Tankar om julen

Nu är det advent och det här landet går bananas. Alla hänger upp stjärnor i fönstren, bombar sociala medier med lussebullsbak och hetsar kring julklappsinköp.
Nej, inte alla.
Och det har jag tänkt en del på. För det måste verka så konstigt när man ser det utifrån, det här julfirandet. Det är så hysteriskt. Så extremt. En folkpsykos liksom.
Och detta i ett land som ska föreställa sekulariserat. Här i Sverige är vi minsann inte styrda av religion! Ja, förutom då att ALLA MÅSTE FIRA JESU FÖDELSE en gång om året men vadå då.

Julen är en väldigt konstig högtid. På ett sätt är den det ultimata beviset för att Sverige är, alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturellt. Julen är ju liksom bara ett axplock av allt det bästa och mesta ur hela världens chokladask.
Vi har den här vansinniga (men underbara) tyska idén om att plocka in ett levande träd i stugan. Vi plockar fram lilla jesusbarnet i krubban med tillhörande kameler och åsnor. Vi har valt ut ett mörkhårigt helgon från Italien som vi hyllar genom att anordna skönhetstävlingar för blondiner. Vi frossar plötsligt i exotiska kryddor som kanel, ingefära, vört och saffran: smaker som andra använder i maten året om men som vi oftast ratar elva månader om året.
Men det konstigaste är nog vår våldsamma matkonsumtion.
Jag menar, islam har ramadan, en högtid där de fastar och tankarna går till de som inte har mat för dagen. Vi kristna har istället satsat på att äta mycket hela året, och sedan frossa loss i ännu mer i kött och desserter i en månad (köttkonsumtionen har ökat med 40% sedan 90-talet, varför inte öka lite till?). Samt köpa så mycket prylar att hela månadslönen går åt. Något vi fortfarande gärna hävdar handlar om att "bry sig om varandra" och "tänka på de som har det svårt". Oklart hur detta går ihop.

Sedan tänker jag på barn. Julen ska ju vara barnens högtid, sägs det. Och jag kan säkert tänka mig att ett barn som har munnen full av choklad och rummet fullt av nya leksaker inte opponerar sig mot det, men när man tänker efter... vad är det vi lär våra barn egentligen?
Har vi inte ägnat hela året åt att förmana ungarna att inte ta med sig halva skogen hem? Du får lämna pinnen och kottarna utanför! Det blir så skräpigt här inne!
För att sedan plötsligt göra en kovändning och släpa in ett barrigt, skräpigt, smutsigt träd som väger flera kilo och som får en liten fjäderkollektion eller stensamling att framstå som ingenting.
Det är konstigt.
Att lögn och påhitt plötsligt är tillåtet är också ganska konstigt. Och då menar jag inte att man smyger med paket, för det handlar ju om att hålla hemligheter. Jag syftar på jultomten. Man får inte ljuga! Men vi vuxna får ljuga oss blå om att det inte alls är pappa som gömmer sig under den där konstiga plastmasken. Gång på gång försöker barnen överlista oss och reda ut vad som är sant och falskt, men vi envisas med att lura skiten ur dem så länge det bara är möjligt och med alla medel som finns till hands.
Och slutligen, apropå tomten. I ett helt år har vi gått och oroat oss att något ska hända våra små älsklingar. Det finns så många otäcka typer där ute. Tänk nu på att inte prata med några främlingar. Kommer det en gubbe och vill att ni följer med så ska han bjuda på godis, spring därifrån!
Sedan kommer den där särskilda dagen i december, då alla regler tycks sluta gälla. Eller snarare, bli tvärtom-regler.
Nu handlar det inte om att akta sig för den främmande gubben, istället ska vi släppa in honom i huset och ge honom en kram! Såja, sätt dig i tomtens knä nu. Det är inget att lipa för, han är så snäll så.

Julen! Den är inte klok. Och jag tror att folk som inte firar jul vet det. Jag tror att de skrattar lite åt oss när vi inte hör. Det hade jag gjort, om jag inte själv var så insyltad i den här julegröten.

Mina tankar om friande domar i våldtäktsmål

De friande våldtäktsdomarna har haglat över oss de senaste åren. Fall efter fall av där nej-sägande, medvetslöshet, flera mot en, inlåsning, gråt eller blödande underliv inte riktigt, riktigt varit tillräckligt för att konstatera att det rört sig om en våldtäkt. Fall som med rätta rört upp känslor, provocerat, chockerat och skapat debatt.

Frågan är svår. Ett återkommande argument för friande domar är att vi hellre ska fria än fälla, att det motsatta vore ovärdigt en rättsstat och skulle framstå i sin omöjlighet om vi applicerade det på andra brott.
Emot detta väger den relativt nya lagen om att "god tro" inte räcker för att fria en person som handlar stöldgods. I ett sådant fall måste köparen noga tänka sig för, be om kvitto och söka information för att säkert veta att det inte rör sig om straffbart langande av annans egendom.

En annan försvårande omständighet är att just sexuella handlingar människor emellan långt oftare sker frivilligt än till exempel ett slagsmål. Däremot kan vi alltid ifrågasätta om ett föremål som varit i någons ägo och sedan hamnat hos en annan, verkligen är stöld. Hur vet vi att det påstådda rånoffret inte ljuger för att få tillbaka något hen kanske ångrar att hen gav bort, eller rentav för att sätta dit en person hen inte tycker om?

Den som tvingar till sig sex behöver i dagsläget inte bevisa att samtycke förelegat. Allt som oftast hör vi att förövaren inte förstått att offret inte ville. Det är intressant att en sådan sak kan väga så tungt att förövaren friges. Det är intressant att förövarens upplevelse av situationen väger tyngre än offrets.
Hur långt kan vi egentligen dra detta? Uppenbarligen, av tidigare fall att döma, kan en man ha problem med att förstå ett par hopknipna ben, flertalet uttalade "nej" och högljudd gråt.
Om offret upplever situationen som hotfull, men förövaren hävdar att det var gemytlig stämning hela kvällen, vem har då rätt? Svaret är förstås inte enkelt, men att det som idag allt som oftast är förövarens tolkning av situationen som räknas är problematiskt på många sätt.

När vi talar om förövaren tar vi stor hänsyn till huruvida hen "förstod" vad som hände, eller inte. Att förövaren släpps fri beror på att hen inte hörde ett "nej", inte förstod kroppsspråket hos offret, inte kunde läsa av stelheten eller tårarna som ovilja.
Tittar vi istället på offret tänker vi annorlunda. Kan ett våldtäktsoffer missförstå en frivillig sexakt och felaktigt tolka den som våldtäkt? Knappast, även om den läsningen också är möjlig när vi öppnar upp för dessa tolkningar in absurdum.
Vanligare är dock att slutsatsen blir att offret ljuger. Om en händelse utspelar sig och två personer beskriver den, men på helt olika sätt, då måste en ljuga! Eller?

Jag ska återkomma till det. När slutsatsen blir att det påstådda offret i en friande dom ljuger, spär detta på ett flertal idéer om kvinnor, män och sexualitet. En av dem är att kvinnor har närmare till lögner och falskhet än män som å sin sida kan vara bryska men oftast håller sig till sanning och logik. Detta är en uråldrig föreställning om kvinnor och män. Medan män har fått begåvningen att härska och sprida sina idéer i det stora samhället, har kvinnor begåvats med så kallad "kvinnlig list" som i stort går ut på att sprida rykten och lögner för att få mer makt i en liten, privat sfär.
Den kvinnosynen dyker ofta upp i diskussionen om våldtäkt och friande domar. Det påstås finnas ett stort antal män som oskyldigt utpekats och dömts för våldtäkter de inte begått. Att anta att dessa män kanske filat på sanningen är inte aktuellt - de är offer för en kvinnlig konspiration som pågått i alla tider, nämligen just dessa kvinnliga försök till hämnd och framgång genom att slugt spela offer istället för att rakryggat ta striden.
Föreställningen om att påstådda offer ljuger är märkvärdigt frånvarande i andra fall av brottslighet. En stöld som inte leder till fällande dom, eller en anmälan av misshandel som rinner ut i sanden ses inte som tecken på att folk går man ur huse för att fejk-anklaga varandra på pin kiv. Däremot används friande domar i komplexa våldtäktsmål som "bevis" på att kvinnor inte har några andra hobbies än att göra livet surt för män de har haft samlag med.
Det finns gott om fruktansvärda exempel på hur kvinnor som anmält våldtäkt själva blivit utsatta för samma hat och förakt som annars brukar tillfalla en misstänkt förövare. Folk har valt att tro på honom istället för henne och straffet för en förmodat lögnaktig kvinna låter inte vänta på sig.

Det finns även andra problem med friande domar och de föreställningar de ger upphov till.
För det första måste offret fråga sig vad som egentligen hände, hur det som så tydligt kändes som ett övergrepp och en kränkning rättsligen kunde få status som något helt acceptabelt.
För det andra får förövaren nu svart på vitt att det hen gjort inte på något sätt räknas som brottsligt eller straffbart. Många får nog en tankeställare och har säkert en svår tid framför sig av samvetskval och genomgång av minnen från den ödesdigra händelsen. Precis som offret, förstås.
Men ännu fler kan istället andas ut när de får bekräftat att sex inte kräver samtycke eller ömsesidighet. Att de inte gjort något fel utan lugnt kan fortsätta att tjata sig till sex och få sin vilja igenom. Att det är okej att "inte förstå" eftersom en inte behöver förstå. En man ska inte behöva anstränga sig för att förstå en kvinna. Det är en kvinnas uppgift att se till att allt går rätt till, inte en mans.

Är då män våldsamma djur som borde sitta bakom lås och bom i preventivt syfte? Går det att peka ut vem som våldtar och vem som låter bli? Hur kommer det sig att två personer kan tolka samma händelse så olika och hur ska vi komma till rätta med dessa eviga våldtäkter?

När två personer är med om samma sak - i det här fallet ett sexuellt möte - men ger två helt olika skildringar av händelsen, betyder det inte nödvändigtvis att en ljuger. Vi är människor med olika bakgrund och olika sätt att tolka situationer. Och här ligger pudelns kärna. Mäns syn på sex bygger ofta på en föreställning om att manlig sexualitet är stark och aktiv och att den kvinnliga är passiv, smygande och anpasslig. Det är den synen på sex vi alla mer eller mindre tvingas ta del av och som sedan påverkar oss i våra sexuella möten. Vi känner alla till bilden av mannen som för och kvinnan som följer. Mannen som tar första steget och kvinnan som kan svara ja eller nej på en invit. Dessutom föreställningen om att en kvinna är mer eggande om hon säger nej och tvekar, spelar lite svår.
Den synen gör våra sexuella möten onödigt svåra. Den ligger i vägen för vår kommunikation. Den gör det å ena sidan svårt för en kvinna att kommunicera sin vilja, å andra sidan svårt för en man att förstå vad kvinnan vill. Och faktum är att vi lever i en värld där kvinnor dagligen lyssnar på män medan män väldigt, väldigt sällan bryr sig om att lyssna på kvinnor. Inte för att de är taskiga utan för att vi lär dem från barnsben att kvinnors vilja inte är nödvändigt att ta hänsyn till. Detta genomsyrar hela vår kultur och påverkar såklart alla män, oavsett hur snälla och inkännande de må vara.

När domstolar gång på gång friger personer misstänkta för våldtäkt spelar de med i det här spelet. Jag vet att det inte är enkelt att döma i en sån här fråga och att det finns problem hur vi än vänder oss. Men personer som sitter på makten i den här frågan behöver komma ihåg att varje friande dom faktiskt är en smärtsam påminnelse till världens kvinnor. En påminnelse om att vårt lidande är en uppoffring vi förväntas göra för att det fortfarande är för mycket begärt att en man ska sätta sig ner och verkligen lyssna på en kvinna.

Tid för julmusik

Först och främst: jag har gjort en jullista.
Den är speciell på det sättet att den nästan bara innehåller kvinnliga artister. Listan rymmer allt från Malena Ernman till Mary J. Blige och sen har det slunkit med ett par män, sådär som det brukar gå att hitta ett par kvinnor i alla mansdominerade musiklistor, festivaler och annat skoj.
Eftersom julen är snällighetens årstid så delar jag förstås med mig!
Listan heter Julia!

God jul och advent och snö på er alla!

Åkesson, tårtan och demokratihotet

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt.
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.

Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.

Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.

Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.

Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".

Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!).

För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.

Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.

De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.

Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska, typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter.

En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.

Betraktelsen

Om några decennier kommer man att se tillbaka på 2010-talet och fråga sig hur denna avgrundsflod av killband och killduos vars namn består av ett substantiv i bestämd form singularis kunde växa sig så ofantligt stor i det svenska musiklivet.
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.

Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.

Mvh Skribenten.

Tips för att slippa bli rånad/misshandlad!

Hur man undviker att bli våldtagen är ett ämne som ständigt dryftas på nätet och i vardagen, tipsen är många och handlar ofta om att tänka över sin klädsel och vara lite försiktig.
Men som vanligt visar sig en fruktansvärd orättvisa här: varför är det bara kvinnor som ska få hjälp och goda råd?
I själva verket är ju risken att bli överfallen mycket större för män! Misshandel och rån är väldigt vanligt och många män är rädda för att råka ut för sådana otäcka saker. Men dem är det minsann ingen som bryr sig om.

Tur då att jag bryr mig!
Jag har skrivit en lista på hur man som man kan göra sitt bästa för att undvika att bli överfallen och rånad eller misshandlad.

• Gå aldrig ut själv om det är sent på kvällen eller natten. Ta följe med en starkare kompis som du litar på och som kan skydda dig om något skulle hända.
• Tänk efter innan du följer med svagt bekanta någonstans. De kan vara ute efter slagsmål och det bästa är om du är försiktig när du träffar nya människor. Följ aldrig med någon hem, varken kille eller tjej. Du vet aldrig vem som är ute efter att sno dina pengar eller slå dig blodig.
• Undvik att småtjafsa med folk. Om du har en diskussion med någon kan den tro att du vill börja slåss. Även om du bara gnabbades lite i början av kvällen så kan någon tro att du är med på ett slagmål senare eftersom du var intresserad av att tjafsa innan. Det kan vara svårt för vissa att förstå andras gränser. Knuffa helst inte ens till någon på skämt, det kan misstolkas.
• Om du vill slippa bråk och slagsmål: tänk över ditt klädval. Ta till exempel inte på dig ett linne om du har stora muskler - det kan tolkas som att du tycker om att slåss och gärna gör det med vem som helst, när som helst. Rakad skalle eller tatueringar kan ses som ett tecken på att du är en strulputte och kan också tolkas som en inbjudan till bråk. Försök klä dig diskret så att du inte sticker ut i en folkmassa.
• Om du inte vill bli rånad - ta inte på dig dyra kläder. Framförallt inte om du är ute sent, men även dagtid är det onödigt att klä sig provocerande i armani-kostymer eller dylikt. Det kan dessutom ge dig rykte om att vara en snobb och mallgroda vilket i längden kan leda till att folk vill spöa upp dig när de blir lite berusade eller att de tycker sig ha rätt att stjäla från dig.
• Om du gillar våldsamma tv-spel, actionfilm eller liknande: tala inte så högt om det. Sådana intressen kan lätt tolkas som att du är sugen på bråk med alla som kommer i din väg. Prata absolut inte om det när du är på fest eller ute på krogen: det kan misstolkas grovt av människor som inte förstår nyansskillnader.
• Prata inte om vad du äger eller hur mycket du tjänar. I en perfekt värld skulle man kunna prata om det men som det ser ut idag är risken stor att någon tycker att det ger dem rätt att råna dig.
• Försök analysera folk du möter. Kanske kan du se på dem vilka som är bråkstakar och tjuvar och vilka som är schyssta. Var försiktig när du skaffar nya vänner och tänk noga igenom om de verkar trevliga eller skumma. Det här kan hjälpa dig att undvika att i framtiden bli rånad eller misshandlad av någon du litade på fast du inte borde.
• Var alltid tydlig och sänd inte dubbla signaler. Vill du inte slåss, säg NEJ högt och tydligt. Säger du inte ifrån kan folk tro att du vill vara med i bråket. Likaså om någon försöker råna dig, gör tydligt för alla som kan höra att detta inte är något du samtycker till.
• Håll dina ägodelar för dig själv och lägg tex inte ifrån dig mobiltelefonen. Även de du tycker verkar schyssta och trevliga kan bli lockade att ta den om du lämnar den obevakad.
• Om du är på fest är ett bra tips att undvika att bli för full. Se till att alltid ha kontroll över läget: tänk på var du befinner dig, vad du gör och hur du beter dig samt hur det kan tolkas av andra människor. Bli aldrig så full att du tappar kontrollen! Kom ihåg att när du fått lite i dig kan et hända att du sluddrar och då blir det lätt missförstånd. Bäst är om du dricker väldigt lite och går hem tidigt (ta helst en taxi).
• Undvik platser där det ofta blir bråk. Gå tex inte på fotbollsmatcher eftersom det ofta anordnas slagsmål mellan olika supporters. Undvik att stå utanför krogen eller befinna dig på andra platser där många fulla människor samlas och risken för misshandel är stor.
• Undvik platser med väldigt lite folk. Gå aldrig in i en mörk park eller smal gränd, det är som att be om att bli rånad och misshandlad.
• Försök att inte ge bort mer än nödvändigt och helst bara till människor du känner väldigt väl. Får du rykte om dig att ge bort pengar och saker till höger och vänster är risken stor att du blir utnyttjad och bestulen. Vissa kan ha svårt att förstå gränsen mellan frivilliga gåvor och att nalla lite extra ur plånboken utan att fråga.
• Undvik slagsmål och våldsamma situationer helt och hållet, det kan skada ditt rykte och din trovärdighet om du i framtiden hamnar i ofrivilligt bråk. Undvik om möjligt att delta i våldsamma sporter där det förekommer tacklingar och liknande. Sådant kan ge folk en felaktig bild av dig.

Lycka till!

Ps. Känns tipsen obekväma? Förståeligt.

Föräldrar som inte beter sig som föräldrar

Länge hade jag en föreställning om att alla föräldrar förstör sina barn på ett eller annat sätt.
Det låter förstås jättedystert men är i själva verket ett uttryck för min egen lite speciella positiva pessimism som går igen i de flesta av mina tankar och teorier. En variant av "äsch, vad är det värsta som kan hända?", här applicerat på situationen "föräldrars oro för att inte vara perfekta". Det är alltså egentligen en tröst - ingen är perfekt och alla kommer föra över något dåligt till sina barn. Förhoppningsvis stannar det vid rökning, kort stubin eller sprutfobi.

Men nu är jag bannemig beredd att tänka om. Fy fan vilka stolpskott till föräldrar det finns. Min bild av föräldrar - ja, min bild har alltid varit positiv, ursäktande, naiv! - har naggats i kanten. Mina egna föräldrar har jag ju alltid gillat men först nu inser jag att jag faktiskt är lyckligt lottad.
Nu menar jag inte att varenda kotte omkring mig kommer från hem där misshandel och övergrepp är vardagsmat. Det jag menar är snarare att det finns så mycket annan skit - bortanför den klassiska bilden av alkohol, våld och sexuella övergrepp som brukar associeras med dåligt föräldraskap - som också är skitdåligt uppförande från föräldrarnas sida.

Så här är det: Föräldrar befinner sig i en otrolig maktsituation.
Det finns knappt någon annan relation där den ena parten är så mycket starkare och mer överlägsen och den andra så otroligt beroende. Och om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll, som Bamse säger.
Nu är det inte alla som behagar vara mycket snälla. Jag menar inte att man ska leka dörrmatta och köpa allt ens barn pekar på, det är ju typ det sämsta ever. Men man kan ju försöka vara lite jävla supportive och förstående för sitt barns tankar, känslor och vilja. Oavsett hur de tar sig uttryck.

Så här är det 2: När man skaffar barn så skaffar man en människa.
Man skaffar inte ett blivande fotbollsproffs. Man skaffar inte en liten akademiker. Man skaffar inte ett hetero. Man skaffar inte en företagsledare. Man skaffar inte en konsertpianist. Man skaffar inte en snickare. Man skaffar inte en plugghäst. Man skaffar inte en skvallerkompis. Man skaffar inte en arbetskollega.
Framförallt skaffar man inte sin egen avbild.
Det här är jätteviktigt att ta in i det lilla huvudet när man skaffar barn. Nu verkar det, enligt vad jag har sett när jag ser mig runt i världen, som att det är väldigt många föräldrar som har glömt att ta hänsyn till just den lilla detaljen att barn är individer som kan bli lite hur som helst.

Dumma, jävla rövhål till föräldrar.

Det kanske kan verka som småpotatis, i synnerhet om man får för sig att jämföra med de som haft barndomen från helvetet typ Elisabeth Fritzl, men det gör ju inte mindre ont för mig att hugga av tummen för att nån annan hugger av sitt ben om ni fattar vad jag menar.

Men i alla fall. Föräldrar kan utöva psykiskt förtryck på sina barn. De förväntningar som föräldrar ställer på sina barn finns med från vaggan till graven, till och med om man säger upp kontakten med sin familj finns de alltid där i bakhuvudet.
Nu har jag förstått att många människor mår dåligt just på grund av hur deras föräldrar behandlar dem. Människor som inte orkar träffa sina föräldrar för att de vet att de kommer överösas med skam och skuldkänslor. Människor som hör sin mammas eller pappas besvikna röst i huvudet när de ser sig i spegeln eller misslyckas på jobbet. Människor som aldrig hört ett uppskattande ord från sina föräldrar. Människor som anpassar sina liv efter föräldrarnas önskningar fast de egentligen vill något annat, kanske till och med lever parallella liv.
Jag har hört föräldrar håna sina barn. Sucka och himla med ögonen över deras val i livet. Kritisera deras utseende, kläder, kroppar. Föräldrar som syrligt påpekar att deras avkomma inte uppfyller deras krav eller beter sig som önskat. Föräldrar som absolut måste basunera ut hur just de tycker att man ska leva sitt liv och att alla andra sätt är fel.

Det är så många av dem!
Alltså, de kanske inte är så procentuellt många egentligen, men jag har liksom levt i tron att de flesta föräldrar vill sina barn väl och kan acceptera att avkomman behöver söka sig fram till sin egen personlighet och livsstil. Att de flesta föräldrar var psykiskt starka nog att kunna deala med den där brytpunkten när deras barn behöver få prova sina vingar. Att det var allmänt känt att då står man som en god förälder i bakgrunden och håller tummarna och är orolig och biter sig i läppen och tänker "åh nej, inte så!" samtidigt som man är beredd att ta emot när vingarna inte bär, ISTÄLLET för att ställa sig med armarna i kors och väsa "nu är jag verkligen besviken".

Jag har sett föräldrar som helgon. Jag har trott att om man skaffar barn är man automatiskt god, för det är ju en rätt så självuppoffrande handling. Jag har tänkt att det är ju inte lätt, de har mycket att tänka på, alla kan göra fel, ingen är perfekt. Jag har, förblindad av min egen idylliska barndom, inbillat mig att andra föräldrar är lika benägna att stötta i vått och torrt som mina egna.

Jag hade fel. Världen är full av föräldrar som är dumma i huvudet. Psykande, psykopatiska, egoistiska, griniga, empatilösa, martyrspelande ångestmonster som sabbar sina barns självkänsla, världsbild och livslust. De är vuxna människor som sorgligt nog inte klarar av att respektera människors olikheter och vara beredda att vidga sina vyer och ompröva sina principer. De är människor som tror att bara för att deras barn har vuxit upp så är man varandras jämlikar och då är det helt oproblematiskt att tala vitt och brett om hur man tycker att de ska vara, på ett sätt som man tex aldrig skulle göra mot sina vänner.
De är vuxna människor som inte vill se vilken makt de har över sina barn, hur dåligt de får dem att må och hur det yttersta ansvaret för en fungerande relation alltid ligger hos föräldern, inte hos barnet. Att relationer bygger på ömsesidig respekt, inte på att den ena parten ska anpassa sig och vara till lags i alla situationer.

SKÄRP ER!
Ni kan skaffa hund om det ska vara på det viset. Fördelarna med hund är många: du kan välja en ras som är energisk eller lugn, social eller tillbakadragen eller vilka egenskaper som nu passar just dig. Du kan prata med den om vad som helst och den tar inte åt sig, blir ledsen eller säger ifrån eftersom den inte fattar ditt språk. Du har tillåtelse att styra den med koppel, befallningar och du kan förvänta dig lydnad och lojalitet. Det finns säkert ännu mer som är bra med hund, orkar inte rabbla eftersom det inte är hundar jag skriver om egentligen.
Poängen är att ett barn är ingen hund. Det är en människa. Se dig runt i världen: folk är lite hur som helst. Ditt barn kan bli lite hur som helst och det vore trevligare för alla inblandade om du i någon mån åtminstone försökte respektera ditt barn som en egen individ. Ditt barn är inte din avbild, det är en egen människa.
Du är inte ditt barns allsmäktiga Gud.

Ska man skaffa barn måste man vara beredd på att det man får kan vara precis vad som helst. Man kan påverka men aldrig bestämma
Det finns föräldrar som älskar sina barn trots att de sitter i fängelse, är nazister eller har knarkat bort sin hjärna.
Om du inte kan visa lite kärlek för att din unge har fula kläder eller vill jobba med nåt annat än du hoppats på så borde du inte ha skaffat barn. Du borde ha nöjt dig med en hund.