My old piano

Dagens låt är en skön discosväng som handlar om kärleken till - ett piano.
Vad mer kan jag säga? Ett av musikhistoriens stora namn Diana Ross dansar med sitt piano och tycker att så länge hon får umgås med denna stilige "herre" så är livet komplett.
Jag gillar pianon och jag gillar Diana Ross. Jag gillar även 80-talet (det är en sorts skräckblandad förtjusning), som fullständigt dominerar den här videon.
Men framförallt gillar jag låten.
Catchy, catchy, catchy!

World War Z

Ni minns kanske hur jag tappade sugen att se just den här filmen i mitt inlägg om katastroffilmer för några veckor sedan? Nu har jag sett den och tänkt om.

World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.

Brad Pitt spelar huvudrollen som Gerry; en man som länge slitit för FN i krisområden men nu tagit ett steg tillbaka för att umgås med familjen. Gissa om han blir inkallad igen och motvilligt får lämna fru och döttrar därhän? Här har vi den klassiska ramen: mannen som måste rädda både världen och sin väntande familj, vi har till och med den snygga men uttjatade bilkö-scenen som ingen katastroffilm tycks slippa undan. Men sedan glider det mer och mer över i en rätt så oförutsägbar resa över jorden där Gerrys hjärna går på högvarv hela tiden. Han möter många människor med olika teorier och strategier och blir bland annat polare med en kvinnlig soldat, vilket är en härlig bris av nytänk i filmvärlden.

Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.

Bloggosfäriska besvär

Jag är verkligen ledsen att det har blivit så här och jag vet inte riktigt varför det har tagit en så tråkig vändning. Inte vet jag heller hur framtiden ser ut, jag kan bara hoppas på det bästa.

Jag vill blogga mer!

Det är en enkel och anspråkslös men ändå stärkande och utvecklande form av skrivande. I en blogg är jag fri att skriva om vad jag vill. Mina åsikter och min smak är viktigast här. Det är min lekhörna med viss insyn.

Jag har alltid haft svårt att reda upp tillvaron och få saker gjorda. Idag känner jag mig effektiv men de allra flesta dagar känner jag mig såsig och trött. Detta oavsett om jag arbetar eller är ledig. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag läst mycket på sistone - bland annat boken "Enda barnet - ensam eller stark?" och ett gäng gamla Kamratposten från 80-talet. Det är roligt, men jag vill ju göra något själv också.

Jag ser på livet så här: det består av intryck och uttryck. Jag har ganska mycket intryck i mig: det kan vara att njuta av naturen, god mat, vänliga människor, en bra bok eller film, musik och så vidare. Ni förstår - positiva intryck.
Men jag har allt för lite uttryck: jag gör ingenting själv. Jo, visst gör jag saker, jag arbetar, städar lite, diskar och lagar mat. Men jag tycker ändå att jag har ett underskott på uttryck. I synnerhet som jag är en kreativ människa och har ett stort behov av att uttrycka mig. Men jag har svårt att kanalisera uttrycken och kreativiteten.
Att blogga skulle kunna vara ett bra sätt att bli av med lite av överskottet. Men det har inte blivit. Kanske för att det varit mycket med flytten. Kanske för att det är svårt för mig att planera min dag, ännu svårare när man är två som ofta är hemma om dagarna. Kanske för att jag har så mycket ilska och kämpaglöd och tankar och frågor och glädje i mig att det blir som när tio personer ska klämma sig genom samma dörröppning samtidigt. Kanske för att jag har fel inställning, jag vet inte?

Strunt i det här nu! Nu skriver jag ett eller ett par inlägg och får ur mig lite tankar. Om framtiden ska jag inte sia nu. Vi hörs när vi hörs.

Smalt spår

Isch bin skinny.
Jag har alltid varit smal. Liten och smal. Jag vet ärligt talat inte hur det är att känna sig tjock och vilja gå ner i vikt för jag har aldrig varit i närheten av det. Jag har alltid haft en viktkurva som fått skolsköterskan att rynka pannan och knacka med pennan i blocket, men inte mer.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått ett enda råd om hur jag ska göra för att gå upp i vikt.
Varför?
För att min kropp liknar idealet. Det är bra att vara smal.

Jag tycker inte själv att det är ett jätteproblem att vara smal. När jag märkte att jag tappat några kilon på några år ansträngde jag mig faktiskt för att få tillbaka dem, och lyckades. Sen tog jag det lugnt igen, för jag är nog rätt så bekväm med att vara smal ändå. Det är sån jag är, jag har varit smal i hela mitt liv och ser det som något mer eller mindre medfött.
Men visst finns det nackdelar. Min ryggrad skaver som tusan mot hårda underlag till exempel. Jag kan bara föreställa mig hur mjukt det vore att ha ett lager underhudsfett som tar emot istället för att ha huden spänd direkt på benen, så att säga.

Tänk om jag vore tjock istället för smal. Om jag, istället för att ligga och skava på gränsen till BMI-skalans undervikt, faktiskt nosade på samma skalas siffror för övervikt. Vad hade hänt då?
Antagligen hade jag inte varit nöjd och glad ändå. Antagligen hade ingen annan varit nöjd och glad. Antagligen hade jag inte gått genom livet utan att få ett enda råd om vad jag ska äta och hur jag ska träna för att ändra på min kropp. Antagligen hade skolsköterskan gjort mer än att knacka med pennan. Antagligen hade det där mjuka lagret av underhudsfett setts som ett tusen gånger större problem än att jag i nuläget inte kan ligga ner på golvet utan att få ont som fan i rygghuden.
Antagligen hade jag inte sett min tjockhet som något medfött, eftersom ingen annan ser det som något medfött.

När människor ser mig tänker de inte att jag föddes smal. De tänker att jag tränat mig och ätit mig smal. Att min smalhet är något jag kämpat mig till, för det gör man ju.
När människor ser någon som är tjock tänker de inte att hen föddes tjock. De tänker att hen har ätit sig tjock och struntat i att träna. Det är sånt tjocka människor gör.

Jag tycker att det är märkligt.
Människor är olika, en del har anlag att bli tjocka, långa eller få ryggproblem. Andra har anlag att bli smala, kortväxta eller få ont i knäna. Så är det med oss människor. Man vill förstås göra något åt problemen, men varför låtsas vi att alla är likadana? Varför vill vi att alla ska vara likadana?
Jag upplever att just när det kommer till kroppens vikt och omfång finns det ett ideal som precis alla måste uppnå, oavsett hur man ser ut och vilka förutsättningar man har.

Vi hänvisar till hälsan. Det är inte nyttigt att äta pommes frites och feta såser och aldrig röra på sig. Sedan kommer slutsatsen: då blir man tjock!
Men är det tjockheten i sig som är problemet, eller hur kroppen mår på insidan?
Själv äter jag gärna pommes frites och feta såser och har inte rört på mig regelbundet någonsin nästan. Men inte en själ kommer på tanken att noja över min hälsa, för jag är ju smal.
Däremot kommer hälsouttalandena automatiskt så fort en tjock människa syns till: du måste träna! du måste äta grönsaker! du måste testa den här dieten! du måste sluta äta glass!
Då pratar vi om fullkomliga främlingar, om vilkas liv och leverne vi inte vet ett dugg.

Pyttsan. Om vi värnade om hälsan skulle vi uppmana alla att äta nyttigt och träna. Det är ju bra mål och strävanden för alla människor.
Men det enda jag hör är: Gå ner i vikt! Gå ner i vikt! Gå ner i vikt!

Jag har aldrig fått ett enda råd om hur jag ska få lite mer underhudsfett på min stackars kropp. De råden har jag fått leta upp och varenda källa jag hittat nämner hur ont det faktiskt är om dieter och träningsformer som handlar om att skapa mer hälsosam kroppsmassa på en undernärd kropp.
Men så fort jag går in på internet eller ut på stan möts jag som konsument av reklam som uppmanar mig att gå ner i vikt.

Det kallas fettfobi. Allt jag kan tänka är att i en annan värld hade det varit jag som sågs som äcklig, ohälsosam och lat av människor som inte känner mig.

Love you anyway

Idag är jag i gasen, det är väl för att jag varit så dålig på att blogga i kombination med att jag varit rejält arg de senaste dagarna (nej, det är inte pms, jag vet inte vad det är faktiskt men det är rätt gött, i synnerhet när det resulterar i bra blogginlägg).
Så innan jag drar the hell out of here (ska på spelning med Kristian Anttila) tänker jag förgylla era liv med en låt.

Jag vaknade till den här låten en morgon. Det var säkert ett år sedan eller mer nu. Grejen är att jag vaknade med glädje. Med glädje! Ni anar inte hur ovanligt det är för att vara jag.
"Love you anyway" gick rakt in i mitt hjärta. Varje ord (rimmen!) och varje klang i den här trudelutten tog mig helt på sängen (höhö).
Vi snackar pojkband.
Jag kollade upp videon och den gör mig bara ännu gladare. Väldigt homo med tanke på texten, men det fina i kråksången är att man kan tolka lite som man vill.
Det här är så catchy att jag inte vet vad. Jag tror att jag ska låta den här låten spelas på min begravning.
Okej, kanske inte. Men någon gång ska den spelas.
Nu till exempel:

Det är inte tanken som räknas

Nattklubben Berns sätter upp en föreställning där en av de medverkande spelar en svart kvinna. Tyvärr gick det inte att få tag på en svart skådespelare för rollen, så istället har en vit tjej målat sig med brunkräm i ansiktet för att efterlikna denna svarta karaktär.

Projektansvarig är nu, när problemet uppmärksammats, otroligt ledsen och bedyrar att det inte var meningen att någon skulle bli kränkt.
Och det är ju en väldig tur det. Hade hela poängen med tilltaget varit att kränka svarta människor så hade saken förstås varit etter värre.

Men en ursäkt förtar inte det faktum att det här ÄR kränkande.
Hur hade vi reagerat om en föreställning behövde en kvinna för en viktig roll, men istället valde att låta en man trä på sig kjolen för att "det fanns inga kvinnliga skådespelare tillgängliga"? Det hade varit löjligt, förnedrande och ytterst märkligt. Det här är till och med värre eftersom traditionen att vita människor målar sig svarta i syfte att förlöjliga ligger så nära oss historiskt.

Att projektledaren (och förhoppningsvis hela ensemblen) är ledsen och beklämd över reaktionerna är en klen tröst om de inte lär sig något av situationen.
Det här problemet tenderar att återkomma gång på gång och det slutar alltid på samma sätt: med oförstående.
Någon gör något eller säger något som uppfattas som kränkande. Utfallet kritiseras och diskuteras, och som ett brev på posten kommer svaret att ingen menade något illa.
Case closed.
Ingen menade ju något illa.
Och allt fortsätter.

Vi kan inte hålla på så här.
Gång på gång kommer människor undan med att de verkligen inte menade att kränka utan bara att vara roliga, göra något snällt eller säga sin mening.
Gång på gång blir slutsatsen att det är tanken som räknas, utan att några nya tankar verkar ha rotat sig i huvudet på den om uppenbarligen gjort en tankevurpa. Varför är det så svårt att ta till sig kritik? Man behöver inte hålla med eller göra avbön, men att lyssna är en bra start!

Istället sparkas det bakut och mantrat "jag vill faktiskt inget illa, jag är faktiskt snäll" upprepas envetet som om det var där problemet låg. Som om kritiken handlar om huruvida någon handlat med ont uppsåt eller ej och att det var det som avgjorde.
Faktum är att man kan ha världens ondaste avsikter men ändå påstå sig vilja väl. När vi godkänner varje självutnämnd välvilja istället för att ifrågasätta dess resultat är vi ut på hal is.
För det är inte tanken som räknas. Alla förtjänar att bli förlåtna men jag tror att de flesta känner igen tesen att förlåtelsen är möjlig att ge endast när den skyldige insett sitt brott och förstått hur hen handlat fel.

I dagens debattklimat är det få som orkar lyssna ordentligt på kritiken - den egna självbelåtenheten och rädslan för att se sig som något annat än felfri är så stor att det inte finns plats för att ifrågasätta sig själv. Kanske finns det inte heller utrymme att vara eftertänksam, att tvivla, att visa upp en kluvenhet i dagens hetsiga tävlingssamhälle.
Men isåfall behövs en förändring.

Det är väl jättebra att Berns ville lyfta fram en historisk kvinna som var svart i allt det vita. Det var en fin tanke. Men resultatet var inte bra, inte bra alls. Och det är resultatet som syns.

Religion har en självklar plats i samhället

Religion i allmänhet har en väldigt mörk baksida. Genom hela världshistorien har religioner av alla slag ursäktat och uppmanat till krig, förtryck och våldshandlingar, den har skrivit lagar och utfört förbud som strider mot mänskliga rättigheter. Den har inskränkt och förmörkat människors världsbild och den har förvillat människor in i sekter och ren sinnessjukdom.

Men detta är inte allt. Religion har också förenat människor, spridit hopp och glädje, utgjort grunden för intressanta filosofiska diskussioner. Religion har tröstat i mörka stunder, den har kommit och gått i människors liv och den har uppmuntrat människor att bry sig om varandra och känna empati.

Man kan förstås skilja på religion och tro, men i ärlighetens namn tror jag att en sådan skiljelinje är lättare att dra i teorin än i praktiken. Människor tenderar att samla sig i grupper och utveckla gemensamma stammar från sina individuella tankefrön. Det som börjar med enskild tro fortsätter väldigt, väldigt ofta med en gemensam tro, en religion.

Samtidigt kan en enskild person tro så starkt på sin sak att hen väljer en destruktiv väg, oavsett om hen har en hel kyrka bakom sig eller bara sin egen skeva världssyn.

Varje gång jag hör människor uppröras över religionens farliga makt i världen blir jag bekymrad. Inte för att jag inte håller med: att personer med stort inflytande använder religionen för att förtrycka och fördöma och hänvisar till en Gud som långt ifrån alla tror på som ursäkt för sina handlingar är bedrövligt. Men att det skulle vara religionens fel tycker jag är en alldeles för enkel analys. En värld utan religion? För det första tror jag inte att det någonsin kommer att hända ens i en gyllene utopi, för det andra tror jag inte att ondskan börjar i religionen utan någon helt annanstans.

Jag tror nämligen inte att man kan utrota religion. Jag tror att religion kan liknas vid exempelvis ilska - det är något som vi alltid kommer att ha med oss och problemet är inte att det finns utan hur vi väljer att uttrycka det. Den som är arg kan välja att tala om det, skriva om det, använda det som kraft för att förändra något till det bättre. Den som är arg kan också välja att vara elak, slåss, kränka, kanske döda. Problemet där är inte ilskan, utan sättet den förvaltas på.

Visst kan religionen ha en förödande kraft i det att den är så omfattande, kan dra med så många på samma tåg och är så starkt knuten till livets stora frågor. Men den kan också vara förlösande, skapa sammanhang och gemenskap för en ensam människa, den kan tillföra något till kulturen och samhället utan att sitta på en styrande plats.

Vad tror du på? Gud? Allah? Reinkarnation? Änglar? Spöken? Ett fotbollslag? En politisk ideologi?

Är det fotbollens fel att det finns huliganer? Politiken och demokratins fel att gatstenar flyger och kängor sparkar in huvuden? Få skulle påstå att sambandet är så starkt att hela fenomenet måste försvinna från jordens yta. När det gäller andlig tro kommer däremot svaret snabbt: världen vore bättre utan all form av religion. Om det ändå vore så enkelt.

Vi behöver inte vara rädda för religion per se. Det vi ska se upp med är fundamentalister och inskränkta människor i alla miljöer och kulturer. Människor kommer alltid att tro på saker, alltid att förena sig och alltid att handla både gott och ont av olika anledningar.

Religionen hör inte hemma på maktposition men i ett demokratiskt samhälle bör det vara en självklarhet att alla former av religion får finnas till.

Hilda Dean Blomberg