Om ängslighet

En manlig svensk komiker har i onyktert tillstånd yttrat sig synnerligen hotfullt och aggressivt i en podcast om sin kvinnliga arbetsgivare och senare väldigt olämpligt om en manlig skribent. För att uttrycka det diplomatiskt. Jag tänker inte gå närmare in på det här eftersom ni antagligen redan vet vad som har hänt och jag vill egentligen inte fastna i just den här händelsen (samt, förstås, att jag vill undvika att själv bli hotad till livet av komikern ifråga).
En stor del av mediasverige har idag rasat, tagit avstånd och uttryckt sin avsky kring både komikern och hans podcastkollegor som lät honom hållas. Landet har åter igen delats i två sidor: en som rasar och en (lite mindre) som suckar över de som rasar.

Det här har hänt förut. En offentlig person gör något brutalt, kontroversiellt, kränkande eller opassande och får som en följd av det springa gatlopp medan folket rasar. Och precis som förr finns det trygga famnar att krypa in i vid loppets ände, även för den värste skurk. Förövare har alltid sina försvarare.
På andra sidan står de förbannade, de jättearga, de omåttligt kränkta, de som hojtar på polis och förtal och kränkning och förbud, de som hört på avvägar och dragit sina slutsatser, de som inte har hela bilden och faktiskt inte var där, de som hakat på mobben mot en enskild person som uttryckte sig lite klumpigt, de som inte kan skilja på att säga att man ska hugga någon med yxa i fittan och att faktiskt göra det på riktigt, de som bara inte kan ta det lugnt och chilla. De som väljer att bli arga och ledsna för att det är trendigt att vara kränkt. De som inte sällan blir kallade för ängsliga.

Ängsligt. Ett ord som är på väg att bli lika trendigt som ordet kränkt.
Det är ängsligt att tjafsa om uttjatade ämnen som rasism, sexism och kränkningar. Det är ängsligt att inte själv vilja bidra till sådant och därför välja sina ord. Det är ängsligt att anstränga sig för att lära sig mer om hur andra människor har det. Det är ängsligt att hålla tillbaka vissa otrevliga saker som man i stundens hetta vill säga, bara för att man inte vill såra, skrämma eller bidra till hets.
Det är ängsligt att säga ifrån. Om killarna i podcasten hade sagt ifrån, protesterat, skällt ut, agerat, då hade de varit ängsliga.
Ängsliga för vad?

Jag förstår att det kan framstå som att det är enkelt att följa med strömmen när man protesterar mot sexism, hat, hot, rasism, drev och mobbing (och med mobbing menar jag att ge sig på en människa med hot, hån eller glåpord, inte med kritik mot dens handlande). Alla tycker ju att det är bra att vara snäll, det där är gammal uttjatad skåpmat. Det riktigt modiga är ju att våga göra tvärtemot. Vara elak. Kränka. Hata. Hota. Slå. Sparka. Våldta. Bränna ner. Mörda.
Är det? Är det mod?
Är det feghet, ängslighet, löjligt, att stå upp mot den som uttalar hot och hat och säga "du gör fel, du har fel"?
Killarna i podcasten, som inte protesterade mot sin väns berusade våldshot och grova våldsskildringar, var inte modiga. De var tre stycken mot en, men de vågade inte säga stopp.
Jag tror inte att de tyckte att det var några vettiga och bra saker som uttalades i den där poden. Men det var enklare att låta det vara än att säga åt en god vän att det gått för långt, att det inte känns bra, att det börjar bli otäckt, att det får för fan vara nog nu. Sluta.

Mobbingmentaliteten är exakt likadan hos vuxna människor som hos barn. Till och med argumenten är samma.
Luften är fri. Det är inte mitt fel om du står i vägen.
Vi skämtar ju bara. Eller hur, eller hur skämtar vi bara, det är på skoj, kom igen.
Haha, kolla, tönten lipar. Du tål ju ingenting.
Kommer ni ihåg känslan av att stå bredvid, eller att gå förbi, att befinna sig i periferin? Argumenten för att inte ingripa?
Men de kanske bara skämtar.
Jag kan ändå inte göra något. Gör jag något så går de på mig istället.
Äsch, lite får man väl tåla. Om inte x var en sån mes så skulle de inte vara så taskiga.

Det var så svårt, så svårt att säga stopp. Att gå emellan. Att säga Nej, nu räcker det, sluta, det är inte roligt. Ni är faktiskt elaka. Man får inte göra så här mot varandra.
Då var man en mes.
Och nu, nu är man vuxen. Och fortfarande en mes.
Ängslig. Trots att det krävs det största modet man kan uppbåda för att våga säga nej när man ser något som är fel.
Och ja, i skydd av nätet är det enklare. Det är enklare att skriva en krönika än att säga ansikte mot ansikte att någon gör fel. Speciellt om man känner att man har många med sig, att vi är många som reagerat och sagt ifrån.
Men den som skriver en krönika får också dras med telefonsamtalen mitt i natten. Eller våldskåta tweets och mejl eller blodfläckade kuvert i brevlådan. Nu är det du som ska dö istället, din lilla jävel. Mobbaren har sina trupper överallt. Det är skönare, enklare, tryggare att inte säga något alls. Eller att skratta med mobbaren. Det är allra bäst.
Men det är också väldigt, väldigt ängsligt.

Feminister: lyft era egna frågor istället för att klaga på andras!

Jag är så oerhört trött på vissa feminister.
Vilka feminister då? Manshatarfeminister kanske? Eller feminister som tjatar om mens? Eller feminister som vill ha 50/50 i alla bolagsstyrelser?
Nej! Jag är förbannat trött på feminister som GNÄLLER på andra feminister.
Missförstå mig rätt. Varje hälsosam politisk rörelse har utrymme för självkritik och reflektion, olika perspektiv och olika idéer om vad som är rätt eller fel väg att gå. Jag är inte ute efter någon intern censur eller förbud mot yttrandefrihet. Jag vill bara att vi ska tänka efter lite vad vi egentligen är ute efter när vi klagar. Vill vi förändra? Vill vi hjälpa till? Har vi förslag på hur man kan förbättra? Eller känns det bara gött att få klaga lite och avfjärma sig lite från andra som man ogillar? Att få sprida lite dålig stämning och trycka ner lite när man märker att andra är lite väl glada och optimistiska?

Den senaste tiden har jag snubblat på ett flertal tidningskrönikor som handlar om att feminismen är för kroppsfixerad. Först var det någon som tyckte att menskonst är skämmigt. Sedan tyckte någon att feminister som pratar om sin kropp går i den patriarkala fällan. Sedan föreslog någon att det bästa sättet att bekämpa kroppshysterin i samhället är att feminister går i bräschen och slutar posta bilder på sina kroppar.

Jag råkar tycka att detta är rätt så mycket bullshit rakt igenom. Jag kan förstå tanken om att vi måste sluta hetsa kring kroppen, men jag förstår faktiskt inte hur man tänker sig att hetsen ska försvinna för att just feministerna börjar hålla käften.
Är det feminister som producerar reklamfilmer där mensen är blå för att rött fittblod är så otroligt provocerande och det skämmigaste som kan hända är att någon anar att man ska in på toa för att byta tampong? Eller det näst skämmigaste: att man har ett hårstrå någonstans på kroppen (utom huvudet)?
Är det feminister som lär unga kvinnor att det finns en hinna i fittan som spricker när man har sin sexdebut (förutom för de kvinnor som varit fräcka nog att typ cykla och därmed förlorat sin fina oskuld i förväg)?
Är det feminister som tapetserar hela stan med hyperretuscherade bilder av bleka supermodeller som lever på salladsblad och inte ger en enda motbild någonstans?
Om någon har det klurigt att komma på rätt svar så kommer facit här: nej, det är inte feminister som gör detta. Och ännu mer anmärkningsvärt: det kommer inte sluta, för att feminister slutar tjata. Tvärtom. Tack vare att feminister tjatar om kroppen så har flera klädkedjor och andra företag faktiskt lyssnat på kritiken och tex börjat använda modeller i fler storlekar, börjat sälja foundation i fler hudnyanser, producerat mensreklam som handlar om att flickor är lika starka som pojkar och så vidare.
Och om du tror att detta är obetydligt och inte gör någon nytta: tänk om. Tänk om jättemånga gånger tills du har tänkt färdigt och insett att jo, det kanske har en viss liten betydelse i alla fall.

Men hur som helst. Man kan ju faktiskt ändå vara jävligt less på kroppsfixeringen i allmänhet och vara besviken på att dessa individualistiska kroppskampanjer får så stort utrymme på bekostnad av andra viktiga feministiska frågor typ löner och hushållsarbete.
Jag kan förstå den invändningen. Och jag tror att det är jätteviktigt att föra fram den tanken också.
MEN. Det är inte sådana tankar jag hör. Jag önskar att jag hörde "kroppsfrågan är viktig, men nu har det varit mycket fokus på detta och jag vill istället lyfta [annan fråga som skribenten brinner för]". Istället hör jag "kroppsfrågan är tjatig, jag vill inte höra mer om mens, gå och gör nåt vettigt". Ja, det kanske är jag som tolkar lite slarvigt nu, men jag måste få fråga:
VARFÖR lyfter ni inte de frågor som ni tycker är viktiga, när ni har en sådan stor plattform (dagstidningar och annat) att göra detta?
Varför ägnar ni 2000 tecken åt att kritisera kroppsfeminismen och hävda att det finns "viktigare frågor" utan att berätta vilka dessa de viktigare frågorna är?
Karin Olsson nämner i väldigt stort förbigående "en kvinna som talar om kvantfysik, någon?". Skriv om den kvinnan, Karin! Du har ju utrymmet, möjligheten.
Vem tänker ni ska uppmärksamma de andra frågorna? Någon annan? "Nu har jag dragit mitt strå till stacken genom att pissa på den här rörelsen, nu är det någon annans uppgift att ta vid och göra något konstruktivt."
Det är ju förbaskemig ni som sitter på makten! Precis som vi alla gör, mer eller mindre. Vem som helst kan bedriva feminism, på sitt sätt, inom sitt område.
Lyft fram kvantfysikerna! Det vore väl fantastiskt, en artikelserie om kvinnor som arbetar inom mansdominerad vetenskap? Skriv om lönefrågan, lägg dina 2000 tecken på det och uppmärksamma den ojämställdheten! Intervjua kvinnor som hjälper kvinnor i u-länder! Dra ihop skribenter till en antologi om arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken! Rita en serie om våld i nära förhållanden! Skriv en roman om uppror! Gör något konstruktivt!

Och om ni sedan tycker att ni hamnar i skymundan och att det bara är feminister som målar med tamponger och fotar fittor som får uppmärksamhet: rikta den kritiken dit den hör hemma. Skriv en krönika om hur otroligt trötta ni är på vad media väljer att uppmärksamma och hur viktiga frågor inte ses som tillräckligt intressanta. Men rikta inte den bitterheten som en kulspruta mot era medsystrar som bedriver kamp på ett annat sätt. För DET är en patriarkal fälla, jag lovar er.