Deep Dark Robot

Mer musik, säger ni?
Jamen visst, jag fixar.

Har ni hört uttrycket "one hit wonder"? Det betyder (om ni inte orkar klicka länken / vill höra mina egna ord) att ett band eller en artist slår igenom som tusan med en riktigt bra låt och sen försvinner ur det allmänna rampljuset för all framtid.
Länge trodde jag att det också betydde att bandet eller artisten hade en väldig flax vid ett låtskrivartillfälle, medan resten av materialet var mer eller mindre skit. Jag kopplade ihop one hit wonder-fenomenet med ointressanta artister som dyker upp en enda gång i melodifestivalen med en enda radiodänga och sen lever på det i ett par år, eller vinner typ Idol och får spelas på radio hela sommaren tills hösten kommer och folk är som fiskar på land efter nån ny musik för sina sönderlyssnade öron.
Vad jävla fördomsfullt och dumt av mig.
Och av er, om ni tänker likadant.

Jag har tidigare skrivit om att Sinead O'Connor är så mycket mer än Prince-hiten "Nothing compares 2 U" och jag kommer med all sannolikhet blogga om hur A-ha låter när de inte sjunger "Take on me".
Men först: Linda Perry.

Linda Perry har haft flera namn och projekt, det mest kända torde vara 4 Non Blondes. Ja, nu minns ni, va? "What's up" heter låten som spelades överallt i början av 90-talet och Linda är förstås sångerskan med den kraftfulla rösten. Fruktansvärt bra låt det där.
4 Non Blondes släppte en skiva, den andra kom aldrig ut och deras enda hit var "What's up". Så synd, med tanke på att hela "Bigger, better, faster, more!" är en väldigt bra skiva.
Och bättre blir det. Lyssna på Lindas soloskiva "In flight" från 1995, eller projektet Deep Dark Robot, som hon har ihop med trummisen Tony Tornay.
Deep Dark Robots låtar, kompletta med videos och allt kan ni lyssna på här.

Jag har haft "It fucking hurts" i huvudet i flera dagar nu. Det börjar bli påfrestande men det är okej för det är en riktigt grym låt.
Ja, vad bra det är! Eller hur! Lyssna lyssna lyssna.

If you find yourself caught in love

Jag är lite efter.
Har alltid varit dålig på att vara nördig, i synnerhet när det gäller musik. Det går sjukt långsamt - kan tex vara övertygad om att jag skulle älska en viss artist (baserat på att jag hört ett par låtar och tycker att artisten verkar ball) men dröja flera år (skojar inte) med att börja lyssna på allvar.

Mitt favvoband, Belle & Sebastian (och nej, jag vet inte vad medlemmarna heter utöver Stuart Murdoch, orka fylla hjärnan med ännu mer info än vad som krävs för att överleva), har gjort filmmusik (för sex år sedan, hej hej här kommer jag med latest news!) till en bögfilm som verkar helt okej.
Obs varning folk pussas mm (ni kan säkert inte ens se videon utan att logga in och bekräfta att ni är vuxna och klarar av att beskåda denna styggelse):

Erkänn bra låt! Ja, den var ju inte ny, bara videon/filmen som inte heller var ny.
Jarå. En annan gång kanske jag dravlar en lång historia om hur jag mötte Belle & Sebastian och found myself caught in love med deras musik, men inte ikväll.
Sorry för old news.
Nu ska jag sova.

Imorgon på bloggen: Senaste nytt - Thomas Edison presenterar sin nya uppfinning glödlampan!
Stay tuned och sov gott.

Positivt tänkande

Egentligen tror jag att om det finns två olika sorters människor så går gränsen mellan de som kan klassas som optimister och de som är mer pessimistiskt lagda.
Jag tror att det är svårt för - såklart tror jag det, jag är ju själv pessimist - att bygga om sin hjärna så pass att man installerar motsatsen till sin egen livssyn.
Är man pessimist kanske man rentav tjänar på att lära sig leva med det, snarare än att försöka tänka positivt mot sin vilja. Pessimism behöver inte vara så hemskt. Säger jag...

Jo, jag är ju pessimist. På sätt och vis positiv och hoppfull, men i grund och botten mer svartsynt och tvivlande till min natur.
Men jag försöker jobba med de negativa tankar som skadar mig eller andra. Sådana finns ju. Kanske går det att vara en sund pessimist, men sådana saker som dålig självkänsla och överdriven oro och ångest gör ju ingen som helst nytta.

En sak jag aldrig fått klart för mig är vad man ska tänka på när man tänker positivt.
Det står alldeles klart att jag behöver mota ut de negativa tankarna ur mitt tanke-synfält. Det är jag helt på det klara med. Men för att bli av med en tanke måste man ersätta den med en annan.
Jag ser och känner igen en destruktiv tankegång, men för att verkligen kunna avväpna den ordentligt skulle jag behöva något att fylla ut tomrummet med.
Det saknar jag i dagsläget.

Eller vad säger ni? Hur brukar ni tänka?
Ibland rabblar jag "solen skiner, solen skiner" för mig själv. Inte för att jag bryr mig om att solen skiner, men det är ju en sån där sak som folk brukar tycka är positivt och trevligt och eftersom jag inte har något bättre att komma med får det duga.
Ett tag hade jag en väldigt enkel "dam-dam-dadadadadam"-melodi som jag nötade in i skallen och plockade fram varje gång jag ville få tyst på något otrevligt där inne.

Men det är ju ganska löjligt, tycker ni inte?
Jag kanske borde sätta mig och lista allt positivt jag kan tänka på så att jag har något att gå på när det kniper.
Fast det känns svårt. Ingenting väger liksom tillräckligt tungt.
Jag brukar tänka på det när jag luktar på blommor eller äter glass. Det är ju trevliga sysslor, men det löser inte mina problem. Jag är jättebra på att leva i nuet, men runt hörnet väntar ju samma trubbel och grubbel som alltid.

Positivt tänkande kanske helt enkelt inte är vad jag behöver.
Eller så har jag missuppfattat vad det går ut på.

Not another katastroffilm

Har ni tänkt på att alla hollywoodska katastroffilmer är exakt likadana?
Jag har faktiskt tänkt på det.

Och visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på att Hollywood är Hollywood, filmbranschen som har tagit ställning och satt ner foten ordentligt mot destruktiva krafter såsom nytänkande och mångfald.
Att en romantisk komedi står och faller med huruvida den klantiga pojken möter den snygga flickan och en actionfilm kräver en god amerikan och en ond utlänning är liksom inskrivet i stadgarna och inte så lätt att ändra på.
Men just när det gäller katastroffilm trodde jag i min enfald att så länge man håller sig till de obligatoriska utomjordingarna, jättemonstren, naturkatastroferna eller vad det nu må vara som hotar så skulle själva intrigen i övrigt vara någorlunda fri.
Av allt att döma har jag gjort en grov missberäkning angående denna genre.

Jag har sett några katastroffilmer i mitt liv. Inte överdrivet många eftersom jag börjat tröttna på just likformigheten. Allt för många gånger har jag sett samma mönster upprepa sig.
Nu talar jag inte om att det alltid utspelar sig i New York eller andra amerikanska städer, att utomjordingarna alltid är onda, att allt alltid händer helt plötsligt som en blixt från klar himmel eller att det alltid lugnar sig på slutet och att hjälten överlever.
Allt det där kan jag köpa.
Det är något annat jag reagerat på, ett underliggande tema som rapas upp varenda gång jorden hotas av olycka och lidande (utöver den olycka och det lidande som redan pågår ständigt i de fattiga delarna av världen).
Vi kan kalla det Tema Familjen.

För att nå kriterierna för en hollywoodsk katastroffilm krävs följande:
1. En hotande katastrof.
2. En manlig hjälte som måste rädda sitt/sina barn + rädda sitt äktenskap.
Extrapoäng om:
A. Hjältens barn finns på en extremt svåråtkomlig plats dit han måste ta sig.
B. Äktenskapet redan är kvaddat men lagas mirakulöst i slutet av filmen.

ALLTID.
Ja, okej, det finns antagligen undantag, men det här händer tillräckligt ofta för att jag ska helt tappa lusten att se en katastroffilm eftersom jag redan vet allt som kommer att hända.
Inte bara vet jag att huvudpersonen kommer att överleva mot alla odds (den förutsättningen är ju regel nummer ett i princip alla filmer). Inte bara har jag räknat ut att väldigt många andra kommer att duka under och att många hus kommer att störta och flygplan kommer att sprängas och kaotiska bilköer kommer att uppstå och nyhetssändningar kommer att brytas mitt i. Inte bara är jag redan från början inbegripen med att specialeffekterna kommer att hagla medan en pressad president sitter på sitt kontor och planerar för sin egen bekväma och hemlighållna flykt.
Allt det här känns liksom helt okej när jag sätter mig i biostolen eller hemma i soffan.
Det som stör mig är att jag redan vet allt om huvudpersonen och hans liv. Att katastroferna må variera från kärnkraftsmuterade havsmonster till brinnande kometer men huvudpersonen är alltid en exakt kopia av snubben i den förra katastroffilmen. Det är alltid en slätstruken, heroisk familjefar som på slutet blir ihop med en lika slätstruken kvinna (förslagsvis sitt ex så kan barnen gråta glädjetårar inte för att de överlevt men för att mamma och pappa är kära igen). Att det alltid ska tryckas in äktenskapspropaganda i varenda rulle om jordens undergång (fatta symboliken: det gifta paret skiljer sig och Gud går bananas över hela jorden!). Att jag redan sett hela storyn från början till slut ett oräkneligt antal gånger och det enda som skiljer är... ingenting.
VARFÖR ska jag då se den här filmen också?


Har ni sett Day after tomorrow?
Har ni sett 2012?
Har ni sett Volcano?
Har ni sett Independence Day?
Har ni sett Flood?
Har ni sett Världarnas krig?
Har ni sett Earthquake in New York?
Har ni sett Meltdown?
Se en av dem, det räcker.

Snart kommer World War Z på bio. Den handlar om en katastrof som hotar jorden. Brad Pitt spelar pappan som försöker rädda sin familj. Jag var lite sugen på att se World War Z tills jag drog mig till minnes att jag ju redan sett den flera gånger. Där sparade jag en hundring!

Veckans lästips

Egentligen ville jag lätta upp lite med att skriva något käckt som inte är ännu en feministisk samhällsanalys. Men näh. Så jag bidrar med en länk istället.

KLICKA HÄR  -->    Du har vunnit en miljon! Nej, skojar bara, men klicka och läs.    <-- KLICKA HÄR

Ni måste läsa PK-Maffian. Nej, ni måste förstås inte men ju fler som läser desto bättre för det är en av de absolut bästa, roligaste och framförallt viktigaste bloggarna just nu.
Läääääääääz.

Steget innan

Jag sitter här och tänker på en sak som är ganska så viktig. Liv Strömquist har underhållit och inspirerat mig med sitt sommarprat, först om mens och skam, sedan om att våga skapa och ta plats med sina alster trots att det inte ingår i den kvinnliga rollen.
Jag tar fasta på det senare temat här.
Alla människor är olika. Somliga har ett gott självförtroende, andra är mer osäkra på sig själva. Liv Strömquist kritiserar konkurrenssituationer inom kultur och hävdar att vi alla redan har en jury i huvudet som klankar ner på alla våra idéer och tankar. I synnerhet tjejer har den där juryn, menar Liv.
Jag håller med henne om det. Jag kan förstås inte veta vilka tankar som rör sig inuti världens alla tjejhuvuden, men jag tror att en förklaring till att tjejer är mer sällsynta på olika områden där man ska synas och höras är just att steget är längre för tjejer, vilket grundar sig i ett dåligt självförtroende.
Jag har själv haft en väldigt hård och elak jury i huvudet som gjort att jag tvekat inför att ens försöka.

Den här juryn, den bryr sig inte så mycket om vad som faktiskt är bra eller dåligt. Den har ingen utbildning, den är inte professionell och har ingen egentlig behörighet att analysera och bedöma vad vi åstadkommer. Ändå sitter den där och hörs.
Den styr oss.

I världen utanför kan vi tala om kvaliteten på kultur och skapande. När vi är framme vid de större arenorna och ska välja vem som får pris, vem som får bidrag, vem som får synas och höras, då kan vi hävda att kvaliteten är viktigare än vem som ligger bakom.
Men sållandet börjar tidigare än så. Den börjar på amatörstadiet.
Det finns ett steg vi alla måste ta för att komma framåt, bli bättre, åstadkomma något större. Det första steget. För att ta det steget måste vi i viss grad vara omedvetna om våra egna brister.
För ingen är bra från början. Det är ett under om den som för första gången sätter sig vid ett piano kan spela som en mozart. Det händer, men är otroligt ovanligt. Inte en bråkdel av alla som sysslar med musik började som proffs. Samma sak inom alla andra områden. Vi börjar som amatörer.

Men för mig, och för många andra, har det första steget känts otäckt att ta. Det har varit pinsamt, känts onödigt, löjligt, det har gett upphov till negativa tankar som tvingat mig att låta bli.
Det här sättet att tänka är jag ganska så säker på är mycket vanligare hos tjejer än hos killar. Jag grundar den uppfattningen på hur många killar som gör saker fast de är halvbra eller rentav riktigt usla på det. De har inte samma beska, griniga jury i huvudet. Jag antar att de istället har en jury som säger "kör hårt, det här bli jättebra!". Att det sedan inte blir så bra gör ingenting, det är bara att gå vidare och försöka igen.
Att vara dålig på något men göra det ändå är inte fel - det är tvärtom jättebra! Den som provar sig fram kan bli bättre och bättre, till och med riktigt duktig. Men även om det inte händer så har en glad amatör roligt under tiden och stärker dessutom sitt självförtroende.
Väldigt sällan ser jag tjejer med samma engagemang och tro på sig själva gå in i något som de kanske inte helt kan hantera och med glädje presentera något som på sin höjd funkar.
Orsakerna kan vara många. Dåligt självförtroende, aka rädsla att misslyckas samt överdriven självmedvetenhet och självkritik, är antagligen en.

Det här är genomgående i hela samhället. Kvinnor vill inte ta plats - de har ju ingenting att komma med. Kvinnor vill inte synas och höras - de är väl inte så mycket att lyssna på. Kvinnor vågar inte prova - de kan ju göra fel, de kan underprestera.
Folk undrar varför kvinnor inte bara blir lite bättre på att löneförhandla, så att de kan få upp sina löner till männens nivå?
Jag har läst undersökningar som visar att män och kvinnor ger helt olika förslag på ingångslön när de blir tillfrågade - kvinnorna lägger sig lägre och männen högre. Männen har inställningen att de är duktiga, att de kan prestera, att deras insats är värdefull. Kvinnorna lyder under jante och tycker att det är onödigt att gapa efter mycket.

Folk undrar varifrån det här dåliga självförtroendet kommer.
Ja, det kan man ju fundera på. Teorierna är många. Att det skulle vara en ren slump och något som kvinnorna själva helt enkelt måste kollektivt lägga av med är den sämsta, tycker jag. Vad tycker ni?

Naturliga kvinnor är lite som att kleta in offentliga platser med sin diarré

Äckliga saker är alltid äckliga saker. Som till exempel pruttar, ingrodd svett eller kräks. Det händer alla, men det är ganska så äckligt när det händer.
Men det är en väldigt stor skillnad på äcklet om det kommer från en kvinna eller en man. Har ni tänkt på det?

Äckligheten är något naturligt. Vi kan oftast inte hjälpa att vi är lite äckliga, det är naturen som har skapt oss sådana. Både män och kvinnor skapades med förmågan att svettas, dregla, bajsa och lukta illa ur munnen.

För allas trevnad kan man vidta vissa åtgärder för att minska på eventuell äcklighet. Man kan duscha lite då och då när man känner att det börjar lukta i armhålorna. Man kan vänta med att fisa tills man är ensam i rummet. Man kan välja att kissa i toalettstolen och sedan spola, istället för att kissa mot en vägg i stan som många kommer att gå förbi och känna ens kissdoft från.

Ändå finns det helt andra krav på kvinnor att ta hand om sin äcklighet än det finns på män. Det finns så många krav att till och med det som inte är särskilt äckligt måste elimineras.
Detta samtidigt som män har ganska så fritt spelrum att leva ut sin äcklighet. Svettfläckar på skjortan? Oj, inte så trevligt, men okej - du är faktiskt man och svett är naturligt. Pruttade du högt? Pinigt, men gör ett skämt av det så skrattar folk med dig istället för mot dig. Kissnödig? Varsågod, här är en husvägg!

En hel del saker som är naturliga och från början inte särskilt äckliga har av någon anledning fått en absolut noll tolerans-stämpel när det förekommer hos kvinnor.
I vissa fall rör sig om saker som inte bara accepteras lättare hos män, utan till och med ses som självklara och inte ett dugg konstiga. Ingenting man tänker på. Men ytterst anmärkningsvärt om det syns hos en kvinna!

Vi har till exempel brösten.
Kvinnor och män har båda bröst. De ser lite olika ut, men synen på dem är ännu mer olik!
Mäns bröst är ungefär som deras axlar, knän eller andra delar av kroppen som man generellt inte har några starka åsikter om. Visst kan man diskutera hur denna del av kroppen "bör" se ut och när det är okej att blotta den, men det är just det - det finns tillfällen när det är helt okej att blotta den.
Kvinnor har ingen lista på offentliga platser eller situationer när tröjan med fördel kan tas av. Den enda gången det är okej är om man är med i en porrfilm eller blir fotad av en porrfotograf (och även då får man förstås vara beredd på att ta kritik för det).

Nu är det ju så här att kvinnor ibland får barn som de vill amma. För att amma krävs ett bröst. Då lyder regeln: stanna hemma! Det spelar ingen roll att du redan suttit instängd hemma i tre veckor och behöver gå ut en stund. Kan det hända att du behöver ta fram tutten i ett par minuter? Stanna då för guds skull hemma och utsätt inte dina medmänniskor för detta hemska!

Bröst är naturliga. Och för män är det naturliga något okontroversiellt och helt okej. För kvinnor är det en styggelse att vara naturlig. En styggelse! Skyl dig, kvinna!

Sedan har vi ett annat naturligt men ack så problematiskt fenomen: hår.
När pojkar och flickor kommer i puberteten börjar deras kroppar gro ut hår runt könet, i armhålorna, på bröstet (fun fact! did you know that kvinnor också har hår på bröstet?), i ansiktet (åter igen, händer även kvinnor) och en massa andra platser där man inte riktigt förstår varför man egentligen ska ha något hår.
För män är detta ungefär som att ha tänder i munnen. För kvinnor är detta ungefär som att alla ens tänder skulle bli bruna och sneda och alltid lukta gammal kompost.
Lustigt va?
Att något som händer både kvinnor och män kan få så olika resultat. Att något som är naturligt får förbli naturligt om man är man, men ses som det mest onaturliga och sjuka som finns om man är kvinna.

På sina håll ifrågasätts den här dikotomin. För egentligen är den ju ganska absurd. Hur kan det komma sig att något så naturligt och vanligt som hår eller bröst ses som något som måste döljas och förnekas hos kvinnor? Hur kan det komma sig att reaktionerna är så starka gentemot bröstexponering och hårväxt hos kvinnor samtidigt som det accepteras fullt ut hos män?

Den absolut vanligaste argumentet när någon för saken på tal är att det är Äckligt.
Anledningen att kvinnor inte borde ha hår är för att det faktiskt är Äckligt för andra att se. Anledningen till att kvinnor ska undvika att amma offentligt eller av andra skäl visa brösten är att det faktiskt är Äckligt för andra att se.
Äckligt! Eller pratar vi om en man? Jaha, men då är det ju lugnt.

Svett luktar illa. Bajs och kiss luktar ännu mera illa. Bröst och hårväxt luktar ingenting, ändå jämförs det med de mest äckliga saker vi kan tänka oss.
Om kvinnor ska strunta i att raka sig kan man ju lika gärna sätta sig i parken och bajsa! Det är ju också naturligt!
Lustigt att ingen tänker på det när det kommer till håriga män. Att de lika gärna skulle kunna uträtta sina behov offentligt - det är ju också naturligt!
Ja, just det, jag glömde. Det gör de ju redan.