En manlig svensk komiker har i onyktert tillstånd yttrat sig synnerligen hotfullt och aggressivt i en podcast om sin kvinnliga arbetsgivare och senare väldigt olämpligt om en manlig skribent. För att uttrycka det diplomatiskt. Jag tänker inte gå närmare in på det här eftersom ni antagligen redan vet vad som har hänt och jag vill egentligen inte fastna i just den här händelsen (samt, förstås, att jag vill undvika att själv bli hotad till livet av komikern ifråga).
En stor del av mediasverige har idag rasat, tagit avstånd och uttryckt sin avsky kring både komikern och hans podcastkollegor som lät honom hållas. Landet har åter igen delats i två sidor: en som rasar och en (lite mindre) som suckar över de som rasar.
Det här har hänt förut. En offentlig person gör något brutalt, kontroversiellt, kränkande eller opassande och får som en följd av det springa gatlopp medan folket rasar. Och precis som förr finns det trygga famnar att krypa in i vid loppets ände, även för den värste skurk. Förövare har alltid sina försvarare.
På andra sidan står de förbannade, de jättearga, de omåttligt kränkta, de som hojtar på polis och förtal och kränkning och förbud, de som hört på avvägar och dragit sina slutsatser, de som inte har hela bilden och faktiskt inte var där, de som hakat på mobben mot en enskild person som uttryckte sig lite klumpigt, de som inte kan skilja på att säga att man ska hugga någon med yxa i fittan och att faktiskt göra det på riktigt, de som bara inte kan ta det lugnt och chilla. De som väljer att bli arga och ledsna för att det är trendigt att vara kränkt. De som inte sällan blir kallade för ängsliga.
Ängsligt. Ett ord som är på väg att bli lika trendigt som ordet kränkt.
Det är ängsligt att tjafsa om uttjatade ämnen som rasism, sexism och kränkningar. Det är ängsligt att inte själv vilja bidra till sådant och därför välja sina ord. Det är ängsligt att anstränga sig för att lära sig mer om hur andra människor har det. Det är ängsligt att hålla tillbaka vissa otrevliga saker som man i stundens hetta vill säga, bara för att man inte vill såra, skrämma eller bidra till hets.
Det är ängsligt att säga ifrån. Om killarna i podcasten hade sagt ifrån, protesterat, skällt ut, agerat, då hade de varit ängsliga.
Ängsliga för vad?
Jag förstår att det kan framstå som att det är enkelt att följa med strömmen när man protesterar mot sexism, hat, hot, rasism, drev och mobbing (och med mobbing menar jag att ge sig på en människa med hot, hån eller glåpord, inte med kritik mot dens handlande). Alla tycker ju att det är bra att vara snäll, det där är gammal uttjatad skåpmat. Det riktigt modiga är ju att våga göra tvärtemot. Vara elak. Kränka. Hata. Hota. Slå. Sparka. Våldta. Bränna ner. Mörda.
Är det? Är det mod?
Är det feghet, ängslighet, löjligt, att stå upp mot den som uttalar hot och hat och säga "du gör fel, du har fel"?
Killarna i podcasten, som inte protesterade mot sin väns berusade våldshot och grova våldsskildringar, var inte modiga. De var tre stycken mot en, men de vågade inte säga stopp.
Jag tror inte att de tyckte att det var några vettiga och bra saker som uttalades i den där poden. Men det var enklare att låta det vara än att säga åt en god vän att det gått för långt, att det inte känns bra, att det börjar bli otäckt, att det får för fan vara nog nu. Sluta.
Mobbingmentaliteten är exakt likadan hos vuxna människor som hos barn. Till och med argumenten är samma.
Luften är fri. Det är inte mitt fel om du står i vägen.
Vi skämtar ju bara. Eller hur, eller hur skämtar vi bara, det är på skoj, kom igen.
Haha, kolla, tönten lipar. Du tål ju ingenting.
Kommer ni ihåg känslan av att stå bredvid, eller att gå förbi, att befinna sig i periferin? Argumenten för att inte ingripa?
Men de kanske bara skämtar.
Jag kan ändå inte göra något. Gör jag något så går de på mig istället.
Äsch, lite får man väl tåla. Om inte x var en sån mes så skulle de inte vara så taskiga.
Det var så svårt, så svårt att säga stopp. Att gå emellan. Att säga Nej, nu räcker det, sluta, det är inte roligt. Ni är faktiskt elaka. Man får inte göra så här mot varandra.
Då var man en mes.
Och nu, nu är man vuxen. Och fortfarande en mes.
Ängslig. Trots att det krävs det största modet man kan uppbåda för att våga säga nej när man ser något som är fel.
Och ja, i skydd av nätet är det enklare. Det är enklare att skriva en krönika än att säga ansikte mot ansikte att någon gör fel. Speciellt om man känner att man har många med sig, att vi är många som reagerat och sagt ifrån.
Men den som skriver en krönika får också dras med telefonsamtalen mitt i natten. Eller våldskåta tweets och mejl eller blodfläckade kuvert i brevlådan. Nu är det du som ska dö istället, din lilla jävel. Mobbaren har sina trupper överallt. Det är skönare, enklare, tryggare att inte säga något alls. Eller att skratta med mobbaren. Det är allra bäst.
Men det är också väldigt, väldigt ängsligt.
12.11.15
8.10.15
Feminister: lyft era egna frågor istället för att klaga på andras!
Jag är så oerhört trött på vissa feminister.
Vilka feminister då? Manshatarfeminister kanske? Eller feminister som tjatar om mens? Eller feminister som vill ha 50/50 i alla bolagsstyrelser?
Nej! Jag är förbannat trött på feminister som GNÄLLER på andra feminister.
Missförstå mig rätt. Varje hälsosam politisk rörelse har utrymme för självkritik och reflektion, olika perspektiv och olika idéer om vad som är rätt eller fel väg att gå. Jag är inte ute efter någon intern censur eller förbud mot yttrandefrihet. Jag vill bara att vi ska tänka efter lite vad vi egentligen är ute efter när vi klagar. Vill vi förändra? Vill vi hjälpa till? Har vi förslag på hur man kan förbättra? Eller känns det bara gött att få klaga lite och avfjärma sig lite från andra som man ogillar? Att få sprida lite dålig stämning och trycka ner lite när man märker att andra är lite väl glada och optimistiska?
Den senaste tiden har jag snubblat på ett flertal tidningskrönikor som handlar om att feminismen är för kroppsfixerad. Först var det någon som tyckte att menskonst är skämmigt. Sedan tyckte någon att feminister som pratar om sin kropp går i den patriarkala fällan. Sedan föreslog någon att det bästa sättet att bekämpa kroppshysterin i samhället är att feminister går i bräschen och slutar posta bilder på sina kroppar.
Jag råkar tycka att detta är rätt så mycket bullshit rakt igenom. Jag kan förstå tanken om att vi måste sluta hetsa kring kroppen, men jag förstår faktiskt inte hur man tänker sig att hetsen ska försvinna för att just feministerna börjar hålla käften.
Är det feminister som producerar reklamfilmer där mensen är blå för att rött fittblod är så otroligt provocerande och det skämmigaste som kan hända är att någon anar att man ska in på toa för att byta tampong? Eller det näst skämmigaste: att man har ett hårstrå någonstans på kroppen (utom huvudet)?
Är det feminister som lär unga kvinnor att det finns en hinna i fittan som spricker när man har sin sexdebut (förutom för de kvinnor som varit fräcka nog att typ cykla och därmed förlorat sin fina oskuld i förväg)?
Är det feminister som tapetserar hela stan med hyperretuscherade bilder av bleka supermodeller som lever på salladsblad och inte ger en enda motbild någonstans?
Om någon har det klurigt att komma på rätt svar så kommer facit här: nej, det är inte feminister som gör detta. Och ännu mer anmärkningsvärt: det kommer inte sluta, för att feminister slutar tjata. Tvärtom. Tack vare att feminister tjatar om kroppen så har flera klädkedjor och andra företag faktiskt lyssnat på kritiken och tex börjat använda modeller i fler storlekar, börjat sälja foundation i fler hudnyanser, producerat mensreklam som handlar om att flickor är lika starka som pojkar och så vidare.
Och om du tror att detta är obetydligt och inte gör någon nytta: tänk om. Tänk om jättemånga gånger tills du har tänkt färdigt och insett att jo, det kanske har en viss liten betydelse i alla fall.
Men hur som helst. Man kan ju faktiskt ändå vara jävligt less på kroppsfixeringen i allmänhet och vara besviken på att dessa individualistiska kroppskampanjer får så stort utrymme på bekostnad av andra viktiga feministiska frågor typ löner och hushållsarbete.
Jag kan förstå den invändningen. Och jag tror att det är jätteviktigt att föra fram den tanken också.
MEN. Det är inte sådana tankar jag hör. Jag önskar att jag hörde "kroppsfrågan är viktig, men nu har det varit mycket fokus på detta och jag vill istället lyfta [annan fråga som skribenten brinner för]". Istället hör jag "kroppsfrågan är tjatig, jag vill inte höra mer om mens, gå och gör nåt vettigt". Ja, det kanske är jag som tolkar lite slarvigt nu, men jag måste få fråga:
VARFÖR lyfter ni inte de frågor som ni tycker är viktiga, när ni har en sådan stor plattform (dagstidningar och annat) att göra detta?
Varför ägnar ni 2000 tecken åt att kritisera kroppsfeminismen och hävda att det finns "viktigare frågor" utan att berätta vilka dessa de viktigare frågorna är?
Karin Olsson nämner i väldigt stort förbigående "en kvinna som talar om kvantfysik, någon?". Skriv om den kvinnan, Karin! Du har ju utrymmet, möjligheten.
Vem tänker ni ska uppmärksamma de andra frågorna? Någon annan? "Nu har jag dragit mitt strå till stacken genom att pissa på den här rörelsen, nu är det någon annans uppgift att ta vid och göra något konstruktivt."
Det är ju förbaskemig ni som sitter på makten! Precis som vi alla gör, mer eller mindre. Vem som helst kan bedriva feminism, på sitt sätt, inom sitt område.
Lyft fram kvantfysikerna! Det vore väl fantastiskt, en artikelserie om kvinnor som arbetar inom mansdominerad vetenskap? Skriv om lönefrågan, lägg dina 2000 tecken på det och uppmärksamma den ojämställdheten! Intervjua kvinnor som hjälper kvinnor i u-länder! Dra ihop skribenter till en antologi om arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken! Rita en serie om våld i nära förhållanden! Skriv en roman om uppror! Gör något konstruktivt!
Och om ni sedan tycker att ni hamnar i skymundan och att det bara är feminister som målar med tamponger och fotar fittor som får uppmärksamhet: rikta den kritiken dit den hör hemma. Skriv en krönika om hur otroligt trötta ni är på vad media väljer att uppmärksamma och hur viktiga frågor inte ses som tillräckligt intressanta. Men rikta inte den bitterheten som en kulspruta mot era medsystrar som bedriver kamp på ett annat sätt. För DET är en patriarkal fälla, jag lovar er.
Vilka feminister då? Manshatarfeminister kanske? Eller feminister som tjatar om mens? Eller feminister som vill ha 50/50 i alla bolagsstyrelser?
Nej! Jag är förbannat trött på feminister som GNÄLLER på andra feminister.
Missförstå mig rätt. Varje hälsosam politisk rörelse har utrymme för självkritik och reflektion, olika perspektiv och olika idéer om vad som är rätt eller fel väg att gå. Jag är inte ute efter någon intern censur eller förbud mot yttrandefrihet. Jag vill bara att vi ska tänka efter lite vad vi egentligen är ute efter när vi klagar. Vill vi förändra? Vill vi hjälpa till? Har vi förslag på hur man kan förbättra? Eller känns det bara gött att få klaga lite och avfjärma sig lite från andra som man ogillar? Att få sprida lite dålig stämning och trycka ner lite när man märker att andra är lite väl glada och optimistiska?
Den senaste tiden har jag snubblat på ett flertal tidningskrönikor som handlar om att feminismen är för kroppsfixerad. Först var det någon som tyckte att menskonst är skämmigt. Sedan tyckte någon att feminister som pratar om sin kropp går i den patriarkala fällan. Sedan föreslog någon att det bästa sättet att bekämpa kroppshysterin i samhället är att feminister går i bräschen och slutar posta bilder på sina kroppar.
Jag råkar tycka att detta är rätt så mycket bullshit rakt igenom. Jag kan förstå tanken om att vi måste sluta hetsa kring kroppen, men jag förstår faktiskt inte hur man tänker sig att hetsen ska försvinna för att just feministerna börjar hålla käften.
Är det feminister som producerar reklamfilmer där mensen är blå för att rött fittblod är så otroligt provocerande och det skämmigaste som kan hända är att någon anar att man ska in på toa för att byta tampong? Eller det näst skämmigaste: att man har ett hårstrå någonstans på kroppen (utom huvudet)?
Är det feminister som lär unga kvinnor att det finns en hinna i fittan som spricker när man har sin sexdebut (förutom för de kvinnor som varit fräcka nog att typ cykla och därmed förlorat sin fina oskuld i förväg)?
Är det feminister som tapetserar hela stan med hyperretuscherade bilder av bleka supermodeller som lever på salladsblad och inte ger en enda motbild någonstans?
Om någon har det klurigt att komma på rätt svar så kommer facit här: nej, det är inte feminister som gör detta. Och ännu mer anmärkningsvärt: det kommer inte sluta, för att feminister slutar tjata. Tvärtom. Tack vare att feminister tjatar om kroppen så har flera klädkedjor och andra företag faktiskt lyssnat på kritiken och tex börjat använda modeller i fler storlekar, börjat sälja foundation i fler hudnyanser, producerat mensreklam som handlar om att flickor är lika starka som pojkar och så vidare.
Och om du tror att detta är obetydligt och inte gör någon nytta: tänk om. Tänk om jättemånga gånger tills du har tänkt färdigt och insett att jo, det kanske har en viss liten betydelse i alla fall.
Men hur som helst. Man kan ju faktiskt ändå vara jävligt less på kroppsfixeringen i allmänhet och vara besviken på att dessa individualistiska kroppskampanjer får så stort utrymme på bekostnad av andra viktiga feministiska frågor typ löner och hushållsarbete.
Jag kan förstå den invändningen. Och jag tror att det är jätteviktigt att föra fram den tanken också.
MEN. Det är inte sådana tankar jag hör. Jag önskar att jag hörde "kroppsfrågan är viktig, men nu har det varit mycket fokus på detta och jag vill istället lyfta [annan fråga som skribenten brinner för]". Istället hör jag "kroppsfrågan är tjatig, jag vill inte höra mer om mens, gå och gör nåt vettigt". Ja, det kanske är jag som tolkar lite slarvigt nu, men jag måste få fråga:
VARFÖR lyfter ni inte de frågor som ni tycker är viktiga, när ni har en sådan stor plattform (dagstidningar och annat) att göra detta?
Varför ägnar ni 2000 tecken åt att kritisera kroppsfeminismen och hävda att det finns "viktigare frågor" utan att berätta vilka dessa de viktigare frågorna är?
Karin Olsson nämner i väldigt stort förbigående "en kvinna som talar om kvantfysik, någon?". Skriv om den kvinnan, Karin! Du har ju utrymmet, möjligheten.
Vem tänker ni ska uppmärksamma de andra frågorna? Någon annan? "Nu har jag dragit mitt strå till stacken genom att pissa på den här rörelsen, nu är det någon annans uppgift att ta vid och göra något konstruktivt."
Det är ju förbaskemig ni som sitter på makten! Precis som vi alla gör, mer eller mindre. Vem som helst kan bedriva feminism, på sitt sätt, inom sitt område.
Lyft fram kvantfysikerna! Det vore väl fantastiskt, en artikelserie om kvinnor som arbetar inom mansdominerad vetenskap? Skriv om lönefrågan, lägg dina 2000 tecken på det och uppmärksamma den ojämställdheten! Intervjua kvinnor som hjälper kvinnor i u-länder! Dra ihop skribenter till en antologi om arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken! Rita en serie om våld i nära förhållanden! Skriv en roman om uppror! Gör något konstruktivt!
Och om ni sedan tycker att ni hamnar i skymundan och att det bara är feminister som målar med tamponger och fotar fittor som får uppmärksamhet: rikta den kritiken dit den hör hemma. Skriv en krönika om hur otroligt trötta ni är på vad media väljer att uppmärksamma och hur viktiga frågor inte ses som tillräckligt intressanta. Men rikta inte den bitterheten som en kulspruta mot era medsystrar som bedriver kamp på ett annat sätt. För DET är en patriarkal fälla, jag lovar er.
1.12.14
Tankar om julen
Nu är det advent och det här landet går bananas. Alla hänger upp stjärnor i fönstren, bombar sociala medier med lussebullsbak och hetsar kring julklappsinköp.
Nej, inte alla.
Och det har jag tänkt en del på. För det måste verka så konstigt när man ser det utifrån, det här julfirandet. Det är så hysteriskt. Så extremt. En folkpsykos liksom.
Och detta i ett land som ska föreställa sekulariserat. Här i Sverige är vi minsann inte styrda av religion! Ja, förutom då att ALLA MÅSTE FIRA JESU FÖDELSE en gång om året men vadå då.
Julen är en väldigt konstig högtid. På ett sätt är den det ultimata beviset för att Sverige är, alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturellt. Julen är ju liksom bara ett axplock av allt det bästa och mesta ur hela världens chokladask.
Vi har den här vansinniga (men underbara) tyska idén om att plocka in ett levande träd i stugan. Vi plockar fram lilla jesusbarnet i krubban med tillhörande kameler och åsnor. Vi har valt ut ett mörkhårigt helgon från Italien som vi hyllar genom att anordna skönhetstävlingar för blondiner. Vi frossar plötsligt i exotiska kryddor som kanel, ingefära, vört och saffran: smaker som andra använder i maten året om men som vi oftast ratar elva månader om året.
Men det konstigaste är nog vår våldsamma matkonsumtion.
Jag menar, islam har ramadan, en högtid där de fastar och tankarna går till de som inte har mat för dagen. Vi kristna har istället satsat på att äta mycket hela året, och sedan frossa loss i ännu mer i kött och desserter i en månad (köttkonsumtionen har ökat med 40% sedan 90-talet, varför inte öka lite till?). Samt köpa så mycket prylar att hela månadslönen går åt. Något vi fortfarande gärna hävdar handlar om att "bry sig om varandra" och "tänka på de som har det svårt". Oklart hur detta går ihop.
Sedan tänker jag på barn. Julen ska ju vara barnens högtid, sägs det. Och jag kan säkert tänka mig att ett barn som har munnen full av choklad och rummet fullt av nya leksaker inte opponerar sig mot det, men när man tänker efter... vad är det vi lär våra barn egentligen?
Har vi inte ägnat hela året åt att förmana ungarna att inte ta med sig halva skogen hem? Du får lämna pinnen och kottarna utanför! Det blir så skräpigt här inne!
För att sedan plötsligt göra en kovändning och släpa in ett barrigt, skräpigt, smutsigt träd som väger flera kilo och som får en liten fjäderkollektion eller stensamling att framstå som ingenting.
Det är konstigt.
Att lögn och påhitt plötsligt är tillåtet är också ganska konstigt. Och då menar jag inte att man smyger med paket, för det handlar ju om att hålla hemligheter. Jag syftar på jultomten. Man får inte ljuga! Men vi vuxna får ljuga oss blå om att det inte alls är pappa som gömmer sig under den där konstiga plastmasken. Gång på gång försöker barnen överlista oss och reda ut vad som är sant och falskt, men vi envisas med att lura skiten ur dem så länge det bara är möjligt och med alla medel som finns till hands.
Och slutligen, apropå tomten. I ett helt år har vi gått och oroat oss att något ska hända våra små älsklingar. Det finns så många otäcka typer där ute. Tänk nu på att inte prata med några främlingar. Kommer det en gubbe och vill att ni följer med så ska han bjuda på godis, spring därifrån!
Sedan kommer den där särskilda dagen i december, då alla regler tycks sluta gälla. Eller snarare, bli tvärtom-regler.
Nu handlar det inte om att akta sig för den främmande gubben, istället ska vi släppa in honom i huset och ge honom en kram! Såja, sätt dig i tomtens knä nu. Det är inget att lipa för, han är så snäll så.
Julen! Den är inte klok. Och jag tror att folk som inte firar jul vet det. Jag tror att de skrattar lite åt oss när vi inte hör. Det hade jag gjort, om jag inte själv var så insyltad i den här julegröten.
Nej, inte alla.
Och det har jag tänkt en del på. För det måste verka så konstigt när man ser det utifrån, det här julfirandet. Det är så hysteriskt. Så extremt. En folkpsykos liksom.
Och detta i ett land som ska föreställa sekulariserat. Här i Sverige är vi minsann inte styrda av religion! Ja, förutom då att ALLA MÅSTE FIRA JESU FÖDELSE en gång om året men vadå då.
Julen är en väldigt konstig högtid. På ett sätt är den det ultimata beviset för att Sverige är, alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturellt. Julen är ju liksom bara ett axplock av allt det bästa och mesta ur hela världens chokladask.
Vi har den här vansinniga (men underbara) tyska idén om att plocka in ett levande träd i stugan. Vi plockar fram lilla jesusbarnet i krubban med tillhörande kameler och åsnor. Vi har valt ut ett mörkhårigt helgon från Italien som vi hyllar genom att anordna skönhetstävlingar för blondiner. Vi frossar plötsligt i exotiska kryddor som kanel, ingefära, vört och saffran: smaker som andra använder i maten året om men som vi oftast ratar elva månader om året.
Men det konstigaste är nog vår våldsamma matkonsumtion.
Jag menar, islam har ramadan, en högtid där de fastar och tankarna går till de som inte har mat för dagen. Vi kristna har istället satsat på att äta mycket hela året, och sedan frossa loss i ännu mer i kött och desserter i en månad (köttkonsumtionen har ökat med 40% sedan 90-talet, varför inte öka lite till?). Samt köpa så mycket prylar att hela månadslönen går åt. Något vi fortfarande gärna hävdar handlar om att "bry sig om varandra" och "tänka på de som har det svårt". Oklart hur detta går ihop.
Sedan tänker jag på barn. Julen ska ju vara barnens högtid, sägs det. Och jag kan säkert tänka mig att ett barn som har munnen full av choklad och rummet fullt av nya leksaker inte opponerar sig mot det, men när man tänker efter... vad är det vi lär våra barn egentligen?
Har vi inte ägnat hela året åt att förmana ungarna att inte ta med sig halva skogen hem? Du får lämna pinnen och kottarna utanför! Det blir så skräpigt här inne!
För att sedan plötsligt göra en kovändning och släpa in ett barrigt, skräpigt, smutsigt träd som väger flera kilo och som får en liten fjäderkollektion eller stensamling att framstå som ingenting.
Det är konstigt.
Att lögn och påhitt plötsligt är tillåtet är också ganska konstigt. Och då menar jag inte att man smyger med paket, för det handlar ju om att hålla hemligheter. Jag syftar på jultomten. Man får inte ljuga! Men vi vuxna får ljuga oss blå om att det inte alls är pappa som gömmer sig under den där konstiga plastmasken. Gång på gång försöker barnen överlista oss och reda ut vad som är sant och falskt, men vi envisas med att lura skiten ur dem så länge det bara är möjligt och med alla medel som finns till hands.
Och slutligen, apropå tomten. I ett helt år har vi gått och oroat oss att något ska hända våra små älsklingar. Det finns så många otäcka typer där ute. Tänk nu på att inte prata med några främlingar. Kommer det en gubbe och vill att ni följer med så ska han bjuda på godis, spring därifrån!
Sedan kommer den där särskilda dagen i december, då alla regler tycks sluta gälla. Eller snarare, bli tvärtom-regler.
Nu handlar det inte om att akta sig för den främmande gubben, istället ska vi släppa in honom i huset och ge honom en kram! Såja, sätt dig i tomtens knä nu. Det är inget att lipa för, han är så snäll så.
Julen! Den är inte klok. Och jag tror att folk som inte firar jul vet det. Jag tror att de skrattar lite åt oss när vi inte hör. Det hade jag gjort, om jag inte själv var så insyltad i den här julegröten.
14.1.14
Mina tankar om friande domar i våldtäktsmål
De friande våldtäktsdomarna har haglat över oss de senaste åren. Fall efter fall av där nej-sägande, medvetslöshet, flera mot en, inlåsning, gråt eller blödande underliv inte riktigt, riktigt varit tillräckligt för att konstatera att det rört sig om en våldtäkt. Fall som med rätta rört upp känslor, provocerat, chockerat och skapat debatt.
Frågan är svår. Ett återkommande argument för friande domar är att vi hellre ska fria än fälla, att det motsatta vore ovärdigt en rättsstat och skulle framstå i sin omöjlighet om vi applicerade det på andra brott.
Emot detta väger den relativt nya lagen om att "god tro" inte räcker för att fria en person som handlar stöldgods. I ett sådant fall måste köparen noga tänka sig för, be om kvitto och söka information för att säkert veta att det inte rör sig om straffbart langande av annans egendom.
En annan försvårande omständighet är att just sexuella handlingar människor emellan långt oftare sker frivilligt än till exempel ett slagsmål. Däremot kan vi alltid ifrågasätta om ett föremål som varit i någons ägo och sedan hamnat hos en annan, verkligen är stöld. Hur vet vi att det påstådda rånoffret inte ljuger för att få tillbaka något hen kanske ångrar att hen gav bort, eller rentav för att sätta dit en person hen inte tycker om?
Den som tvingar till sig sex behöver i dagsläget inte bevisa att samtycke förelegat. Allt som oftast hör vi att förövaren inte förstått att offret inte ville. Det är intressant att en sådan sak kan väga så tungt att förövaren friges. Det är intressant att förövarens upplevelse av situationen väger tyngre än offrets.
Hur långt kan vi egentligen dra detta? Uppenbarligen, av tidigare fall att döma, kan en man ha problem med att förstå ett par hopknipna ben, flertalet uttalade "nej" och högljudd gråt.
Om offret upplever situationen som hotfull, men förövaren hävdar att det var gemytlig stämning hela kvällen, vem har då rätt? Svaret är förstås inte enkelt, men att det som idag allt som oftast är förövarens tolkning av situationen som räknas är problematiskt på många sätt.
När vi talar om förövaren tar vi stor hänsyn till huruvida hen "förstod" vad som hände, eller inte. Att förövaren släpps fri beror på att hen inte hörde ett "nej", inte förstod kroppsspråket hos offret, inte kunde läsa av stelheten eller tårarna som ovilja.
Tittar vi istället på offret tänker vi annorlunda. Kan ett våldtäktsoffer missförstå en frivillig sexakt och felaktigt tolka den som våldtäkt? Knappast, även om den läsningen också är möjlig när vi öppnar upp för dessa tolkningar in absurdum.
Vanligare är dock att slutsatsen blir att offret ljuger. Om en händelse utspelar sig och två personer beskriver den, men på helt olika sätt, då måste en ljuga! Eller?
Jag ska återkomma till det. När slutsatsen blir att det påstådda offret i en friande dom ljuger, spär detta på ett flertal idéer om kvinnor, män och sexualitet. En av dem är att kvinnor har närmare till lögner och falskhet än män som å sin sida kan vara bryska men oftast håller sig till sanning och logik. Detta är en uråldrig föreställning om kvinnor och män. Medan män har fått begåvningen att härska och sprida sina idéer i det stora samhället, har kvinnor begåvats med så kallad "kvinnlig list" som i stort går ut på att sprida rykten och lögner för att få mer makt i en liten, privat sfär.
Den kvinnosynen dyker ofta upp i diskussionen om våldtäkt och friande domar. Det påstås finnas ett stort antal män som oskyldigt utpekats och dömts för våldtäkter de inte begått. Att anta att dessa män kanske filat på sanningen är inte aktuellt - de är offer för en kvinnlig konspiration som pågått i alla tider, nämligen just dessa kvinnliga försök till hämnd och framgång genom att slugt spela offer istället för att rakryggat ta striden.
Föreställningen om att påstådda offer ljuger är märkvärdigt frånvarande i andra fall av brottslighet. En stöld som inte leder till fällande dom, eller en anmälan av misshandel som rinner ut i sanden ses inte som tecken på att folk går man ur huse för att fejk-anklaga varandra på pin kiv. Däremot används friande domar i komplexa våldtäktsmål som "bevis" på att kvinnor inte har några andra hobbies än att göra livet surt för män de har haft samlag med.
Det finns gott om fruktansvärda exempel på hur kvinnor som anmält våldtäkt själva blivit utsatta för samma hat och förakt som annars brukar tillfalla en misstänkt förövare. Folk har valt att tro på honom istället för henne och straffet för en förmodat lögnaktig kvinna låter inte vänta på sig.
Det finns även andra problem med friande domar och de föreställningar de ger upphov till.
För det första måste offret fråga sig vad som egentligen hände, hur det som så tydligt kändes som ett övergrepp och en kränkning rättsligen kunde få status som något helt acceptabelt.
För det andra får förövaren nu svart på vitt att det hen gjort inte på något sätt räknas som brottsligt eller straffbart. Många får nog en tankeställare och har säkert en svår tid framför sig av samvetskval och genomgång av minnen från den ödesdigra händelsen. Precis som offret, förstås.
Men ännu fler kan istället andas ut när de får bekräftat att sex inte kräver samtycke eller ömsesidighet. Att de inte gjort något fel utan lugnt kan fortsätta att tjata sig till sex och få sin vilja igenom. Att det är okej att "inte förstå" eftersom en inte behöver förstå. En man ska inte behöva anstränga sig för att förstå en kvinna. Det är en kvinnas uppgift att se till att allt går rätt till, inte en mans.
Är då män våldsamma djur som borde sitta bakom lås och bom i preventivt syfte? Går det att peka ut vem som våldtar och vem som låter bli? Hur kommer det sig att två personer kan tolka samma händelse så olika och hur ska vi komma till rätta med dessa eviga våldtäkter?
När två personer är med om samma sak - i det här fallet ett sexuellt möte - men ger två helt olika skildringar av händelsen, betyder det inte nödvändigtvis att en ljuger. Vi är människor med olika bakgrund och olika sätt att tolka situationer. Och här ligger pudelns kärna. Mäns syn på sex bygger ofta på en föreställning om att manlig sexualitet är stark och aktiv och att den kvinnliga är passiv, smygande och anpasslig. Det är den synen på sex vi alla mer eller mindre tvingas ta del av och som sedan påverkar oss i våra sexuella möten. Vi känner alla till bilden av mannen som för och kvinnan som följer. Mannen som tar första steget och kvinnan som kan svara ja eller nej på en invit. Dessutom föreställningen om att en kvinna är mer eggande om hon säger nej och tvekar, spelar lite svår.
Den synen gör våra sexuella möten onödigt svåra. Den ligger i vägen för vår kommunikation. Den gör det å ena sidan svårt för en kvinna att kommunicera sin vilja, å andra sidan svårt för en man att förstå vad kvinnan vill. Och faktum är att vi lever i en värld där kvinnor dagligen lyssnar på män medan män väldigt, väldigt sällan bryr sig om att lyssna på kvinnor. Inte för att de är taskiga utan för att vi lär dem från barnsben att kvinnors vilja inte är nödvändigt att ta hänsyn till. Detta genomsyrar hela vår kultur och påverkar såklart alla män, oavsett hur snälla och inkännande de må vara.
När domstolar gång på gång friger personer misstänkta för våldtäkt spelar de med i det här spelet. Jag vet att det inte är enkelt att döma i en sån här fråga och att det finns problem hur vi än vänder oss. Men personer som sitter på makten i den här frågan behöver komma ihåg att varje friande dom faktiskt är en smärtsam påminnelse till världens kvinnor. En påminnelse om att vårt lidande är en uppoffring vi förväntas göra för att det fortfarande är för mycket begärt att en man ska sätta sig ner och verkligen lyssna på en kvinna.
Frågan är svår. Ett återkommande argument för friande domar är att vi hellre ska fria än fälla, att det motsatta vore ovärdigt en rättsstat och skulle framstå i sin omöjlighet om vi applicerade det på andra brott.
Emot detta väger den relativt nya lagen om att "god tro" inte räcker för att fria en person som handlar stöldgods. I ett sådant fall måste köparen noga tänka sig för, be om kvitto och söka information för att säkert veta att det inte rör sig om straffbart langande av annans egendom.
En annan försvårande omständighet är att just sexuella handlingar människor emellan långt oftare sker frivilligt än till exempel ett slagsmål. Däremot kan vi alltid ifrågasätta om ett föremål som varit i någons ägo och sedan hamnat hos en annan, verkligen är stöld. Hur vet vi att det påstådda rånoffret inte ljuger för att få tillbaka något hen kanske ångrar att hen gav bort, eller rentav för att sätta dit en person hen inte tycker om?
Den som tvingar till sig sex behöver i dagsläget inte bevisa att samtycke förelegat. Allt som oftast hör vi att förövaren inte förstått att offret inte ville. Det är intressant att en sådan sak kan väga så tungt att förövaren friges. Det är intressant att förövarens upplevelse av situationen väger tyngre än offrets.
Hur långt kan vi egentligen dra detta? Uppenbarligen, av tidigare fall att döma, kan en man ha problem med att förstå ett par hopknipna ben, flertalet uttalade "nej" och högljudd gråt.
Om offret upplever situationen som hotfull, men förövaren hävdar att det var gemytlig stämning hela kvällen, vem har då rätt? Svaret är förstås inte enkelt, men att det som idag allt som oftast är förövarens tolkning av situationen som räknas är problematiskt på många sätt.
När vi talar om förövaren tar vi stor hänsyn till huruvida hen "förstod" vad som hände, eller inte. Att förövaren släpps fri beror på att hen inte hörde ett "nej", inte förstod kroppsspråket hos offret, inte kunde läsa av stelheten eller tårarna som ovilja.
Tittar vi istället på offret tänker vi annorlunda. Kan ett våldtäktsoffer missförstå en frivillig sexakt och felaktigt tolka den som våldtäkt? Knappast, även om den läsningen också är möjlig när vi öppnar upp för dessa tolkningar in absurdum.
Vanligare är dock att slutsatsen blir att offret ljuger. Om en händelse utspelar sig och två personer beskriver den, men på helt olika sätt, då måste en ljuga! Eller?
Jag ska återkomma till det. När slutsatsen blir att det påstådda offret i en friande dom ljuger, spär detta på ett flertal idéer om kvinnor, män och sexualitet. En av dem är att kvinnor har närmare till lögner och falskhet än män som å sin sida kan vara bryska men oftast håller sig till sanning och logik. Detta är en uråldrig föreställning om kvinnor och män. Medan män har fått begåvningen att härska och sprida sina idéer i det stora samhället, har kvinnor begåvats med så kallad "kvinnlig list" som i stort går ut på att sprida rykten och lögner för att få mer makt i en liten, privat sfär.
Den kvinnosynen dyker ofta upp i diskussionen om våldtäkt och friande domar. Det påstås finnas ett stort antal män som oskyldigt utpekats och dömts för våldtäkter de inte begått. Att anta att dessa män kanske filat på sanningen är inte aktuellt - de är offer för en kvinnlig konspiration som pågått i alla tider, nämligen just dessa kvinnliga försök till hämnd och framgång genom att slugt spela offer istället för att rakryggat ta striden.
Föreställningen om att påstådda offer ljuger är märkvärdigt frånvarande i andra fall av brottslighet. En stöld som inte leder till fällande dom, eller en anmälan av misshandel som rinner ut i sanden ses inte som tecken på att folk går man ur huse för att fejk-anklaga varandra på pin kiv. Däremot används friande domar i komplexa våldtäktsmål som "bevis" på att kvinnor inte har några andra hobbies än att göra livet surt för män de har haft samlag med.
Det finns gott om fruktansvärda exempel på hur kvinnor som anmält våldtäkt själva blivit utsatta för samma hat och förakt som annars brukar tillfalla en misstänkt förövare. Folk har valt att tro på honom istället för henne och straffet för en förmodat lögnaktig kvinna låter inte vänta på sig.
Det finns även andra problem med friande domar och de föreställningar de ger upphov till.
För det första måste offret fråga sig vad som egentligen hände, hur det som så tydligt kändes som ett övergrepp och en kränkning rättsligen kunde få status som något helt acceptabelt.
För det andra får förövaren nu svart på vitt att det hen gjort inte på något sätt räknas som brottsligt eller straffbart. Många får nog en tankeställare och har säkert en svår tid framför sig av samvetskval och genomgång av minnen från den ödesdigra händelsen. Precis som offret, förstås.
Men ännu fler kan istället andas ut när de får bekräftat att sex inte kräver samtycke eller ömsesidighet. Att de inte gjort något fel utan lugnt kan fortsätta att tjata sig till sex och få sin vilja igenom. Att det är okej att "inte förstå" eftersom en inte behöver förstå. En man ska inte behöva anstränga sig för att förstå en kvinna. Det är en kvinnas uppgift att se till att allt går rätt till, inte en mans.
Är då män våldsamma djur som borde sitta bakom lås och bom i preventivt syfte? Går det att peka ut vem som våldtar och vem som låter bli? Hur kommer det sig att två personer kan tolka samma händelse så olika och hur ska vi komma till rätta med dessa eviga våldtäkter?
När två personer är med om samma sak - i det här fallet ett sexuellt möte - men ger två helt olika skildringar av händelsen, betyder det inte nödvändigtvis att en ljuger. Vi är människor med olika bakgrund och olika sätt att tolka situationer. Och här ligger pudelns kärna. Mäns syn på sex bygger ofta på en föreställning om att manlig sexualitet är stark och aktiv och att den kvinnliga är passiv, smygande och anpasslig. Det är den synen på sex vi alla mer eller mindre tvingas ta del av och som sedan påverkar oss i våra sexuella möten. Vi känner alla till bilden av mannen som för och kvinnan som följer. Mannen som tar första steget och kvinnan som kan svara ja eller nej på en invit. Dessutom föreställningen om att en kvinna är mer eggande om hon säger nej och tvekar, spelar lite svår.
Den synen gör våra sexuella möten onödigt svåra. Den ligger i vägen för vår kommunikation. Den gör det å ena sidan svårt för en kvinna att kommunicera sin vilja, å andra sidan svårt för en man att förstå vad kvinnan vill. Och faktum är att vi lever i en värld där kvinnor dagligen lyssnar på män medan män väldigt, väldigt sällan bryr sig om att lyssna på kvinnor. Inte för att de är taskiga utan för att vi lär dem från barnsben att kvinnors vilja inte är nödvändigt att ta hänsyn till. Detta genomsyrar hela vår kultur och påverkar såklart alla män, oavsett hur snälla och inkännande de må vara.
När domstolar gång på gång friger personer misstänkta för våldtäkt spelar de med i det här spelet. Jag vet att det inte är enkelt att döma i en sån här fråga och att det finns problem hur vi än vänder oss. Men personer som sitter på makten i den här frågan behöver komma ihåg att varje friande dom faktiskt är en smärtsam påminnelse till världens kvinnor. En påminnelse om att vårt lidande är en uppoffring vi förväntas göra för att det fortfarande är för mycket begärt att en man ska sätta sig ner och verkligen lyssna på en kvinna.
7.12.13
Tid för julmusik
Först och främst: jag har gjort en jullista.
Den är speciell på det sättet att den nästan bara innehåller kvinnliga artister. Listan rymmer allt från Malena Ernman till Mary J. Blige och sen har det slunkit med ett par män, sådär som det brukar gå att hitta ett par kvinnor i alla mansdominerade musiklistor, festivaler och annat skoj.
Eftersom julen är snällighetens årstid så delar jag förstås med mig!
Listan heter Julia!
God jul och advent och snö på er alla!
Den är speciell på det sättet att den nästan bara innehåller kvinnliga artister. Listan rymmer allt från Malena Ernman till Mary J. Blige och sen har det slunkit med ett par män, sådär som det brukar gå att hitta ett par kvinnor i alla mansdominerade musiklistor, festivaler och annat skoj.
Eftersom julen är snällighetens årstid så delar jag förstås med mig!
Listan heter Julia!
God jul och advent och snö på er alla!
7.11.13
Åkesson, tårtan och demokratihotet
Jag förstår inte riktigt vad som har hänt.
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.
Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.
Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".
Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!).
För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.
Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.
De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.
Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska, typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter.
En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.
Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.
Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".
Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!).
För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.
Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.
De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.
Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska, typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter.
En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.
21.10.13
Betraktelsen
Om några decennier kommer man att se tillbaka på 2010-talet och fråga sig hur denna avgrundsflod av killband och killduos vars namn består av ett substantiv i bestämd form singularis kunde växa sig så ofantligt stor i det svenska musiklivet.
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.
Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.
Mvh Skribenten.
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.
Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.
Mvh Skribenten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)