Tips för att slippa bli rånad/misshandlad!

Hur man undviker att bli våldtagen är ett ämne som ständigt dryftas på nätet och i vardagen, tipsen är många och handlar ofta om att tänka över sin klädsel och vara lite försiktig.
Men som vanligt visar sig en fruktansvärd orättvisa här: varför är det bara kvinnor som ska få hjälp och goda råd?
I själva verket är ju risken att bli överfallen mycket större för män! Misshandel och rån är väldigt vanligt och många män är rädda för att råka ut för sådana otäcka saker. Men dem är det minsann ingen som bryr sig om.

Tur då att jag bryr mig!
Jag har skrivit en lista på hur man som man kan göra sitt bästa för att undvika att bli överfallen och rånad eller misshandlad.

• Gå aldrig ut själv om det är sent på kvällen eller natten. Ta följe med en starkare kompis som du litar på och som kan skydda dig om något skulle hända.
• Tänk efter innan du följer med svagt bekanta någonstans. De kan vara ute efter slagsmål och det bästa är om du är försiktig när du träffar nya människor. Följ aldrig med någon hem, varken kille eller tjej. Du vet aldrig vem som är ute efter att sno dina pengar eller slå dig blodig.
• Undvik att småtjafsa med folk. Om du har en diskussion med någon kan den tro att du vill börja slåss. Även om du bara gnabbades lite i början av kvällen så kan någon tro att du är med på ett slagmål senare eftersom du var intresserad av att tjafsa innan. Det kan vara svårt för vissa att förstå andras gränser. Knuffa helst inte ens till någon på skämt, det kan misstolkas.
• Om du vill slippa bråk och slagsmål: tänk över ditt klädval. Ta till exempel inte på dig ett linne om du har stora muskler - det kan tolkas som att du tycker om att slåss och gärna gör det med vem som helst, när som helst. Rakad skalle eller tatueringar kan ses som ett tecken på att du är en strulputte och kan också tolkas som en inbjudan till bråk. Försök klä dig diskret så att du inte sticker ut i en folkmassa.
• Om du inte vill bli rånad - ta inte på dig dyra kläder. Framförallt inte om du är ute sent, men även dagtid är det onödigt att klä sig provocerande i armani-kostymer eller dylikt. Det kan dessutom ge dig rykte om att vara en snobb och mallgroda vilket i längden kan leda till att folk vill spöa upp dig när de blir lite berusade eller att de tycker sig ha rätt att stjäla från dig.
• Om du gillar våldsamma tv-spel, actionfilm eller liknande: tala inte så högt om det. Sådana intressen kan lätt tolkas som att du är sugen på bråk med alla som kommer i din väg. Prata absolut inte om det när du är på fest eller ute på krogen: det kan misstolkas grovt av människor som inte förstår nyansskillnader.
• Prata inte om vad du äger eller hur mycket du tjänar. I en perfekt värld skulle man kunna prata om det men som det ser ut idag är risken stor att någon tycker att det ger dem rätt att råna dig.
• Försök analysera folk du möter. Kanske kan du se på dem vilka som är bråkstakar och tjuvar och vilka som är schyssta. Var försiktig när du skaffar nya vänner och tänk noga igenom om de verkar trevliga eller skumma. Det här kan hjälpa dig att undvika att i framtiden bli rånad eller misshandlad av någon du litade på fast du inte borde.
• Var alltid tydlig och sänd inte dubbla signaler. Vill du inte slåss, säg NEJ högt och tydligt. Säger du inte ifrån kan folk tro att du vill vara med i bråket. Likaså om någon försöker råna dig, gör tydligt för alla som kan höra att detta inte är något du samtycker till.
• Håll dina ägodelar för dig själv och lägg tex inte ifrån dig mobiltelefonen. Även de du tycker verkar schyssta och trevliga kan bli lockade att ta den om du lämnar den obevakad.
• Om du är på fest är ett bra tips att undvika att bli för full. Se till att alltid ha kontroll över läget: tänk på var du befinner dig, vad du gör och hur du beter dig samt hur det kan tolkas av andra människor. Bli aldrig så full att du tappar kontrollen! Kom ihåg att när du fått lite i dig kan et hända att du sluddrar och då blir det lätt missförstånd. Bäst är om du dricker väldigt lite och går hem tidigt (ta helst en taxi).
• Undvik platser där det ofta blir bråk. Gå tex inte på fotbollsmatcher eftersom det ofta anordnas slagsmål mellan olika supporters. Undvik att stå utanför krogen eller befinna dig på andra platser där många fulla människor samlas och risken för misshandel är stor.
• Undvik platser med väldigt lite folk. Gå aldrig in i en mörk park eller smal gränd, det är som att be om att bli rånad och misshandlad.
• Försök att inte ge bort mer än nödvändigt och helst bara till människor du känner väldigt väl. Får du rykte om dig att ge bort pengar och saker till höger och vänster är risken stor att du blir utnyttjad och bestulen. Vissa kan ha svårt att förstå gränsen mellan frivilliga gåvor och att nalla lite extra ur plånboken utan att fråga.
• Undvik slagsmål och våldsamma situationer helt och hållet, det kan skada ditt rykte och din trovärdighet om du i framtiden hamnar i ofrivilligt bråk. Undvik om möjligt att delta i våldsamma sporter där det förekommer tacklingar och liknande. Sådant kan ge folk en felaktig bild av dig.

Lycka till!

Ps. Känns tipsen obekväma? Förståeligt.

Föräldrar som inte beter sig som föräldrar

Länge hade jag en föreställning om att alla föräldrar förstör sina barn på ett eller annat sätt.
Det låter förstås jättedystert men är i själva verket ett uttryck för min egen lite speciella positiva pessimism som går igen i de flesta av mina tankar och teorier. En variant av "äsch, vad är det värsta som kan hända?", här applicerat på situationen "föräldrars oro för att inte vara perfekta". Det är alltså egentligen en tröst - ingen är perfekt och alla kommer föra över något dåligt till sina barn. Förhoppningsvis stannar det vid rökning, kort stubin eller sprutfobi.

Men nu är jag bannemig beredd att tänka om. Fy fan vilka stolpskott till föräldrar det finns. Min bild av föräldrar - ja, min bild har alltid varit positiv, ursäktande, naiv! - har naggats i kanten. Mina egna föräldrar har jag ju alltid gillat men först nu inser jag att jag faktiskt är lyckligt lottad.
Nu menar jag inte att varenda kotte omkring mig kommer från hem där misshandel och övergrepp är vardagsmat. Det jag menar är snarare att det finns så mycket annan skit - bortanför den klassiska bilden av alkohol, våld och sexuella övergrepp som brukar associeras med dåligt föräldraskap - som också är skitdåligt uppförande från föräldrarnas sida.

Så här är det: Föräldrar befinner sig i en otrolig maktsituation.
Det finns knappt någon annan relation där den ena parten är så mycket starkare och mer överlägsen och den andra så otroligt beroende. Och om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll, som Bamse säger.
Nu är det inte alla som behagar vara mycket snälla. Jag menar inte att man ska leka dörrmatta och köpa allt ens barn pekar på, det är ju typ det sämsta ever. Men man kan ju försöka vara lite jävla supportive och förstående för sitt barns tankar, känslor och vilja. Oavsett hur de tar sig uttryck.

Så här är det 2: När man skaffar barn så skaffar man en människa.
Man skaffar inte ett blivande fotbollsproffs. Man skaffar inte en liten akademiker. Man skaffar inte ett hetero. Man skaffar inte en företagsledare. Man skaffar inte en konsertpianist. Man skaffar inte en snickare. Man skaffar inte en plugghäst. Man skaffar inte en skvallerkompis. Man skaffar inte en arbetskollega.
Framförallt skaffar man inte sin egen avbild.
Det här är jätteviktigt att ta in i det lilla huvudet när man skaffar barn. Nu verkar det, enligt vad jag har sett när jag ser mig runt i världen, som att det är väldigt många föräldrar som har glömt att ta hänsyn till just den lilla detaljen att barn är individer som kan bli lite hur som helst.

Dumma, jävla rövhål till föräldrar.

Det kanske kan verka som småpotatis, i synnerhet om man får för sig att jämföra med de som haft barndomen från helvetet typ Elisabeth Fritzl, men det gör ju inte mindre ont för mig att hugga av tummen för att nån annan hugger av sitt ben om ni fattar vad jag menar.

Men i alla fall. Föräldrar kan utöva psykiskt förtryck på sina barn. De förväntningar som föräldrar ställer på sina barn finns med från vaggan till graven, till och med om man säger upp kontakten med sin familj finns de alltid där i bakhuvudet.
Nu har jag förstått att många människor mår dåligt just på grund av hur deras föräldrar behandlar dem. Människor som inte orkar träffa sina föräldrar för att de vet att de kommer överösas med skam och skuldkänslor. Människor som hör sin mammas eller pappas besvikna röst i huvudet när de ser sig i spegeln eller misslyckas på jobbet. Människor som aldrig hört ett uppskattande ord från sina föräldrar. Människor som anpassar sina liv efter föräldrarnas önskningar fast de egentligen vill något annat, kanske till och med lever parallella liv.
Jag har hört föräldrar håna sina barn. Sucka och himla med ögonen över deras val i livet. Kritisera deras utseende, kläder, kroppar. Föräldrar som syrligt påpekar att deras avkomma inte uppfyller deras krav eller beter sig som önskat. Föräldrar som absolut måste basunera ut hur just de tycker att man ska leva sitt liv och att alla andra sätt är fel.

Det är så många av dem!
Alltså, de kanske inte är så procentuellt många egentligen, men jag har liksom levt i tron att de flesta föräldrar vill sina barn väl och kan acceptera att avkomman behöver söka sig fram till sin egen personlighet och livsstil. Att de flesta föräldrar var psykiskt starka nog att kunna deala med den där brytpunkten när deras barn behöver få prova sina vingar. Att det var allmänt känt att då står man som en god förälder i bakgrunden och håller tummarna och är orolig och biter sig i läppen och tänker "åh nej, inte så!" samtidigt som man är beredd att ta emot när vingarna inte bär, ISTÄLLET för att ställa sig med armarna i kors och väsa "nu är jag verkligen besviken".

Jag har sett föräldrar som helgon. Jag har trott att om man skaffar barn är man automatiskt god, för det är ju en rätt så självuppoffrande handling. Jag har tänkt att det är ju inte lätt, de har mycket att tänka på, alla kan göra fel, ingen är perfekt. Jag har, förblindad av min egen idylliska barndom, inbillat mig att andra föräldrar är lika benägna att stötta i vått och torrt som mina egna.

Jag hade fel. Världen är full av föräldrar som är dumma i huvudet. Psykande, psykopatiska, egoistiska, griniga, empatilösa, martyrspelande ångestmonster som sabbar sina barns självkänsla, världsbild och livslust. De är vuxna människor som sorgligt nog inte klarar av att respektera människors olikheter och vara beredda att vidga sina vyer och ompröva sina principer. De är människor som tror att bara för att deras barn har vuxit upp så är man varandras jämlikar och då är det helt oproblematiskt att tala vitt och brett om hur man tycker att de ska vara, på ett sätt som man tex aldrig skulle göra mot sina vänner.
De är vuxna människor som inte vill se vilken makt de har över sina barn, hur dåligt de får dem att må och hur det yttersta ansvaret för en fungerande relation alltid ligger hos föräldern, inte hos barnet. Att relationer bygger på ömsesidig respekt, inte på att den ena parten ska anpassa sig och vara till lags i alla situationer.

SKÄRP ER!
Ni kan skaffa hund om det ska vara på det viset. Fördelarna med hund är många: du kan välja en ras som är energisk eller lugn, social eller tillbakadragen eller vilka egenskaper som nu passar just dig. Du kan prata med den om vad som helst och den tar inte åt sig, blir ledsen eller säger ifrån eftersom den inte fattar ditt språk. Du har tillåtelse att styra den med koppel, befallningar och du kan förvänta dig lydnad och lojalitet. Det finns säkert ännu mer som är bra med hund, orkar inte rabbla eftersom det inte är hundar jag skriver om egentligen.
Poängen är att ett barn är ingen hund. Det är en människa. Se dig runt i världen: folk är lite hur som helst. Ditt barn kan bli lite hur som helst och det vore trevligare för alla inblandade om du i någon mån åtminstone försökte respektera ditt barn som en egen individ. Ditt barn är inte din avbild, det är en egen människa.
Du är inte ditt barns allsmäktiga Gud.

Ska man skaffa barn måste man vara beredd på att det man får kan vara precis vad som helst. Man kan påverka men aldrig bestämma
Det finns föräldrar som älskar sina barn trots att de sitter i fängelse, är nazister eller har knarkat bort sin hjärna.
Om du inte kan visa lite kärlek för att din unge har fula kläder eller vill jobba med nåt annat än du hoppats på så borde du inte ha skaffat barn. Du borde ha nöjt dig med en hund.

Att vara en böna

Bönor.
För mig är de en självklar del av kosten. De finns i många färger och former och har ett nästan obegränsat användningsområde. De piggar upp med sin runda, mjuka konsistens och sin skiftande smak.
Tyvärr är bönan på många håll skydd och föraktad av slentrianmässiga vegofobiker som förknippar den med asketisk, smaklös nyttighet och gaser i magen.
Nej, bönan är inte alltid så populär.

Någon som inte heller har så lätt att få vänner är... Mr. Bean.
Nu kanske det verkar som att jag gjorde en lite långsökt och krystad inledning men det vill jag bestämt protestera mot. Jag tycker helt enkelt att bönor är ett roligt ämne som kan vändas och vridas på i många vinklar. Kanske finns det till exempel likheter mellan bönor och människor?

Ni som var med under Rowan Atkinsons storhetstid med den såväl egensinniga som egenkära karaktären Mr. Bean känner säkert igen den vemodiga körsången på ett obegripligt språk som alltid ackompanjerade den tweedklädde kufens fall från himlen. Men vet ni vad som egentligen sjungs i denna melodi? Endast två meningar upprepas sången igenom:
Ecce homo qui est faba.
Vale homo qui est faba.
Och detta betyder?
Behold the man who is a bean.
Farewell the man who is a bean.

Jag tycker att det är mycket roligt att det finns en kyrklig visa som handlar om att människan är en böna. Vad menas egentligen med detta? Det förstår jag inte och jag vågar heller inte spekulera, men det är vackert på något sätt tycker jag. Bönan är en outforskad symbol med stark potential.
Hur den vilar i sitt hölje som i en livmoder. Hur den rymmer näring och kraft. Dess mångfald i färg och smak. Hur den alltid har funnits som en trygg och pålitlig basvara i alla världens länder.
Bönan.
Kanske är den växtvärldens svar på homo sapiens.

Ps. Jag vaknar till den här melodin varje dag eftersom jag har den som min larmsignal. Ett uppvaknande som påminner mig om några av mina favoritsaker i världen: bönor, högtidliga kyrkokörer och socialt handikappade engelsmän som faller från himlen.

En stund med Erik Satie

Det här är så vackert just nu.
Då jag ibland spelade piano (ännu en sak jag har slutat med på äldre dagar) tyckte jag om att prova det här stycket. Inte lika bra som Satie kanske, men ändå, det är en relativt enkel, och mycket trevlig, bit att spela.
Om översättningsprogrammet jag använder stämmer så heter stycket "Jag vill ha dig" på franska. Jag föreställer mig en dans. Det är en dansant melodi, ibland fartfylld och ibland mer eftertänksam.

Jag tycker om Erik Satie. Klassiska kompositörer finns det gott om men Satie är den enda jag har ägt en skiva av. Så han känns speciell för mig.
Erik Satie levde i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Hans mest kända pianostycke känns igen under namnet "Gymnopédies" och har en betydligt mer melankolisk klang än "Je te veux".

My old piano

Dagens låt är en skön discosväng som handlar om kärleken till - ett piano.
Vad mer kan jag säga? Ett av musikhistoriens stora namn Diana Ross dansar med sitt piano och tycker att så länge hon får umgås med denna stilige "herre" så är livet komplett.
Jag gillar pianon och jag gillar Diana Ross. Jag gillar även 80-talet (det är en sorts skräckblandad förtjusning), som fullständigt dominerar den här videon.
Men framförallt gillar jag låten.
Catchy, catchy, catchy!

World War Z

Ni minns kanske hur jag tappade sugen att se just den här filmen i mitt inlägg om katastroffilmer för några veckor sedan? Nu har jag sett den och tänkt om.

World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.

Brad Pitt spelar huvudrollen som Gerry; en man som länge slitit för FN i krisområden men nu tagit ett steg tillbaka för att umgås med familjen. Gissa om han blir inkallad igen och motvilligt får lämna fru och döttrar därhän? Här har vi den klassiska ramen: mannen som måste rädda både världen och sin väntande familj, vi har till och med den snygga men uttjatade bilkö-scenen som ingen katastroffilm tycks slippa undan. Men sedan glider det mer och mer över i en rätt så oförutsägbar resa över jorden där Gerrys hjärna går på högvarv hela tiden. Han möter många människor med olika teorier och strategier och blir bland annat polare med en kvinnlig soldat, vilket är en härlig bris av nytänk i filmvärlden.

Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.

Bloggosfäriska besvär

Jag är verkligen ledsen att det har blivit så här och jag vet inte riktigt varför det har tagit en så tråkig vändning. Inte vet jag heller hur framtiden ser ut, jag kan bara hoppas på det bästa.

Jag vill blogga mer!

Det är en enkel och anspråkslös men ändå stärkande och utvecklande form av skrivande. I en blogg är jag fri att skriva om vad jag vill. Mina åsikter och min smak är viktigast här. Det är min lekhörna med viss insyn.

Jag har alltid haft svårt att reda upp tillvaron och få saker gjorda. Idag känner jag mig effektiv men de allra flesta dagar känner jag mig såsig och trött. Detta oavsett om jag arbetar eller är ledig. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag läst mycket på sistone - bland annat boken "Enda barnet - ensam eller stark?" och ett gäng gamla Kamratposten från 80-talet. Det är roligt, men jag vill ju göra något själv också.

Jag ser på livet så här: det består av intryck och uttryck. Jag har ganska mycket intryck i mig: det kan vara att njuta av naturen, god mat, vänliga människor, en bra bok eller film, musik och så vidare. Ni förstår - positiva intryck.
Men jag har allt för lite uttryck: jag gör ingenting själv. Jo, visst gör jag saker, jag arbetar, städar lite, diskar och lagar mat. Men jag tycker ändå att jag har ett underskott på uttryck. I synnerhet som jag är en kreativ människa och har ett stort behov av att uttrycka mig. Men jag har svårt att kanalisera uttrycken och kreativiteten.
Att blogga skulle kunna vara ett bra sätt att bli av med lite av överskottet. Men det har inte blivit. Kanske för att det varit mycket med flytten. Kanske för att det är svårt för mig att planera min dag, ännu svårare när man är två som ofta är hemma om dagarna. Kanske för att jag har så mycket ilska och kämpaglöd och tankar och frågor och glädje i mig att det blir som när tio personer ska klämma sig genom samma dörröppning samtidigt. Kanske för att jag har fel inställning, jag vet inte?

Strunt i det här nu! Nu skriver jag ett eller ett par inlägg och får ur mig lite tankar. Om framtiden ska jag inte sia nu. Vi hörs när vi hörs.