat med skakande kamera och till en början finns det ingen egentlig handling. Jag kan förstå att många tycker att det är en skitfilm på det sättet.
Ni som har sett den vet hur allt eskalerar och hur ont det gör och hur otäckt det är att känna igen sig.
Fantastiskt gjort av regissören Jesper Ganslandt och de halländska skådisarna, men vi ska inte glömma att den smått mystiske musikern Erik Enocksson har gjort ett otroligt soundtrack. Filmen har jag nog bara sett den där enda gången på bio, men musiken lyssnar jag på ofta. Den är oerhört suggestiv.
Här är en av ett tiotal låtar som hörs i Farväl Falkenberg:
21.5.13
Ukraina äger ESC
I lördags var det Eurovision Song Contest. Jag älskar det programmet, ESC och Melodifestivalen. Jag blir helt till mig i trasorna när det vankas schlagerfest. Klär upp mig. Sitter klistrad vid tv:n och bedömer melodi, text, framförande, kläder, allt. Usch ja. Där kan man snacka om guilty pleasure, eftersom jag annars är lite mer av en finsmakare som gärna beklagar mig över dagens ytliga och banala popmusik. Hur går det ihop? Ingen aning!
Kanske är det att det är så väldigt mycket av allt i schlagersammanhang. Det är så mycket glitter och färger, nytt och gammalt, överdrivet eller avskalat. En sån extrem hype som är kring programmen är nog också lätt att sugas med i. Och när det gäller ESC tycker jag helt enkelt att det är så himla intressant vilken musik som lyfts fram och hyllas i olika länder runtom i Europa. Extra kul är det ju med sånger på originalspråk och sådana där kitchiga inslag av nationell folkmusik.
Men nog om det - att jag aldrig kan hålla mig kort och komma till saken!
Saken är Ukraina.
I år tyckte jag nämligen bäst om Ukrainas låt, ni vet den där med "jätten". Ja, ett löjligt uppmärksamhetsknep, men låten är faktiskt bra!
Jodå. Ukraina ligger bland annat bakom klassikern Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchk, en låt som nog gav många nickelallergi, men jag tycker den är hysteriskt rolig och skön.
Ani Loraks Shady Lady är av väldigt typiskt schlagersnitt, och ju mer jag lyssnar desto bättre gillar jag det. Discodiva uti minsta klänningsremsa. Väldigt välkorrigerat nummer och en oslagbar dansgolvshit.
Något liknande hittar vi hos Svetlana Loboda med Be My Valentine, fast lite porrigare och lite rockigare. Jag minns det här numret, faktiskt. Minns som i att jag hade glömt, men känner igen det nu när jag ser det.
Men sannerligen - de verkar ha råd med både glitter, eld, proffsdansare, överhuvudtaget pampiga nummer med otroligt klatchiga kläder.
Det var några av de senare årens godbitar. Många kvinnor, vilket är härligt. Herr Björkmans tes om att man kan bli mätt på kvinnliga musiker verkar inte stämma här...
Men jag väger upp med ett lite mer udda inlägg från 2005: Razom Nas Bahato med rapgruppen Greenjolly.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag gillar det! Musikaliskt tilltalande och ett väldigt spännande inslag i en tävling som ska vara "fri" från politik. Lägg märke till sångarens Che-tröja, och de kedjade händerna! Detta var alltså precis i samband med den orangea revolutionen (som jag ska läsa på om sen).
Sist men inte minst vill jag bjuda på en musikvideo som knyter an till mitt första inlägg på en här bloggen. Här sjunger Alyosha med stark stämma om att människor ska sluta sabba för varandra. Vackert live-framträdande, men jag lägger in videon till sången, där vi får se Alyosha med anklagande blick traska runt i... just det, Pripyat!
Slutet påminner i sin svulstighet om Michael Jacksons Earth Song. Jättebra låt, och snygg video i slående miljö. Jag blir glad i hjärta och själ.
Ukraina! En vit fläck på min karta, men kanske inte så länge till.
Kanske är det att det är så väldigt mycket av allt i schlagersammanhang. Det är så mycket glitter och färger, nytt och gammalt, överdrivet eller avskalat. En sån extrem hype som är kring programmen är nog också lätt att sugas med i. Och när det gäller ESC tycker jag helt enkelt att det är så himla intressant vilken musik som lyfts fram och hyllas i olika länder runtom i Europa. Extra kul är det ju med sånger på originalspråk och sådana där kitchiga inslag av nationell folkmusik.
Men nog om det - att jag aldrig kan hålla mig kort och komma till saken!
Saken är Ukraina.
I år tyckte jag nämligen bäst om Ukrainas låt, ni vet den där med "jätten". Ja, ett löjligt uppmärksamhetsknep, men låten är faktiskt bra!
Eftersom jag även förra året höll på Ukrainas bidrag, då med Gaitanas Be My Guest, började jag fundera på om det fanns ett mönster. Är det måhända så att Ukraina fler gånger har fångat mitt intresse i ESC, att jag rentav kan sägas ha dem som generell favorit?
Jodå. Ukraina ligger bland annat bakom klassikern Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchk, en låt som nog gav många nickelallergi, men jag tycker den är hysteriskt rolig och skön.
Det var några av de senare årens godbitar. Många kvinnor, vilket är härligt. Herr Björkmans tes om att man kan bli mätt på kvinnliga musiker verkar inte stämma här...
Men jag väger upp med ett lite mer udda inlägg från 2005: Razom Nas Bahato med rapgruppen Greenjolly.
Sist men inte minst vill jag bjuda på en musikvideo som knyter an till mitt första inlägg på en här bloggen. Här sjunger Alyosha med stark stämma om att människor ska sluta sabba för varandra. Vackert live-framträdande, men jag lägger in videon till sången, där vi får se Alyosha med anklagande blick traska runt i... just det, Pripyat!
Ukraina! En vit fläck på min karta, men kanske inte så länge till.
20.5.13
B-språk är så jävla b.
Kommer ni ihåg b-språk?
Det där extra språket efter svenska och engelska, det som man fick välja själv (eller nästan: ofta fanns det högst tre att välja mellan). Det där som man var överlägset sämst på.
Jag diskuterade saken igår med familjen. Vi var alla väldigt dåliga på våra respektive b-språk. Två tyskor och en spanska, men ingen kunde briljera. Jag fick rynka pannan mer än vanligt för att formulera en hel mening. Tengo un gato blanco. Esta casa es muy bien.
De andra försökte inte ens. Jag bidrog med ett "raus" som betyder "ut" på tyska (det lärde jag mig av min engelskalärare i högstadiet, som brukade säga så när vi hängde kvar i lektionssalen och tramsade på rasten).
Man kan ju undra varför b-språksnivån är så bedrövligt låg. Nu är ju mitt statistiska underlag lite klent, men jag tänker mig ändå att rätt många av de som haft b-språk är ungefär lika usla som vi tre.
Jag har en teori som innefattar tre olika faktorer.
För det första: lärare.
Den första läraren jag hade i spanska var okej. Vi lärde oss pera, naranja, banana, patata och annat gott. Jag kunde säga No me gusta la musica, vilket är viktigt när man befinner sig någonstans där det spelas dålig musik.
Efter ett år försvann vår lärare och vi fick en ny. Sen gick allt utför. Plötsligt fanns det ingen spanskabok längre. Vi fick hålla till godo med uppkopierade stenciler (vilket väl inte var den nya lärarens fel, men ändå). Det fanns ingen struktur och läraren hade ingen som helst pli på den skoltrötta högstadieklassen.
Det här är ju bara min erfarenhet, men frågan är hur mycket krut landets övriga skolor orkade lägga på att hitta bra lärare i något så avlägset som b-språk?
För det andra: orken.
När man gick i skolan läste man en hel massa ämnen på samma gång. Det gick väl bra om man var duktig och högpresterande. För många andra var det kämpigt att dras med tusen olika ämnen, prov och läxor där alla lärare tyckte att just deras lektion var viktigast att prioritera.
Hur många av dessa skoltrötta ungdomar hade energi kvar till b-språk efter att ha trilskats med svenska, matte, naturkunskap, samhälle och alla de där andra ämnena som ansågs vara viktigast?
För det tredje: b-språk är b.
Det finns en anledning till att det heter b-språk.
Någon gång har någon kommit på att det vore jättefint om man fick lära sig ännu fler språk att uttrycka sig på. Att sprida språkglädjen och låta eleverna kasta sig ut i ett kommunikativt äventyr och njuta av världens sköna mångfald.
Tänk om alla fick chansen att ha en givande konversation med spansk befolkning på solsemestern, att hålla låda i Tyskland och att resa till Paris för att tala kärlekens språk!
Men b-språk blev aldrig den smash-hit som någon tänkte sig. Det var ingen som orkade engagera sig i detta extraämne, denna skolvärldens blindtarm.
Rektorn suckade och kliade sig i huvudet. På personalmötet frågades det om någon möjligtvis hade någon form av kunskaper inom något språk utöver svenska och engelska. En nervös musiklärare med hästflabb erkände att hen en gång varit i Tyskland och kunde några fraser. Fick hen bara en arbetsbok kunde hen nog läsa in några fler glosor inför nästa termin. En smågrinig svensklärare som förläst sig på franska revolutionen gick till slut med på att hålla i franskaklassen.
Det fick sparas in på toalettpapper och tvål för att kunna köpas in böcker som eleverna kunde få samsas om.
Så blev det då dags för skolbarnen att välja språk. Med tillgjord entusiasm föreläste rektorn om vikten av att kunna kommunicera i flera länder och hur fantastiskt det var med möjligheten att få läsa b-språk.
Franskagruppen blev störst, och några av frankofilerna fick motvilligt flytta över till tyskagruppen där klassens strulputtar redan hunnit ristat hakkors i skolbänken. Det dröjde inte länge innan frustrationen över att behöva lära sig ännu ett ämne gjorde de nyinköpta språkböckerna med titlar som "Bonjour!" och "Wir sprechen" oläsliga då flera sidor saknades och alla fotografier fått mustascher.
På grund av detta fick de två dubbelarbetande lärarna ägna många timmar i det kvava kopiatorrummet för att trycka upp missfärgade stenciler där alla detaljrika bilder förvandlades till svarta rutor som färgade av sig på händerna.
När terminen var slut kunde eleverna lägga ett par nya, exotiska ord till sin lista över svordomar.
Ja, så var det. Kanske.
Men det är bara min teori.
Egentligen är det ju jättebra med b-språk. Jag hade gärna velat prata spanska. Men hur jag än försöker lära mig så förblir jag lika usel.
Kanske är det bara så att man inte kan lära gamla hundar sitta. Ska man läsa b-språk så får man nog börja lite tidigare. Kanske klämma in ett par ord eller fraser redan i lågstadiet. Att försöka lura på prepubertala skolbarn ännu ett komplicerat pluggämne är liksom inget bra recept.
Kanske är det också så att det som praktiseras går in medan det som förblir teori känns ogreppbart. Vi omges av svenskt tal, och vi hör engelska på tv dagligen. Men de andra språken? Bara tröglärda fraser i gamla böcker.
Ja, det finns mycket som talar mot det stackars b-språket.
Stackars, stackars b-språket. Så god i tanken, så missförstådd i verkligheten.
Det där extra språket efter svenska och engelska, det som man fick välja själv (eller nästan: ofta fanns det högst tre att välja mellan). Det där som man var överlägset sämst på.
Jag diskuterade saken igår med familjen. Vi var alla väldigt dåliga på våra respektive b-språk. Två tyskor och en spanska, men ingen kunde briljera. Jag fick rynka pannan mer än vanligt för att formulera en hel mening. Tengo un gato blanco. Esta casa es muy bien.
De andra försökte inte ens. Jag bidrog med ett "raus" som betyder "ut" på tyska (det lärde jag mig av min engelskalärare i högstadiet, som brukade säga så när vi hängde kvar i lektionssalen och tramsade på rasten).
Man kan ju undra varför b-språksnivån är så bedrövligt låg. Nu är ju mitt statistiska underlag lite klent, men jag tänker mig ändå att rätt många av de som haft b-språk är ungefär lika usla som vi tre.
Jag har en teori som innefattar tre olika faktorer.
För det första: lärare.
Den första läraren jag hade i spanska var okej. Vi lärde oss pera, naranja, banana, patata och annat gott. Jag kunde säga No me gusta la musica, vilket är viktigt när man befinner sig någonstans där det spelas dålig musik.
Efter ett år försvann vår lärare och vi fick en ny. Sen gick allt utför. Plötsligt fanns det ingen spanskabok längre. Vi fick hålla till godo med uppkopierade stenciler (vilket väl inte var den nya lärarens fel, men ändå). Det fanns ingen struktur och läraren hade ingen som helst pli på den skoltrötta högstadieklassen.
Det här är ju bara min erfarenhet, men frågan är hur mycket krut landets övriga skolor orkade lägga på att hitta bra lärare i något så avlägset som b-språk?
För det andra: orken.
När man gick i skolan läste man en hel massa ämnen på samma gång. Det gick väl bra om man var duktig och högpresterande. För många andra var det kämpigt att dras med tusen olika ämnen, prov och läxor där alla lärare tyckte att just deras lektion var viktigast att prioritera.
Hur många av dessa skoltrötta ungdomar hade energi kvar till b-språk efter att ha trilskats med svenska, matte, naturkunskap, samhälle och alla de där andra ämnena som ansågs vara viktigast?
För det tredje: b-språk är b.
Det finns en anledning till att det heter b-språk.
Någon gång har någon kommit på att det vore jättefint om man fick lära sig ännu fler språk att uttrycka sig på. Att sprida språkglädjen och låta eleverna kasta sig ut i ett kommunikativt äventyr och njuta av världens sköna mångfald.
Tänk om alla fick chansen att ha en givande konversation med spansk befolkning på solsemestern, att hålla låda i Tyskland och att resa till Paris för att tala kärlekens språk!
Men b-språk blev aldrig den smash-hit som någon tänkte sig. Det var ingen som orkade engagera sig i detta extraämne, denna skolvärldens blindtarm.
Rektorn suckade och kliade sig i huvudet. På personalmötet frågades det om någon möjligtvis hade någon form av kunskaper inom något språk utöver svenska och engelska. En nervös musiklärare med hästflabb erkände att hen en gång varit i Tyskland och kunde några fraser. Fick hen bara en arbetsbok kunde hen nog läsa in några fler glosor inför nästa termin. En smågrinig svensklärare som förläst sig på franska revolutionen gick till slut med på att hålla i franskaklassen.
Det fick sparas in på toalettpapper och tvål för att kunna köpas in böcker som eleverna kunde få samsas om.
Så blev det då dags för skolbarnen att välja språk. Med tillgjord entusiasm föreläste rektorn om vikten av att kunna kommunicera i flera länder och hur fantastiskt det var med möjligheten att få läsa b-språk.
Franskagruppen blev störst, och några av frankofilerna fick motvilligt flytta över till tyskagruppen där klassens strulputtar redan hunnit ristat hakkors i skolbänken. Det dröjde inte länge innan frustrationen över att behöva lära sig ännu ett ämne gjorde de nyinköpta språkböckerna med titlar som "Bonjour!" och "Wir sprechen" oläsliga då flera sidor saknades och alla fotografier fått mustascher.
På grund av detta fick de två dubbelarbetande lärarna ägna många timmar i det kvava kopiatorrummet för att trycka upp missfärgade stenciler där alla detaljrika bilder förvandlades till svarta rutor som färgade av sig på händerna.
När terminen var slut kunde eleverna lägga ett par nya, exotiska ord till sin lista över svordomar.
Ja, så var det. Kanske.
Men det är bara min teori.
Egentligen är det ju jättebra med b-språk. Jag hade gärna velat prata spanska. Men hur jag än försöker lära mig så förblir jag lika usel.
Kanske är det bara så att man inte kan lära gamla hundar sitta. Ska man läsa b-språk så får man nog börja lite tidigare. Kanske klämma in ett par ord eller fraser redan i lågstadiet. Att försöka lura på prepubertala skolbarn ännu ett komplicerat pluggämne är liksom inget bra recept.
Kanske är det också så att det som praktiseras går in medan det som förblir teori känns ogreppbart. Vi omges av svenskt tal, och vi hör engelska på tv dagligen. Men de andra språken? Bara tröglärda fraser i gamla böcker.
Ja, det finns mycket som talar mot det stackars b-språket.
Stackars, stackars b-språket. Så god i tanken, så missförstådd i verkligheten.
15.5.13
Sinead O'Connor i Stockholm
Ikväll spelar Sinead O'Connor på Hamburger Börs i Stockholm. Då kan man ju tro att jag är där och tjoar i publikhavet. Men nä, jag är hemma.
Det känns ju lite bittert. Jag visste om den här spelningen länge men det blev inte att jag reste upp för att gå på konserten. Kanske en gång i framtiden att jag får en ny chans?
Sinead O'Connor var en av de artister som jag nästan av en slump började lyssna på när jag var i tonåren. Hennes skiva I Do Not Want What I Haven't Got, U2:s The Joshua Tree och The Kinks State of Confusion drog jag fram ur pappas halvt bortglömda CD-hylla någon av alla de där högstadiedagarna när ingenting nytt hade hänt på länge. Vilken fullträff! Fy fan vilka bra skivor säger jag bara.
Men jag ska hålla mig till Sinead den här gången. Hon är en otroligt ball människa. Kontrastrik som få och lite av allt. Hon har ett väldigt androgynt utseende och sjunger om viktiga saker. Fullträff för mitt tonårsjag (och mitt idag-jag för den delen). Vem är hon? Vet hon ens själv? Jag visste inte vem jag var så det passade mig utmärkt att lyssna på en musiker som utforskade flera olika stilar. Sinead föddes 1966 i Dublin och hade enligt egen utsago en knepig uppväxt. Hon har varit gift ett par gånger och hon har varit lesbisk (är? vet inte, bryr mig inte). Hon har fyra barn, är prästvigd, bannlyst av katolska kyrkan, har bipolär diagnos och brinner för rastafari.
Den som tror att Sinead O'Connor är tillrättalagd skönsång och one hit wonder med Nothing Compares 2 U men ingenting mer, har missat mycket. Hon är arg, hon är kär, hon är snaggad, hon är sminkad, hon är djupsinnig, hon är kåt, hon är ballader, hon är rock, hon är politisk, hon är troende, hon är personlig.
Och, såklart - hon sjunger supervackert.
Men don't take my word for it, lyssna på den här videon!
Och lyssna vidare. Det finns så mycket bra. Ni som går på konserten: hälsa Sinead från mig att jag kommer nästa gång.
Det känns ju lite bittert. Jag visste om den här spelningen länge men det blev inte att jag reste upp för att gå på konserten. Kanske en gång i framtiden att jag får en ny chans?
Men jag ska hålla mig till Sinead den här gången. Hon är en otroligt ball människa. Kontrastrik som få och lite av allt. Hon har ett väldigt androgynt utseende och sjunger om viktiga saker. Fullträff för mitt tonårsjag (och mitt idag-jag för den delen). Vem är hon? Vet hon ens själv? Jag visste inte vem jag var så det passade mig utmärkt att lyssna på en musiker som utforskade flera olika stilar. Sinead föddes 1966 i Dublin och hade enligt egen utsago en knepig uppväxt. Hon har varit gift ett par gånger och hon har varit lesbisk (är? vet inte, bryr mig inte). Hon har fyra barn, är prästvigd, bannlyst av katolska kyrkan, har bipolär diagnos och brinner för rastafari.
Den som tror att Sinead O'Connor är tillrättalagd skönsång och one hit wonder med Nothing Compares 2 U men ingenting mer, har missat mycket. Hon är arg, hon är kär, hon är snaggad, hon är sminkad, hon är djupsinnig, hon är kåt, hon är ballader, hon är rock, hon är politisk, hon är troende, hon är personlig.
Och, såklart - hon sjunger supervackert.
Men don't take my word for it, lyssna på den här videon!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)