Egentligen ville jag lätta upp lite med att skriva något käckt som inte är ännu en feministisk samhällsanalys. Men näh. Så jag bidrar med en länk istället.
KLICKA HÄR --> Du har vunnit en miljon! Nej, skojar bara, men klicka och läs. <-- KLICKA HÄR
Ni måste läsa PK-Maffian. Nej, ni måste förstås inte men ju fler som
läser desto bättre för det är en av de absolut bästa, roligaste och
framförallt viktigaste bloggarna just nu.
Läääääääääz.
2.7.13
Steget innan
Jag sitter här och tänker på en sak som är ganska så viktig. Liv Strömquist har underhållit och inspirerat mig med sitt sommarprat, först om mens och skam, sedan om att våga skapa och ta plats med sina alster trots att det inte ingår i den kvinnliga rollen.
Jag tar fasta på det senare temat här.
Alla människor är olika. Somliga har ett gott självförtroende, andra är mer osäkra på sig själva. Liv Strömquist kritiserar konkurrenssituationer inom kultur och hävdar att vi alla redan har en jury i huvudet som klankar ner på alla våra idéer och tankar. I synnerhet tjejer har den där juryn, menar Liv.
Jag håller med henne om det. Jag kan förstås inte veta vilka tankar som rör sig inuti världens alla tjejhuvuden, men jag tror att en förklaring till att tjejer är mer sällsynta på olika områden där man ska synas och höras är just att steget är längre för tjejer, vilket grundar sig i ett dåligt självförtroende.
Jag har själv haft en väldigt hård och elak jury i huvudet som gjort att jag tvekat inför att ens försöka.
Den här juryn, den bryr sig inte så mycket om vad som faktiskt är bra eller dåligt. Den har ingen utbildning, den är inte professionell och har ingen egentlig behörighet att analysera och bedöma vad vi åstadkommer. Ändå sitter den där och hörs.
Den styr oss.
I världen utanför kan vi tala om kvaliteten på kultur och skapande. När vi är framme vid de större arenorna och ska välja vem som får pris, vem som får bidrag, vem som får synas och höras, då kan vi hävda att kvaliteten är viktigare än vem som ligger bakom.
Men sållandet börjar tidigare än så. Den börjar på amatörstadiet.
Det finns ett steg vi alla måste ta för att komma framåt, bli bättre, åstadkomma något större. Det första steget. För att ta det steget måste vi i viss grad vara omedvetna om våra egna brister.
För ingen är bra från början. Det är ett under om den som för första gången sätter sig vid ett piano kan spela som en mozart. Det händer, men är otroligt ovanligt. Inte en bråkdel av alla som sysslar med musik började som proffs. Samma sak inom alla andra områden. Vi börjar som amatörer.
Men för mig, och för många andra, har det första steget känts otäckt att ta. Det har varit pinsamt, känts onödigt, löjligt, det har gett upphov till negativa tankar som tvingat mig att låta bli.
Det här sättet att tänka är jag ganska så säker på är mycket vanligare hos tjejer än hos killar. Jag grundar den uppfattningen på hur många killar som gör saker fast de är halvbra eller rentav riktigt usla på det. De har inte samma beska, griniga jury i huvudet. Jag antar att de istället har en jury som säger "kör hårt, det här bli jättebra!". Att det sedan inte blir så bra gör ingenting, det är bara att gå vidare och försöka igen.
Att vara dålig på något men göra det ändå är inte fel - det är tvärtom jättebra! Den som provar sig fram kan bli bättre och bättre, till och med riktigt duktig. Men även om det inte händer så har en glad amatör roligt under tiden och stärker dessutom sitt självförtroende.
Väldigt sällan ser jag tjejer med samma engagemang och tro på sig själva gå in i något som de kanske inte helt kan hantera och med glädje presentera något som på sin höjd funkar.
Orsakerna kan vara många. Dåligt självförtroende, aka rädsla att misslyckas samt överdriven självmedvetenhet och självkritik, är antagligen en.
Det här är genomgående i hela samhället. Kvinnor vill inte ta plats - de har ju ingenting att komma med. Kvinnor vill inte synas och höras - de är väl inte så mycket att lyssna på. Kvinnor vågar inte prova - de kan ju göra fel, de kan underprestera.
Folk undrar varför kvinnor inte bara blir lite bättre på att löneförhandla, så att de kan få upp sina löner till männens nivå?
Jag har läst undersökningar som visar att män och kvinnor ger helt olika förslag på ingångslön när de blir tillfrågade - kvinnorna lägger sig lägre och männen högre. Männen har inställningen att de är duktiga, att de kan prestera, att deras insats är värdefull. Kvinnorna lyder under jante och tycker att det är onödigt att gapa efter mycket.
Folk undrar varifrån det här dåliga självförtroendet kommer.
Ja, det kan man ju fundera på. Teorierna är många. Att det skulle vara en ren slump och något som kvinnorna själva helt enkelt måste kollektivt lägga av med är den sämsta, tycker jag. Vad tycker ni?
Jag tar fasta på det senare temat här.
Alla människor är olika. Somliga har ett gott självförtroende, andra är mer osäkra på sig själva. Liv Strömquist kritiserar konkurrenssituationer inom kultur och hävdar att vi alla redan har en jury i huvudet som klankar ner på alla våra idéer och tankar. I synnerhet tjejer har den där juryn, menar Liv.
Jag håller med henne om det. Jag kan förstås inte veta vilka tankar som rör sig inuti världens alla tjejhuvuden, men jag tror att en förklaring till att tjejer är mer sällsynta på olika områden där man ska synas och höras är just att steget är längre för tjejer, vilket grundar sig i ett dåligt självförtroende.
Jag har själv haft en väldigt hård och elak jury i huvudet som gjort att jag tvekat inför att ens försöka.
Den här juryn, den bryr sig inte så mycket om vad som faktiskt är bra eller dåligt. Den har ingen utbildning, den är inte professionell och har ingen egentlig behörighet att analysera och bedöma vad vi åstadkommer. Ändå sitter den där och hörs.
Den styr oss.
I världen utanför kan vi tala om kvaliteten på kultur och skapande. När vi är framme vid de större arenorna och ska välja vem som får pris, vem som får bidrag, vem som får synas och höras, då kan vi hävda att kvaliteten är viktigare än vem som ligger bakom.
Men sållandet börjar tidigare än så. Den börjar på amatörstadiet.
Det finns ett steg vi alla måste ta för att komma framåt, bli bättre, åstadkomma något större. Det första steget. För att ta det steget måste vi i viss grad vara omedvetna om våra egna brister.
För ingen är bra från början. Det är ett under om den som för första gången sätter sig vid ett piano kan spela som en mozart. Det händer, men är otroligt ovanligt. Inte en bråkdel av alla som sysslar med musik började som proffs. Samma sak inom alla andra områden. Vi börjar som amatörer.
Men för mig, och för många andra, har det första steget känts otäckt att ta. Det har varit pinsamt, känts onödigt, löjligt, det har gett upphov till negativa tankar som tvingat mig att låta bli.
Det här sättet att tänka är jag ganska så säker på är mycket vanligare hos tjejer än hos killar. Jag grundar den uppfattningen på hur många killar som gör saker fast de är halvbra eller rentav riktigt usla på det. De har inte samma beska, griniga jury i huvudet. Jag antar att de istället har en jury som säger "kör hårt, det här bli jättebra!". Att det sedan inte blir så bra gör ingenting, det är bara att gå vidare och försöka igen.
Att vara dålig på något men göra det ändå är inte fel - det är tvärtom jättebra! Den som provar sig fram kan bli bättre och bättre, till och med riktigt duktig. Men även om det inte händer så har en glad amatör roligt under tiden och stärker dessutom sitt självförtroende.
Väldigt sällan ser jag tjejer med samma engagemang och tro på sig själva gå in i något som de kanske inte helt kan hantera och med glädje presentera något som på sin höjd funkar.
Orsakerna kan vara många. Dåligt självförtroende, aka rädsla att misslyckas samt överdriven självmedvetenhet och självkritik, är antagligen en.
Det här är genomgående i hela samhället. Kvinnor vill inte ta plats - de har ju ingenting att komma med. Kvinnor vill inte synas och höras - de är väl inte så mycket att lyssna på. Kvinnor vågar inte prova - de kan ju göra fel, de kan underprestera.
Folk undrar varför kvinnor inte bara blir lite bättre på att löneförhandla, så att de kan få upp sina löner till männens nivå?
Jag har läst undersökningar som visar att män och kvinnor ger helt olika förslag på ingångslön när de blir tillfrågade - kvinnorna lägger sig lägre och männen högre. Männen har inställningen att de är duktiga, att de kan prestera, att deras insats är värdefull. Kvinnorna lyder under jante och tycker att det är onödigt att gapa efter mycket.
Folk undrar varifrån det här dåliga självförtroendet kommer.
Ja, det kan man ju fundera på. Teorierna är många. Att det skulle vara en ren slump och något som kvinnorna själva helt enkelt måste kollektivt lägga av med är den sämsta, tycker jag. Vad tycker ni?
Naturliga kvinnor är lite som att kleta in offentliga platser med sin diarré
Äckliga saker är alltid äckliga saker. Som till exempel pruttar, ingrodd svett eller kräks. Det händer alla, men det är ganska så äckligt när det händer.
Men det är en väldigt stor skillnad på äcklet om det kommer från en kvinna eller en man. Har ni tänkt på det?
Äckligheten är något naturligt. Vi kan oftast inte hjälpa att vi är lite äckliga, det är naturen som har skapt oss sådana. Både män och kvinnor skapades med förmågan att svettas, dregla, bajsa och lukta illa ur munnen.
För allas trevnad kan man vidta vissa åtgärder för att minska på eventuell äcklighet. Man kan duscha lite då och då när man känner att det börjar lukta i armhålorna. Man kan vänta med att fisa tills man är ensam i rummet. Man kan välja att kissa i toalettstolen och sedan spola, istället för att kissa mot en vägg i stan som många kommer att gå förbi och känna ens kissdoft från.
Ändå finns det helt andra krav på kvinnor att ta hand om sin äcklighet än det finns på män. Det finns så många krav att till och med det som inte är särskilt äckligt måste elimineras.
Detta samtidigt som män har ganska så fritt spelrum att leva ut sin äcklighet. Svettfläckar på skjortan? Oj, inte så trevligt, men okej - du är faktiskt man och svett är naturligt. Pruttade du högt? Pinigt, men gör ett skämt av det så skrattar folk med dig istället för mot dig. Kissnödig? Varsågod, här är en husvägg!
En hel del saker som är naturliga och från början inte särskilt äckliga har av någon anledning fått en absolut noll tolerans-stämpel när det förekommer hos kvinnor.
I vissa fall rör sig om saker som inte bara accepteras lättare hos män, utan till och med ses som självklara och inte ett dugg konstiga. Ingenting man tänker på. Men ytterst anmärkningsvärt om det syns hos en kvinna!
Vi har till exempel brösten.
Kvinnor och män har båda bröst. De ser lite olika ut, men synen på dem är ännu mer olik!
Mäns bröst är ungefär som deras axlar, knän eller andra delar av kroppen som man generellt inte har några starka åsikter om. Visst kan man diskutera hur denna del av kroppen "bör" se ut och när det är okej att blotta den, men det är just det - det finns tillfällen när det är helt okej att blotta den.
Kvinnor har ingen lista på offentliga platser eller situationer när tröjan med fördel kan tas av. Den enda gången det är okej är om man är med i en porrfilm eller blir fotad av en porrfotograf (och även då får man förstås vara beredd på att ta kritik för det).
Nu är det ju så här att kvinnor ibland får barn som de vill amma. För att amma krävs ett bröst. Då lyder regeln: stanna hemma! Det spelar ingen roll att du redan suttit instängd hemma i tre veckor och behöver gå ut en stund. Kan det hända att du behöver ta fram tutten i ett par minuter? Stanna då för guds skull hemma och utsätt inte dina medmänniskor för detta hemska!
Bröst är naturliga. Och för män är det naturliga något okontroversiellt och helt okej. För kvinnor är det en styggelse att vara naturlig. En styggelse! Skyl dig, kvinna!
Sedan har vi ett annat naturligt men ack så problematiskt fenomen: hår.
När pojkar och flickor kommer i puberteten börjar deras kroppar gro ut hår runt könet, i armhålorna, på bröstet (fun fact! did you know that kvinnor också har hår på bröstet?), i ansiktet (åter igen, händer även kvinnor) och en massa andra platser där man inte riktigt förstår varför man egentligen ska ha något hår.
För män är detta ungefär som att ha tänder i munnen. För kvinnor är detta ungefär som att alla ens tänder skulle bli bruna och sneda och alltid lukta gammal kompost.
Lustigt va?
Att något som händer både kvinnor och män kan få så olika resultat. Att något som är naturligt får förbli naturligt om man är man, men ses som det mest onaturliga och sjuka som finns om man är kvinna.
På sina håll ifrågasätts den här dikotomin. För egentligen är den ju ganska absurd. Hur kan det komma sig att något så naturligt och vanligt som hår eller bröst ses som något som måste döljas och förnekas hos kvinnor? Hur kan det komma sig att reaktionerna är så starka gentemot bröstexponering och hårväxt hos kvinnor samtidigt som det accepteras fullt ut hos män?
Den absolut vanligaste argumentet när någon för saken på tal är att det är Äckligt.
Anledningen att kvinnor inte borde ha hår är för att det faktiskt är Äckligt för andra att se. Anledningen till att kvinnor ska undvika att amma offentligt eller av andra skäl visa brösten är att det faktiskt är Äckligt för andra att se.
Äckligt! Eller pratar vi om en man? Jaha, men då är det ju lugnt.
Svett luktar illa. Bajs och kiss luktar ännu mera illa. Bröst och hårväxt luktar ingenting, ändå jämförs det med de mest äckliga saker vi kan tänka oss.
Om kvinnor ska strunta i att raka sig kan man ju lika gärna sätta sig i parken och bajsa! Det är ju också naturligt!
Lustigt att ingen tänker på det när det kommer till håriga män. Att de lika gärna skulle kunna uträtta sina behov offentligt - det är ju också naturligt!
Ja, just det, jag glömde. Det gör de ju redan.
Men det är en väldigt stor skillnad på äcklet om det kommer från en kvinna eller en man. Har ni tänkt på det?
Äckligheten är något naturligt. Vi kan oftast inte hjälpa att vi är lite äckliga, det är naturen som har skapt oss sådana. Både män och kvinnor skapades med förmågan att svettas, dregla, bajsa och lukta illa ur munnen.
För allas trevnad kan man vidta vissa åtgärder för att minska på eventuell äcklighet. Man kan duscha lite då och då när man känner att det börjar lukta i armhålorna. Man kan vänta med att fisa tills man är ensam i rummet. Man kan välja att kissa i toalettstolen och sedan spola, istället för att kissa mot en vägg i stan som många kommer att gå förbi och känna ens kissdoft från.
Ändå finns det helt andra krav på kvinnor att ta hand om sin äcklighet än det finns på män. Det finns så många krav att till och med det som inte är särskilt äckligt måste elimineras.
Detta samtidigt som män har ganska så fritt spelrum att leva ut sin äcklighet. Svettfläckar på skjortan? Oj, inte så trevligt, men okej - du är faktiskt man och svett är naturligt. Pruttade du högt? Pinigt, men gör ett skämt av det så skrattar folk med dig istället för mot dig. Kissnödig? Varsågod, här är en husvägg!
En hel del saker som är naturliga och från början inte särskilt äckliga har av någon anledning fått en absolut noll tolerans-stämpel när det förekommer hos kvinnor.
I vissa fall rör sig om saker som inte bara accepteras lättare hos män, utan till och med ses som självklara och inte ett dugg konstiga. Ingenting man tänker på. Men ytterst anmärkningsvärt om det syns hos en kvinna!
Vi har till exempel brösten.
Kvinnor och män har båda bröst. De ser lite olika ut, men synen på dem är ännu mer olik!
Mäns bröst är ungefär som deras axlar, knän eller andra delar av kroppen som man generellt inte har några starka åsikter om. Visst kan man diskutera hur denna del av kroppen "bör" se ut och när det är okej att blotta den, men det är just det - det finns tillfällen när det är helt okej att blotta den.
Kvinnor har ingen lista på offentliga platser eller situationer när tröjan med fördel kan tas av. Den enda gången det är okej är om man är med i en porrfilm eller blir fotad av en porrfotograf (och även då får man förstås vara beredd på att ta kritik för det).
Nu är det ju så här att kvinnor ibland får barn som de vill amma. För att amma krävs ett bröst. Då lyder regeln: stanna hemma! Det spelar ingen roll att du redan suttit instängd hemma i tre veckor och behöver gå ut en stund. Kan det hända att du behöver ta fram tutten i ett par minuter? Stanna då för guds skull hemma och utsätt inte dina medmänniskor för detta hemska!
Bröst är naturliga. Och för män är det naturliga något okontroversiellt och helt okej. För kvinnor är det en styggelse att vara naturlig. En styggelse! Skyl dig, kvinna!
Sedan har vi ett annat naturligt men ack så problematiskt fenomen: hår.
När pojkar och flickor kommer i puberteten börjar deras kroppar gro ut hår runt könet, i armhålorna, på bröstet (fun fact! did you know that kvinnor också har hår på bröstet?), i ansiktet (åter igen, händer även kvinnor) och en massa andra platser där man inte riktigt förstår varför man egentligen ska ha något hår.
För män är detta ungefär som att ha tänder i munnen. För kvinnor är detta ungefär som att alla ens tänder skulle bli bruna och sneda och alltid lukta gammal kompost.
Lustigt va?
Att något som händer både kvinnor och män kan få så olika resultat. Att något som är naturligt får förbli naturligt om man är man, men ses som det mest onaturliga och sjuka som finns om man är kvinna.
På sina håll ifrågasätts den här dikotomin. För egentligen är den ju ganska absurd. Hur kan det komma sig att något så naturligt och vanligt som hår eller bröst ses som något som måste döljas och förnekas hos kvinnor? Hur kan det komma sig att reaktionerna är så starka gentemot bröstexponering och hårväxt hos kvinnor samtidigt som det accepteras fullt ut hos män?
Den absolut vanligaste argumentet när någon för saken på tal är att det är Äckligt.
Anledningen att kvinnor inte borde ha hår är för att det faktiskt är Äckligt för andra att se. Anledningen till att kvinnor ska undvika att amma offentligt eller av andra skäl visa brösten är att det faktiskt är Äckligt för andra att se.
Äckligt! Eller pratar vi om en man? Jaha, men då är det ju lugnt.
Svett luktar illa. Bajs och kiss luktar ännu mera illa. Bröst och hårväxt luktar ingenting, ändå jämförs det med de mest äckliga saker vi kan tänka oss.
Om kvinnor ska strunta i att raka sig kan man ju lika gärna sätta sig i parken och bajsa! Det är ju också naturligt!
Lustigt att ingen tänker på det när det kommer till håriga män. Att de lika gärna skulle kunna uträtta sina behov offentligt - det är ju också naturligt!
Ja, just det, jag glömde. Det gör de ju redan.
1.7.13
Tänka rätt är stort, men tänka som en man är större
Fanny har skrivit en del om om hur människor som gärna talar om kognitiva skillnader mellan kvinnor och män beskriver dessa olikheter som något som just kvinnor borde jobba mer på och om kräver att kvinnor försöker ändra på sig själva. Skillnaderna framställs också ofta på ett sätt där det är tydligt att mannens tänkande är något slags normaltillstånd medan kvinnans utgör det avvikande. Detta samtidigt som man säger sig vilja värna om olikheterna eftersom de är naturliga och något som gör livet mer spännande.
Teorin verkar alltså vara att män och kvinnor är olika, vilket är vackert, spännande och bra, medan praktiken istället säger att kvinnor är annorlunda än män vilket är besvärligt och dumt.
Mannen är simpel och kvinnan är komplicerad. Får denna bild det att verka som att det komplicerade är mer önskvärt och värdefullt?
När vi talar om att män i jämförelse med kvinnor är korkade och simpla är det sällan i en anklagande eller föraktfull ton. Det uttalas som ett enkelt konstaterande och i själva verket säger det "kvinna, slappna av, gör inte allt så besvärligt, var lite mer som en man". En korkad man är en härlig, avslappnad man som njuter av livet. En intelligent kvinna är en krånglig, krävande kvinna som inte kan slappna av.
Nu kan man ju invända och säga att det finns en massa negativa föreställningar om mäns kognitiva förmågor, att de skulle vara mer djuriska, att de tänker med penis, att kvinnor ser ner på män som lättlurade och dumma varelser.
Även här verkar det dock finnas en teori och praktik som skiljer sig åt.
I teorin upprätthåller vi gärna en bild av Kvinnan som något slags allsmäktigt väsen som förstår saker via intuition, någon som har en magisk, intellektuell kompetens som sträcker sig bortom mannens - människans! - förstånd.
I praktiken väljer vi alltid en man före en kvinna när det krävs ett intellekt.
Vilka styr mest i samhället? Vilka syns oftast på tv, är mest verksamma inom olika områden, har mest makt och tjänar mest pengar? Just det, män.
Vi kan gå djupare och konstatera att många är mer benägna att be en man om hjälp, att fråga en man om tips och råd och att konsultera en man när det kommer till sådana frågor som ses som lite avancerade - teknik, politik, ekonomi, filosofi och så vidare.
Då ska vi förstås också invända att en kvinna har större chans att få ordet när vi kommer till sådant som förknippas med kvinnor som relationer, barn och omvårdnad. Om vi bortser från att det kvinnliga fältet är betydligt mindre än det manliga, så kan vi väl säga att det ändå går på ett ut - båda har sina "expertområden".
Men medan man på männens område inte gärna anpassar sig för att släppa in en kvinna, är det på kvinnornas område - relationer - en outtalad självklarhet att hon som sägs vara experten också gör allt för att underlätta för den "mindre" kompetente.
Man kan ställa krav på kvinnor att kämpa hårdare och ta till sig av den jargong som finns för att ta sig in på ett mansdominerat område. Att kräva att en man ska bli mjuk och vek för att passa in i en relation är dock sällan aktuellt.
Vi kan ta ett exempel.
Enligt idén om de typiska könsskillnaderna mellan kvinnor och män så tycker kvinnor om att shoppa, att prata om känslor, att hålla på med sitt utseende och att sköta om barn.
Samma idé gör gällande att män tycker om sport, actionfilmer, sex och att dricka öl med vänner.
Genomgående ses de kvinnliga intressena som något som män "går med på" under protest, medan männens sysslor är något man inte borde bråka med. I ett bra förhållande kan båda stå ut med varandras vanor och ge varandra den tid och frihet som krävs för att underhålla de skilda intressena. Det kan tyckas vara en fin gräns mellan mäns självklara intressen och kvinnors kompromissade dito. Men man bör komma ihåg att ordet toffel - med innebörden att vika sig för sin partner - är något som bara används om män. Det används negativt. En man som viker sig för en kvinna får ett negativt tillmäle. En kvinna som viker sig för en man har inget sådant ord. Det är inte lika märkvärdigt när det händer.
En kvinna kan ställa upp på sex om mannens behov är större. En man ställer under högljud protest upp på att prata känslor om kvinnan ber om det.
En kvinna kan följa med på sportevent och en man gå en runda på stan - den som suckar högst är troligtvis mannen.
En kvinna vill gifta sig och ha barn - en man kan hantera det antingen genom att fly eller gå med på villkoren.
För en kvinna är det kärleksfullt att offra sig för sin partner. För en man räknas det som ett nödvändigt ont för att få tillgång till sex.
Även om det inte är kvinnligt att ägna sig åt manliga områden, så är det kvinnligt att anpassa sig och låta andra styra och ställa.
Men det är aldrig manligt att ge vika och avsäga sig befälet. Mannens anpassningsgräns är lägre, mycket lägre, än kvinnans.
En jämförelse mellan mannen och kvinnan i en relation. Detta är en lista med "tips" på hur man ska lyckas i en relation. Mannen tänker och kvinnan känner (vilket alltså står i motsats till varandra - kvinnan kan inte både tänka och känna och vice versa). Kvinnan tror en massa saker, mannen är smart nog att tänka logiskt istället. Upplever du att denna lista lyfter fram det ena alternativet, den ena rollen, som bättre och värd mer respekt och sympati än den andra?
Genomgående i jämförelsen mellan mannen och kvinnan är också att det förakt som möter kvinnors intresseområden sällan når de manliga. Om en kvinna ogillar sport eller action är det för att hon inte förstår. Om en man ogillar barn eller shopping - vem påpekar att han är för dum för att begripa? Ingen.
En kvinna är antingen för dum eller för komplicerad - det hon förlorar på att inte fatta offside-regeln tar hon igen på att "överanalysera" relationer och konversationer. Vem anklagar en man för att överanalysera fotbollsmatchen när han ältar teorier om varför favoritlaget inte vann?
Kvinnans intresse för kläder, smink och utseende ses som något fånigt och ytligt, i direkt motsats till intelligens och djup. Vem anklagar mannen för att vara ytlig och ointelligent för att han uppskattar en actionfilm?
Ingen, eftersom mannen inte skulle acceptera det. Han skulle protestera, visa på att han har fler sidor, vända det till att den som kritiserar är den som inte förstår.
Kvinnan däremot sväljer att omvärlden ser alla hennes intressen som små, onödiga och fåniga. Varför? För att hon har lärt sig att mannen kommer i första hand, han kan aldrig ha fel. Kvinnan är fel av naturen.
Kvinnan kan aldrig göra rätt. Det kan verka äckligt att kissa i duschen. Men vem framställs som den smarta, den som gör rätt, i den här bilden?
Detta är vad vi lärt oss att vara. Kvinnan - den följsamma, den som vet att hon i slutändan inte är viktigast, inte är mest värd att lyssna på och ta på allvar. Mannen - den bestämda, den säkra, den som inte kan acceptera att komma i andra hand.
Slutligen vill jag klargöra att jag inte tror på religionen om könens gudomliga olikheter och dess ödesbestämda resultat. Jag tror på det mänskliga samhället där olika roller varit och är ett sätt för oss att kategorisera och hålla fast vid något tryggt. Jag tror på omvärldens påverkan och den inneboende kraften i självuppfyllande profetior och jag tror på en långsam utveckling mot ett möte på lika villkor utan den rädsla för att falla utanför ramarna som idag är så stark att den hindrar allt förnuftigt ifrågasättande av destruktiva mönster.
Jag vill också påpeka att den här texten är skriven utifrån de två dualistiska tillskruvade könsroller som presenteras i herr- och damtidningar, i film och media och som upprätthålls av gammalmodig humor och ovetenskapliga kvällstidningsrön.
Det är alltså inte en text om kvinnor och män så som jag ser dem - jag känner i själva verket ingen som jag skulle räkna in i dessa två stereotyper. Däremot möter jag ofta deras förkämpar över internet och i andra miljöer där jämställdhet debatteras och kompliceras.
Teorin verkar alltså vara att män och kvinnor är olika, vilket är vackert, spännande och bra, medan praktiken istället säger att kvinnor är annorlunda än män vilket är besvärligt och dumt.
När vi talar om att män i jämförelse med kvinnor är korkade och simpla är det sällan i en anklagande eller föraktfull ton. Det uttalas som ett enkelt konstaterande och i själva verket säger det "kvinna, slappna av, gör inte allt så besvärligt, var lite mer som en man". En korkad man är en härlig, avslappnad man som njuter av livet. En intelligent kvinna är en krånglig, krävande kvinna som inte kan slappna av.
Nu kan man ju invända och säga att det finns en massa negativa föreställningar om mäns kognitiva förmågor, att de skulle vara mer djuriska, att de tänker med penis, att kvinnor ser ner på män som lättlurade och dumma varelser.
Även här verkar det dock finnas en teori och praktik som skiljer sig åt.
I teorin upprätthåller vi gärna en bild av Kvinnan som något slags allsmäktigt väsen som förstår saker via intuition, någon som har en magisk, intellektuell kompetens som sträcker sig bortom mannens - människans! - förstånd.
I praktiken väljer vi alltid en man före en kvinna när det krävs ett intellekt.
Vilka styr mest i samhället? Vilka syns oftast på tv, är mest verksamma inom olika områden, har mest makt och tjänar mest pengar? Just det, män.
Vi kan gå djupare och konstatera att många är mer benägna att be en man om hjälp, att fråga en man om tips och råd och att konsultera en man när det kommer till sådana frågor som ses som lite avancerade - teknik, politik, ekonomi, filosofi och så vidare.
Då ska vi förstås också invända att en kvinna har större chans att få ordet när vi kommer till sådant som förknippas med kvinnor som relationer, barn och omvårdnad. Om vi bortser från att det kvinnliga fältet är betydligt mindre än det manliga, så kan vi väl säga att det ändå går på ett ut - båda har sina "expertområden".
Men medan man på männens område inte gärna anpassar sig för att släppa in en kvinna, är det på kvinnornas område - relationer - en outtalad självklarhet att hon som sägs vara experten också gör allt för att underlätta för den "mindre" kompetente.
Man kan ställa krav på kvinnor att kämpa hårdare och ta till sig av den jargong som finns för att ta sig in på ett mansdominerat område. Att kräva att en man ska bli mjuk och vek för att passa in i en relation är dock sällan aktuellt.
Vi kan ta ett exempel.
Enligt idén om de typiska könsskillnaderna mellan kvinnor och män så tycker kvinnor om att shoppa, att prata om känslor, att hålla på med sitt utseende och att sköta om barn.
Samma idé gör gällande att män tycker om sport, actionfilmer, sex och att dricka öl med vänner.
Genomgående ses de kvinnliga intressena som något som män "går med på" under protest, medan männens sysslor är något man inte borde bråka med. I ett bra förhållande kan båda stå ut med varandras vanor och ge varandra den tid och frihet som krävs för att underhålla de skilda intressena. Det kan tyckas vara en fin gräns mellan mäns självklara intressen och kvinnors kompromissade dito. Men man bör komma ihåg att ordet toffel - med innebörden att vika sig för sin partner - är något som bara används om män. Det används negativt. En man som viker sig för en kvinna får ett negativt tillmäle. En kvinna som viker sig för en man har inget sådant ord. Det är inte lika märkvärdigt när det händer.
En kvinna kan ställa upp på sex om mannens behov är större. En man ställer under högljud protest upp på att prata känslor om kvinnan ber om det.
En kvinna kan följa med på sportevent och en man gå en runda på stan - den som suckar högst är troligtvis mannen.
En kvinna vill gifta sig och ha barn - en man kan hantera det antingen genom att fly eller gå med på villkoren.
För en kvinna är det kärleksfullt att offra sig för sin partner. För en man räknas det som ett nödvändigt ont för att få tillgång till sex.
Även om det inte är kvinnligt att ägna sig åt manliga områden, så är det kvinnligt att anpassa sig och låta andra styra och ställa.
Men det är aldrig manligt att ge vika och avsäga sig befälet. Mannens anpassningsgräns är lägre, mycket lägre, än kvinnans.
En jämförelse mellan mannen och kvinnan i en relation. Detta är en lista med "tips" på hur man ska lyckas i en relation. Mannen tänker och kvinnan känner (vilket alltså står i motsats till varandra - kvinnan kan inte både tänka och känna och vice versa). Kvinnan tror en massa saker, mannen är smart nog att tänka logiskt istället. Upplever du att denna lista lyfter fram det ena alternativet, den ena rollen, som bättre och värd mer respekt och sympati än den andra?
Genomgående i jämförelsen mellan mannen och kvinnan är också att det förakt som möter kvinnors intresseområden sällan når de manliga. Om en kvinna ogillar sport eller action är det för att hon inte förstår. Om en man ogillar barn eller shopping - vem påpekar att han är för dum för att begripa? Ingen.
En kvinna är antingen för dum eller för komplicerad - det hon förlorar på att inte fatta offside-regeln tar hon igen på att "överanalysera" relationer och konversationer. Vem anklagar en man för att överanalysera fotbollsmatchen när han ältar teorier om varför favoritlaget inte vann?
Kvinnans intresse för kläder, smink och utseende ses som något fånigt och ytligt, i direkt motsats till intelligens och djup. Vem anklagar mannen för att vara ytlig och ointelligent för att han uppskattar en actionfilm?
Ingen, eftersom mannen inte skulle acceptera det. Han skulle protestera, visa på att han har fler sidor, vända det till att den som kritiserar är den som inte förstår.
Kvinnan däremot sväljer att omvärlden ser alla hennes intressen som små, onödiga och fåniga. Varför? För att hon har lärt sig att mannen kommer i första hand, han kan aldrig ha fel. Kvinnan är fel av naturen.
Detta är vad vi lärt oss att vara. Kvinnan - den följsamma, den som vet att hon i slutändan inte är viktigast, inte är mest värd att lyssna på och ta på allvar. Mannen - den bestämda, den säkra, den som inte kan acceptera att komma i andra hand.
Slutligen vill jag klargöra att jag inte tror på religionen om könens gudomliga olikheter och dess ödesbestämda resultat. Jag tror på det mänskliga samhället där olika roller varit och är ett sätt för oss att kategorisera och hålla fast vid något tryggt. Jag tror på omvärldens påverkan och den inneboende kraften i självuppfyllande profetior och jag tror på en långsam utveckling mot ett möte på lika villkor utan den rädsla för att falla utanför ramarna som idag är så stark att den hindrar allt förnuftigt ifrågasättande av destruktiva mönster.
Jag vill också påpeka att den här texten är skriven utifrån de två dualistiska tillskruvade könsroller som presenteras i herr- och damtidningar, i film och media och som upprätthålls av gammalmodig humor och ovetenskapliga kvällstidningsrön.
Det är alltså inte en text om kvinnor och män så som jag ser dem - jag känner i själva verket ingen som jag skulle räkna in i dessa två stereotyper. Däremot möter jag ofta deras förkämpar över internet och i andra miljöer där jämställdhet debatteras och kompliceras.
30.6.13
Söndag morgon
Bild: Steve Schapiro
Jag gillar den här bilden, den har en lugnande verkan på mig.
Jag lägger den här så länge.
Trevlig söndag!
13.6.13
L´éléphant dans la chambre
Låten är en smått melankolisk poppärla på franska. Här ackompanjerad av både babyjoller och fågelkvitter. Lyssna och njut, och lägg märke till det udda trumsetet!
För den som inte kan franska kan jag berätta att låten handlar om en dotter som försöker konfrontera sin hemlighetsfulla och dysfunktionella familj (fritt efter vad sångerskan Helena berättade för mig - jag kan alltså ha lite fel, men ungefär så).
Kolla gärna in bandets nya skiva "Glory and grace" som finns på spotify och utöver denna låt även rymmer godbitar som "Rainbow", "Turquoise water" och "Hurt".
Sommarkram!
3.6.13
Riktiga människor med riktiga känslor i politiken
Nu ska jag bannemig skriva om feminism IGEN, för det är så lätt hänt när man sitter och svettas i morgonrocken och lyssnar på kille med gitarr och läser sina favobloggar och reproducerar sina egna åsikter i nåt slags femception.
Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.
Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.
Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.
Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.
Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.
Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).
Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.
Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.
Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.
Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.
Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.
Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.
Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.
Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).
Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.
Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)