Hälsohets 2

En annan sak om hälsa som jag har tänkt på är hur otroligt olika idéer vi människor kan ha om mat och hälsa. Som jag nämnde i det förra inlägget är jag mer rädd för gluten än socker (varför? Antagligen för att socker kopplas så hårt till övervikt att jag som underviktig slutat bry mig om riskerna i övrigt med socker, tex skadan på tänderna).

För LCHF-människor är kött och grädde superkost, för många andra är det något man bör undvika eller dra ner på. För vissa signalerar frukt bara onödigt socker, medan några äter i princip bara frukt. En del har lärt sig att margarin och oljor är bättre än smör, en annan del tror att margarin är en kemikaliesmörja och smör är mer "äkta".

Jag tänker ibland att jag skulle vilja göra en undersökning med ett gäng människor där de får kryssa för i ett formulär vad som är nyttigt respektive onyttigt. Jag tror att svaren skulle bli väldigt olika!
Det betyder givetvis inte att allt är flytande och att det inte finns någonting som vi är överens om. Ingen skulle till exempel säga att "en rejäl påse godis är en bra källa till alla våra viktigaste näringsämnen". Men det är just det; Vi har mycket lättare att slå ner på det som är dåligt, farligt, skadligt, än att sätta fingret på vad som faktiskt är bra. Vad finns det som vi alla är överens om är nyttigt och bra för oss? Finns det något?
Det är lätt att bara snappa upp alla olika varningar som vi bombarderas med: ät inte det där, undvik detta, ditten är gift för kroppen och datten ger dig cancer!
Inte konstigt att vi är så jävla rädda och oroliga och får ätstörningar. Allt är ju plötsligt livsfarligt för oss och hur vi än vänder oss har vi gjort fel enligt någon.

Hälsohetsen

Skrev detta på min facebook och tänkte att jag skulle publicera det här också och få igång bloggen igen!

"Jag sitter och funderar på hur hälsohetsen finns i mitt liv. För det gör den faktiskt, även om jag tidigare har tänkt att jag är fri från sånt eftersom jag är smal och inte räknar kalorier.

Häromdagen tog jag upp två kanelbullar ur frysen. Såna där köpta färdigbullar (ja, de är veganska, e-ämnen istället för smör osv) som jag tänkte äta till mellanmål. Medan jag satte på ugnen skämdes jag lite, för tänk vad mycket vitt mjöl jag får i mig nu. Vitt mjöl. Sockret och kemikalierna bekymrade mig inte, det var mjölet som störde. Inte för att jag inte tål mjöl, eller tycker mig må dåligt av det, men gluten är ju skadligt! Det vet man ju.
Jag skäms när jag äter pasta. Jag tycker att jag äter pasta för ofta, för pasta är dåligt eftersom det är gjort på mjöl och innehåller gluten som förstör kroppen och sinkar hjärnan. Har jag hört.

Jag skulle inte gärna instagramma min frukost. Mackor, mackor, mackor och lite te. Det är inget att skryta om. Inget att visa upp. Ibland äter jag soyghurt på morgonen och då känner jag mig lite duktigare. Visst är det socker i och konstiga ämnen som jag inte brytt mig om att läsa på förpackningen. Men det blir i alla fall färre mackor och mindre vitt mjöl.

Den perfekta måltiden enligt mig (?) innehåller ingenting med gluten. Sallad, grönsaker, protein, fett. Jag har en lchf-röst i mitt huvud.
Mina smoothies är inte bra nog. De innehåller bara frukt, som innehåller en massa socker. Så där kom sockernojjan? Jodå.
Jag måste äta mer grönsaker! Morötterna förmultnar i kylen medan jag käkar pastasås. Frysta bönor och stekta tomater är inte nog! Jag måste äta mer varierat. Varför äter jag inte upp mina grönkålsbiffar istället för sojashnitzel? Paprika, zucchini, aubergine, det duger inte - jag måste äta fler grönsaker!

Nog finns det hälsohets i mitt huvud också. Och då har jag bara pratat om mat. I kommande avsnitt : Varför tränar jag inte mer? Varför tänker jag inte mer positivt? Varför är jag inte tillräckligt social? Varför litar jag inte på att livet är meningsfullt och styrt av en god högre makt? Varför grubblar jag på detta istället för att njuta av livet? Kan man få cancer av att grubbla?"

Världens största offerkoftor

Offermentalitet. Att spela offer. Offerkofta.
Orden talar sitt tydliga språk - att vara eller uppleva sig själv som ett offer är ingenting statushöjande eller uppskattat i dagens "var och en sin egen lyckas smed"-samhälle. Spelar ingen roll hur offermentaliteten tar sig uttryck eller vad den leder till, den ska bort helt enkelt och folk ska sluta gnälla så förbannat. Ger man uttryck för en invändning, ett missnöje, en liten känsla av besvikelse eller ledsamhet, då spelar man offer och är det något vi inte har någon jävla pardon med så är det alla dessa evinnerliga offerkoftor.

Vilka är då de största offerkoftorna i detta samhälle?
Många skulle säga feministerna. Där kan vi snacka om offermentalitet. Är det inte de lägre lönerna och de sexuella trakasserierna så är det våld i förhållanden och sämre läkarvård. Det finns liksom ingen ände på allt elände som feministerna radar upp och tjatar om.
Men jag tror bannemig att jag har hittat feministernas övermän när det kommer till att spela offer. Med betoning på män.

Javisst, det är män jag tänker på. De är kanske samhällets absolut största offerkoftor i dagens läge.
Vad grundar jag då detta på?
Låt mig göra en lista över alla de problem som män lider oproportionerligt mycket över istället för att gaska upp sig, sluta klaga och göra det bästa av situationen (sådär som alla offer borde göra):

- Drinkar och dörrar.
Män måste bjuda kvinnor på drinkar samt hålla upp dörrar för kvinnor. "Måste" är förvisso en sanning med modifikation, men enligt många män är detta halvaktuella krav ett oerhört stort och betungande problem, i direkt paritet med till exempel att bli våldtagen eller att få en sämre lön för likvärdigt arbete.
Lösningen här är förstås att inta offerposition och hävda att det är stört omöjligt att bryta sig loss från detta fullkomligt omänskliga krav på generositet och vänlighet riktat till den lilla klick av vaginabärande människor som mannen ifråga attraheras av. Alla former av samtal kring alternativa metoder att närma sig varandra över könsgränserna är en absolut omöjlighet eftersom det finns en och annan kvinna där ute som uppskattar att slippa betala för drinkar. Problemet är alltså olösbart och den enda utvägen är offerkoftan.

- Liggbristen.
Män får inte ligga. Eller okej, de får kanske ligga lite ibland men inte hur som helst, när som helst och med vem som helst. Detta beror på att kvinnor ställer krav såsom exempelvis kondom, ovilja att genomföra samlag vid dejt-tillfället eller det fullkomligt vansinniga argumentet "du är inte min typ". Att det sistnämnda ens får förekomma i ett modernt samhälle är under all kritik! Kan ni tänka er hur det känns för en man att bli avvisad av en kvinna på det sättet? Jag kan lova att det är värre än när samma sak händer en kvinna. Det känns dessutom mycket värre för en man att uppleva detta än vad det känns för en kvinna att bli tvingad till sex av en man som inte uppskattar att bli avvisad. MYCKET värre. Jag lovar.
Ja, just det. Höll nästan på att glömma lösningen på problemet. Lösning? Det finns ingen lösning, men det känns i alla fall lite trösterik att gå runt och vara förbannad på kvinnor för att de inte släpper till.

- Våld mot män.
Våld mot män förekommer, så även våldtäkt. Lösningen på detta är GIVETVIS inte att exempelvis starta en mansjour för att hjälpa drabbade män, eller bedriva olika former av preventivt arbete för att fånga upp och omvända framtida våldsutövare. Trodde du verkligen det? Haha!
Lösningen på att otaliga män årligen utsätts för misshandel, våldtäkt och är förstås att bli väldigt arg på kvinnor. Kvinnor tror minsann att de har ensamrätt på att bli sönderslagna och förnedrade av män, men det har de inte alls det! Män kan också drabbas av våld, vilket givetvis är ett utmärkt triumfkort i offer-kortleken. Problem är inte till för att lösas, de är till för att användas som motargument när andras problem dryftas.

- Anpassning i förhållanden.
Att bli ihop med en kvinna är för en man ungefär som att elda upp alla sina ägodelar, skjuta alla sina vänner, karva ut sina egna ögon med sked och sedan hoppa framför ett tåg. Ungefär. Varför är det då så hemskt? Jo, för att kvinnor ställer krav. Utöver de redan överväldigande kraven på att hålla upp dörrar och bjuda på drinkar så vill kvinnor i förhållanden med män ofta exempelvis umgås och prata med sina män (!), få hjälp av sina män med att tvätta, diska och städa (!!) samt få uppskattning av sina män (!!!). Om ni inte efter att ha läst detta känner en klump i magen av samma slag som när man ser ett inslag på tv om fattiga, svältande barn så är det något allvarligt fel på er empati.
Man skulle kanske kunna tro att det faktum att kvinnor också har krav på sig att exempelvis lyssna på sina män, sköta största delen av hushållsarbetet samt berömma och uppmuntra sina män i alla lägen är en liten tröst. Men det är det inte! Kraven på kvinnor är ju för fan bara vanlig jävla anständighet. Kraven på män däremot är ett förtryck.
Lösningen är att sluta bli ihop med kvinnor. Nej, jag skojar bara. Män fortsätter att bli ihop med kvinnor ändå, trots att det är en sådan fruktansvärd plåga att dela vardag med någon som visar sig vara mer människa än Barbara-docka. Grav offerkofta på den.

- Kvinnor styr allt.
Ni vet det här med att diverse styrelser består av typ 90% män och några kvinnor? Det här med att vi aldrig har haft en kvinnlig statsminister? Det här med att det finns forskning på att kvinnliga chefer ses som sämre än manliga även om de arbetar likadant? Detta med att kvinnor under stora delar av historien inte har fått arbeta eller studera eller rösta?
Allt det där är petitesser. Har man lite koll så vet man att kvinnor styr allt. Och när jag säger allt så menar jag ALLT. Det är till exempel kvinnor som uppfostrar barn. Bara en sådan sak. Ja, precis. Det och en massa annat. Exempelvis att män till exempel måste lyssna på kvinnors babbel för att få ligga med dem. Det är makt! Eller för att återgå till det här med att män måste öppna dörrar för kvinnor - man hisnar av vilken makt kvinnor faktiskt besitter! Otroligt. Det slår ut all makt som kungar, presidenter, patriarker och andra herrar haft genom historien, sammanlagt. Mäns så kallade "makt" över sådant som att styra samhället och sätta agendan framstår plötsligt som otroligt fjuttig när man föreställer sig en kvinna som uppvaktas av två män samtidigt och har makten att välja mellan dessa.
Lösning då? Eftersom kvinnlig makt ligger i generna, stenåldern samt Gud så går det dessvärre inte att göra något åt problemet, det enda man kan göra är att vara otroligt förbittrad och förbanna det faktum att man föddes till att bli lyssnad på av alla men tvingas leva utan den otroliga makt det ger att enligt skrönor kunna slippa undan fortkörningsböter genom att ha stora bröst och gråta.
The offerkofta is so strong in this one I can't even.

- Kvinnor får spela offer.
Ja, ni läste rätt. Även om män är otroligt bra på att känna sig som offer så är det i själva verket något väldigt förbjudet för män. Män ska inte vara offer. Kvinnor däremot ska gärna vara offer vilket förstås gör kvinnors liv otroligt mycket bättre än mäns. Vem vill inte vara ett offer liksom? Så jävla gött. Några fördelar med att ses som ett offer är till exempel att alla föraktar en, att ingen orkar lyssna på en eftersom de tycker att man bara gnäller samt att man behandlas som att man är lite dum i huvudet. Allt detta är väldigt åtråvärt för män, troligtvis för att det är en så exotisk och ovan känsla för män att bli föraktad, icke lyssnad på samt behandlad som ett barn (något som ofta upplevs en aning mer välbekant och vardagligt för kvinnor).
Lösningen på att män inte får se sig som offer är förstås att se sig som ett offer ändå. Ganska rimligt faktiskt. Kanske den mest rimliga lösningen hittills i min lista.

- Kvinnor framställs som duktiga, män som dumma.
Ta vilken film eller vilket tv-program som helst. Okej, inte vilket som helst. Men några i alla fall. I några tv-serier och filmer så framställs faktiskt den manliga huvudpersonen som jätteknäpp och barnslig. Eller som en elak skurk. Medan kvinnan då framställs som väldigt duktig som går runt och städar, bryr sig om andras känslor och håller ställningarna i allmänhet utan att klaga. Ofta är hon snygg också. Män däremot är snygga ibland och fula ibland. Ibland framställs de som elaka och ibland som snälla. En del män framställs som smarta och andra som korkade. Några män skildras som riktiga hjältar medan andra är ganska vanliga. En del män är tjocka och en del är smala. Kvinnor däremot är nästan alltid fina att se på, tillräckligt smarta för att hjälpa till att lösa problem men inte tillräckligt smarta för att klara sig själva samt oftast snälla och fogliga.
Det säger sig självt att det är orättvist mot män att de tvingas spegla sig själva i mängder av olika karaktärer med olika personligheter och många repliker, medan kvinnor bara har en enda idealbild, i form av en alltid fräsch och präktig tjej vars smink aldrig rinner och vars vilja aldrig stretar emot, att rätta sig efter. Givetvis lider män oerhört av detta.
Lösningen är... lösningen... äh, vadå lösning? Allt är orättvist mot män, det räcker så.

- Män dör tidigare.
Boom. Där satt den. Det blir inte tyngre än så här. Må så vara att många manliga dödsfall beror på bildrullighet, allmänt risktagande och dålig omsorg om den egna hälsan, det vill säga saker som i någon mening kan hänvisas tillbaka till egna val. Må så vara att skillnaden i livslängd mellan kvinnor och män faktiskt minskar och är på väg att suddas ut. Må så vara att kvinnor under sin förmodat längre livstid också lider av fler åkommor, ofta mår sämre psykiskt, utsätter sina kroppar för större påfrestningar och möts av en vård som är okunnig om hur kvinnors kroppar skiljer sig från mäns samt avfärdar kvinnors symptom i högre utsträckning än mäns.
Likförbannat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Vi snackar död här. Som sagt, det blir inte tydligare. Vad du än säger nu, vilka problem du än tar upp, så drunknar allt i den fruktansvärda orättvisan att män generellt har förmånen att ligga som demenspaket något kortare än kvinnor.
Lösning? Offerkofta. Punkt.

Jag skulle kunna fortsätta länge. Det finns så otroligt många områden där män kan spela offer. Tanken svindlar. Det gör ont i hjärtat. Halva mänskligheten, de människor vi möter varje dag och som utan vår vetskap kämpar med detta oerhörda lidande... Nu har jag i alla fall upplyst er lite om hur män är de absolut största offerkoftorna på planeten.
Stackars.

Om ängslighet

En manlig svensk komiker har i onyktert tillstånd yttrat sig synnerligen hotfullt och aggressivt i en podcast om sin kvinnliga arbetsgivare och senare väldigt olämpligt om en manlig skribent. För att uttrycka det diplomatiskt. Jag tänker inte gå närmare in på det här eftersom ni antagligen redan vet vad som har hänt och jag vill egentligen inte fastna i just den här händelsen (samt, förstås, att jag vill undvika att själv bli hotad till livet av komikern ifråga).
En stor del av mediasverige har idag rasat, tagit avstånd och uttryckt sin avsky kring både komikern och hans podcastkollegor som lät honom hållas. Landet har åter igen delats i två sidor: en som rasar och en (lite mindre) som suckar över de som rasar.

Det här har hänt förut. En offentlig person gör något brutalt, kontroversiellt, kränkande eller opassande och får som en följd av det springa gatlopp medan folket rasar. Och precis som förr finns det trygga famnar att krypa in i vid loppets ände, även för den värste skurk. Förövare har alltid sina försvarare.
På andra sidan står de förbannade, de jättearga, de omåttligt kränkta, de som hojtar på polis och förtal och kränkning och förbud, de som hört på avvägar och dragit sina slutsatser, de som inte har hela bilden och faktiskt inte var där, de som hakat på mobben mot en enskild person som uttryckte sig lite klumpigt, de som inte kan skilja på att säga att man ska hugga någon med yxa i fittan och att faktiskt göra det på riktigt, de som bara inte kan ta det lugnt och chilla. De som väljer att bli arga och ledsna för att det är trendigt att vara kränkt. De som inte sällan blir kallade för ängsliga.

Ängsligt. Ett ord som är på väg att bli lika trendigt som ordet kränkt.
Det är ängsligt att tjafsa om uttjatade ämnen som rasism, sexism och kränkningar. Det är ängsligt att inte själv vilja bidra till sådant och därför välja sina ord. Det är ängsligt att anstränga sig för att lära sig mer om hur andra människor har det. Det är ängsligt att hålla tillbaka vissa otrevliga saker som man i stundens hetta vill säga, bara för att man inte vill såra, skrämma eller bidra till hets.
Det är ängsligt att säga ifrån. Om killarna i podcasten hade sagt ifrån, protesterat, skällt ut, agerat, då hade de varit ängsliga.
Ängsliga för vad?

Jag förstår att det kan framstå som att det är enkelt att följa med strömmen när man protesterar mot sexism, hat, hot, rasism, drev och mobbing (och med mobbing menar jag att ge sig på en människa med hot, hån eller glåpord, inte med kritik mot dens handlande). Alla tycker ju att det är bra att vara snäll, det där är gammal uttjatad skåpmat. Det riktigt modiga är ju att våga göra tvärtemot. Vara elak. Kränka. Hata. Hota. Slå. Sparka. Våldta. Bränna ner. Mörda.
Är det? Är det mod?
Är det feghet, ängslighet, löjligt, att stå upp mot den som uttalar hot och hat och säga "du gör fel, du har fel"?
Killarna i podcasten, som inte protesterade mot sin väns berusade våldshot och grova våldsskildringar, var inte modiga. De var tre stycken mot en, men de vågade inte säga stopp.
Jag tror inte att de tyckte att det var några vettiga och bra saker som uttalades i den där poden. Men det var enklare att låta det vara än att säga åt en god vän att det gått för långt, att det inte känns bra, att det börjar bli otäckt, att det får för fan vara nog nu. Sluta.

Mobbingmentaliteten är exakt likadan hos vuxna människor som hos barn. Till och med argumenten är samma.
Luften är fri. Det är inte mitt fel om du står i vägen.
Vi skämtar ju bara. Eller hur, eller hur skämtar vi bara, det är på skoj, kom igen.
Haha, kolla, tönten lipar. Du tål ju ingenting.
Kommer ni ihåg känslan av att stå bredvid, eller att gå förbi, att befinna sig i periferin? Argumenten för att inte ingripa?
Men de kanske bara skämtar.
Jag kan ändå inte göra något. Gör jag något så går de på mig istället.
Äsch, lite får man väl tåla. Om inte x var en sån mes så skulle de inte vara så taskiga.

Det var så svårt, så svårt att säga stopp. Att gå emellan. Att säga Nej, nu räcker det, sluta, det är inte roligt. Ni är faktiskt elaka. Man får inte göra så här mot varandra.
Då var man en mes.
Och nu, nu är man vuxen. Och fortfarande en mes.
Ängslig. Trots att det krävs det största modet man kan uppbåda för att våga säga nej när man ser något som är fel.
Och ja, i skydd av nätet är det enklare. Det är enklare att skriva en krönika än att säga ansikte mot ansikte att någon gör fel. Speciellt om man känner att man har många med sig, att vi är många som reagerat och sagt ifrån.
Men den som skriver en krönika får också dras med telefonsamtalen mitt i natten. Eller våldskåta tweets och mejl eller blodfläckade kuvert i brevlådan. Nu är det du som ska dö istället, din lilla jävel. Mobbaren har sina trupper överallt. Det är skönare, enklare, tryggare att inte säga något alls. Eller att skratta med mobbaren. Det är allra bäst.
Men det är också väldigt, väldigt ängsligt.

Feminister: lyft era egna frågor istället för att klaga på andras!

Jag är så oerhört trött på vissa feminister.
Vilka feminister då? Manshatarfeminister kanske? Eller feminister som tjatar om mens? Eller feminister som vill ha 50/50 i alla bolagsstyrelser?
Nej! Jag är förbannat trött på feminister som GNÄLLER på andra feminister.
Missförstå mig rätt. Varje hälsosam politisk rörelse har utrymme för självkritik och reflektion, olika perspektiv och olika idéer om vad som är rätt eller fel väg att gå. Jag är inte ute efter någon intern censur eller förbud mot yttrandefrihet. Jag vill bara att vi ska tänka efter lite vad vi egentligen är ute efter när vi klagar. Vill vi förändra? Vill vi hjälpa till? Har vi förslag på hur man kan förbättra? Eller känns det bara gött att få klaga lite och avfjärma sig lite från andra som man ogillar? Att få sprida lite dålig stämning och trycka ner lite när man märker att andra är lite väl glada och optimistiska?

Den senaste tiden har jag snubblat på ett flertal tidningskrönikor som handlar om att feminismen är för kroppsfixerad. Först var det någon som tyckte att menskonst är skämmigt. Sedan tyckte någon att feminister som pratar om sin kropp går i den patriarkala fällan. Sedan föreslog någon att det bästa sättet att bekämpa kroppshysterin i samhället är att feminister går i bräschen och slutar posta bilder på sina kroppar.

Jag råkar tycka att detta är rätt så mycket bullshit rakt igenom. Jag kan förstå tanken om att vi måste sluta hetsa kring kroppen, men jag förstår faktiskt inte hur man tänker sig att hetsen ska försvinna för att just feministerna börjar hålla käften.
Är det feminister som producerar reklamfilmer där mensen är blå för att rött fittblod är så otroligt provocerande och det skämmigaste som kan hända är att någon anar att man ska in på toa för att byta tampong? Eller det näst skämmigaste: att man har ett hårstrå någonstans på kroppen (utom huvudet)?
Är det feminister som lär unga kvinnor att det finns en hinna i fittan som spricker när man har sin sexdebut (förutom för de kvinnor som varit fräcka nog att typ cykla och därmed förlorat sin fina oskuld i förväg)?
Är det feminister som tapetserar hela stan med hyperretuscherade bilder av bleka supermodeller som lever på salladsblad och inte ger en enda motbild någonstans?
Om någon har det klurigt att komma på rätt svar så kommer facit här: nej, det är inte feminister som gör detta. Och ännu mer anmärkningsvärt: det kommer inte sluta, för att feminister slutar tjata. Tvärtom. Tack vare att feminister tjatar om kroppen så har flera klädkedjor och andra företag faktiskt lyssnat på kritiken och tex börjat använda modeller i fler storlekar, börjat sälja foundation i fler hudnyanser, producerat mensreklam som handlar om att flickor är lika starka som pojkar och så vidare.
Och om du tror att detta är obetydligt och inte gör någon nytta: tänk om. Tänk om jättemånga gånger tills du har tänkt färdigt och insett att jo, det kanske har en viss liten betydelse i alla fall.

Men hur som helst. Man kan ju faktiskt ändå vara jävligt less på kroppsfixeringen i allmänhet och vara besviken på att dessa individualistiska kroppskampanjer får så stort utrymme på bekostnad av andra viktiga feministiska frågor typ löner och hushållsarbete.
Jag kan förstå den invändningen. Och jag tror att det är jätteviktigt att föra fram den tanken också.
MEN. Det är inte sådana tankar jag hör. Jag önskar att jag hörde "kroppsfrågan är viktig, men nu har det varit mycket fokus på detta och jag vill istället lyfta [annan fråga som skribenten brinner för]". Istället hör jag "kroppsfrågan är tjatig, jag vill inte höra mer om mens, gå och gör nåt vettigt". Ja, det kanske är jag som tolkar lite slarvigt nu, men jag måste få fråga:
VARFÖR lyfter ni inte de frågor som ni tycker är viktiga, när ni har en sådan stor plattform (dagstidningar och annat) att göra detta?
Varför ägnar ni 2000 tecken åt att kritisera kroppsfeminismen och hävda att det finns "viktigare frågor" utan att berätta vilka dessa de viktigare frågorna är?
Karin Olsson nämner i väldigt stort förbigående "en kvinna som talar om kvantfysik, någon?". Skriv om den kvinnan, Karin! Du har ju utrymmet, möjligheten.
Vem tänker ni ska uppmärksamma de andra frågorna? Någon annan? "Nu har jag dragit mitt strå till stacken genom att pissa på den här rörelsen, nu är det någon annans uppgift att ta vid och göra något konstruktivt."
Det är ju förbaskemig ni som sitter på makten! Precis som vi alla gör, mer eller mindre. Vem som helst kan bedriva feminism, på sitt sätt, inom sitt område.
Lyft fram kvantfysikerna! Det vore väl fantastiskt, en artikelserie om kvinnor som arbetar inom mansdominerad vetenskap? Skriv om lönefrågan, lägg dina 2000 tecken på det och uppmärksamma den ojämställdheten! Intervjua kvinnor som hjälper kvinnor i u-länder! Dra ihop skribenter till en antologi om arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken! Rita en serie om våld i nära förhållanden! Skriv en roman om uppror! Gör något konstruktivt!

Och om ni sedan tycker att ni hamnar i skymundan och att det bara är feminister som målar med tamponger och fotar fittor som får uppmärksamhet: rikta den kritiken dit den hör hemma. Skriv en krönika om hur otroligt trötta ni är på vad media väljer att uppmärksamma och hur viktiga frågor inte ses som tillräckligt intressanta. Men rikta inte den bitterheten som en kulspruta mot era medsystrar som bedriver kamp på ett annat sätt. För DET är en patriarkal fälla, jag lovar er.

Tankar om julen

Nu är det advent och det här landet går bananas. Alla hänger upp stjärnor i fönstren, bombar sociala medier med lussebullsbak och hetsar kring julklappsinköp.
Nej, inte alla.
Och det har jag tänkt en del på. För det måste verka så konstigt när man ser det utifrån, det här julfirandet. Det är så hysteriskt. Så extremt. En folkpsykos liksom.
Och detta i ett land som ska föreställa sekulariserat. Här i Sverige är vi minsann inte styrda av religion! Ja, förutom då att ALLA MÅSTE FIRA JESU FÖDELSE en gång om året men vadå då.

Julen är en väldigt konstig högtid. På ett sätt är den det ultimata beviset för att Sverige är, alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturellt. Julen är ju liksom bara ett axplock av allt det bästa och mesta ur hela världens chokladask.
Vi har den här vansinniga (men underbara) tyska idén om att plocka in ett levande träd i stugan. Vi plockar fram lilla jesusbarnet i krubban med tillhörande kameler och åsnor. Vi har valt ut ett mörkhårigt helgon från Italien som vi hyllar genom att anordna skönhetstävlingar för blondiner. Vi frossar plötsligt i exotiska kryddor som kanel, ingefära, vört och saffran: smaker som andra använder i maten året om men som vi oftast ratar elva månader om året.
Men det konstigaste är nog vår våldsamma matkonsumtion.
Jag menar, islam har ramadan, en högtid där de fastar och tankarna går till de som inte har mat för dagen. Vi kristna har istället satsat på att äta mycket hela året, och sedan frossa loss i ännu mer i kött och desserter i en månad (köttkonsumtionen har ökat med 40% sedan 90-talet, varför inte öka lite till?). Samt köpa så mycket prylar att hela månadslönen går åt. Något vi fortfarande gärna hävdar handlar om att "bry sig om varandra" och "tänka på de som har det svårt". Oklart hur detta går ihop.

Sedan tänker jag på barn. Julen ska ju vara barnens högtid, sägs det. Och jag kan säkert tänka mig att ett barn som har munnen full av choklad och rummet fullt av nya leksaker inte opponerar sig mot det, men när man tänker efter... vad är det vi lär våra barn egentligen?
Har vi inte ägnat hela året åt att förmana ungarna att inte ta med sig halva skogen hem? Du får lämna pinnen och kottarna utanför! Det blir så skräpigt här inne!
För att sedan plötsligt göra en kovändning och släpa in ett barrigt, skräpigt, smutsigt träd som väger flera kilo och som får en liten fjäderkollektion eller stensamling att framstå som ingenting.
Det är konstigt.
Att lögn och påhitt plötsligt är tillåtet är också ganska konstigt. Och då menar jag inte att man smyger med paket, för det handlar ju om att hålla hemligheter. Jag syftar på jultomten. Man får inte ljuga! Men vi vuxna får ljuga oss blå om att det inte alls är pappa som gömmer sig under den där konstiga plastmasken. Gång på gång försöker barnen överlista oss och reda ut vad som är sant och falskt, men vi envisas med att lura skiten ur dem så länge det bara är möjligt och med alla medel som finns till hands.
Och slutligen, apropå tomten. I ett helt år har vi gått och oroat oss att något ska hända våra små älsklingar. Det finns så många otäcka typer där ute. Tänk nu på att inte prata med några främlingar. Kommer det en gubbe och vill att ni följer med så ska han bjuda på godis, spring därifrån!
Sedan kommer den där särskilda dagen i december, då alla regler tycks sluta gälla. Eller snarare, bli tvärtom-regler.
Nu handlar det inte om att akta sig för den främmande gubben, istället ska vi släppa in honom i huset och ge honom en kram! Såja, sätt dig i tomtens knä nu. Det är inget att lipa för, han är så snäll så.

Julen! Den är inte klok. Och jag tror att folk som inte firar jul vet det. Jag tror att de skrattar lite åt oss när vi inte hör. Det hade jag gjort, om jag inte själv var så insyltad i den här julegröten.

Mina tankar om friande domar i våldtäktsmål

De friande våldtäktsdomarna har haglat över oss de senaste åren. Fall efter fall av där nej-sägande, medvetslöshet, flera mot en, inlåsning, gråt eller blödande underliv inte riktigt, riktigt varit tillräckligt för att konstatera att det rört sig om en våldtäkt. Fall som med rätta rört upp känslor, provocerat, chockerat och skapat debatt.

Frågan är svår. Ett återkommande argument för friande domar är att vi hellre ska fria än fälla, att det motsatta vore ovärdigt en rättsstat och skulle framstå i sin omöjlighet om vi applicerade det på andra brott.
Emot detta väger den relativt nya lagen om att "god tro" inte räcker för att fria en person som handlar stöldgods. I ett sådant fall måste köparen noga tänka sig för, be om kvitto och söka information för att säkert veta att det inte rör sig om straffbart langande av annans egendom.

En annan försvårande omständighet är att just sexuella handlingar människor emellan långt oftare sker frivilligt än till exempel ett slagsmål. Däremot kan vi alltid ifrågasätta om ett föremål som varit i någons ägo och sedan hamnat hos en annan, verkligen är stöld. Hur vet vi att det påstådda rånoffret inte ljuger för att få tillbaka något hen kanske ångrar att hen gav bort, eller rentav för att sätta dit en person hen inte tycker om?

Den som tvingar till sig sex behöver i dagsläget inte bevisa att samtycke förelegat. Allt som oftast hör vi att förövaren inte förstått att offret inte ville. Det är intressant att en sådan sak kan väga så tungt att förövaren friges. Det är intressant att förövarens upplevelse av situationen väger tyngre än offrets.
Hur långt kan vi egentligen dra detta? Uppenbarligen, av tidigare fall att döma, kan en man ha problem med att förstå ett par hopknipna ben, flertalet uttalade "nej" och högljudd gråt.
Om offret upplever situationen som hotfull, men förövaren hävdar att det var gemytlig stämning hela kvällen, vem har då rätt? Svaret är förstås inte enkelt, men att det som idag allt som oftast är förövarens tolkning av situationen som räknas är problematiskt på många sätt.

När vi talar om förövaren tar vi stor hänsyn till huruvida hen "förstod" vad som hände, eller inte. Att förövaren släpps fri beror på att hen inte hörde ett "nej", inte förstod kroppsspråket hos offret, inte kunde läsa av stelheten eller tårarna som ovilja.
Tittar vi istället på offret tänker vi annorlunda. Kan ett våldtäktsoffer missförstå en frivillig sexakt och felaktigt tolka den som våldtäkt? Knappast, även om den läsningen också är möjlig när vi öppnar upp för dessa tolkningar in absurdum.
Vanligare är dock att slutsatsen blir att offret ljuger. Om en händelse utspelar sig och två personer beskriver den, men på helt olika sätt, då måste en ljuga! Eller?

Jag ska återkomma till det. När slutsatsen blir att det påstådda offret i en friande dom ljuger, spär detta på ett flertal idéer om kvinnor, män och sexualitet. En av dem är att kvinnor har närmare till lögner och falskhet än män som å sin sida kan vara bryska men oftast håller sig till sanning och logik. Detta är en uråldrig föreställning om kvinnor och män. Medan män har fått begåvningen att härska och sprida sina idéer i det stora samhället, har kvinnor begåvats med så kallad "kvinnlig list" som i stort går ut på att sprida rykten och lögner för att få mer makt i en liten, privat sfär.
Den kvinnosynen dyker ofta upp i diskussionen om våldtäkt och friande domar. Det påstås finnas ett stort antal män som oskyldigt utpekats och dömts för våldtäkter de inte begått. Att anta att dessa män kanske filat på sanningen är inte aktuellt - de är offer för en kvinnlig konspiration som pågått i alla tider, nämligen just dessa kvinnliga försök till hämnd och framgång genom att slugt spela offer istället för att rakryggat ta striden.
Föreställningen om att påstådda offer ljuger är märkvärdigt frånvarande i andra fall av brottslighet. En stöld som inte leder till fällande dom, eller en anmälan av misshandel som rinner ut i sanden ses inte som tecken på att folk går man ur huse för att fejk-anklaga varandra på pin kiv. Däremot används friande domar i komplexa våldtäktsmål som "bevis" på att kvinnor inte har några andra hobbies än att göra livet surt för män de har haft samlag med.
Det finns gott om fruktansvärda exempel på hur kvinnor som anmält våldtäkt själva blivit utsatta för samma hat och förakt som annars brukar tillfalla en misstänkt förövare. Folk har valt att tro på honom istället för henne och straffet för en förmodat lögnaktig kvinna låter inte vänta på sig.

Det finns även andra problem med friande domar och de föreställningar de ger upphov till.
För det första måste offret fråga sig vad som egentligen hände, hur det som så tydligt kändes som ett övergrepp och en kränkning rättsligen kunde få status som något helt acceptabelt.
För det andra får förövaren nu svart på vitt att det hen gjort inte på något sätt räknas som brottsligt eller straffbart. Många får nog en tankeställare och har säkert en svår tid framför sig av samvetskval och genomgång av minnen från den ödesdigra händelsen. Precis som offret, förstås.
Men ännu fler kan istället andas ut när de får bekräftat att sex inte kräver samtycke eller ömsesidighet. Att de inte gjort något fel utan lugnt kan fortsätta att tjata sig till sex och få sin vilja igenom. Att det är okej att "inte förstå" eftersom en inte behöver förstå. En man ska inte behöva anstränga sig för att förstå en kvinna. Det är en kvinnas uppgift att se till att allt går rätt till, inte en mans.

Är då män våldsamma djur som borde sitta bakom lås och bom i preventivt syfte? Går det att peka ut vem som våldtar och vem som låter bli? Hur kommer det sig att två personer kan tolka samma händelse så olika och hur ska vi komma till rätta med dessa eviga våldtäkter?

När två personer är med om samma sak - i det här fallet ett sexuellt möte - men ger två helt olika skildringar av händelsen, betyder det inte nödvändigtvis att en ljuger. Vi är människor med olika bakgrund och olika sätt att tolka situationer. Och här ligger pudelns kärna. Mäns syn på sex bygger ofta på en föreställning om att manlig sexualitet är stark och aktiv och att den kvinnliga är passiv, smygande och anpasslig. Det är den synen på sex vi alla mer eller mindre tvingas ta del av och som sedan påverkar oss i våra sexuella möten. Vi känner alla till bilden av mannen som för och kvinnan som följer. Mannen som tar första steget och kvinnan som kan svara ja eller nej på en invit. Dessutom föreställningen om att en kvinna är mer eggande om hon säger nej och tvekar, spelar lite svår.
Den synen gör våra sexuella möten onödigt svåra. Den ligger i vägen för vår kommunikation. Den gör det å ena sidan svårt för en kvinna att kommunicera sin vilja, å andra sidan svårt för en man att förstå vad kvinnan vill. Och faktum är att vi lever i en värld där kvinnor dagligen lyssnar på män medan män väldigt, väldigt sällan bryr sig om att lyssna på kvinnor. Inte för att de är taskiga utan för att vi lär dem från barnsben att kvinnors vilja inte är nödvändigt att ta hänsyn till. Detta genomsyrar hela vår kultur och påverkar såklart alla män, oavsett hur snälla och inkännande de må vara.

När domstolar gång på gång friger personer misstänkta för våldtäkt spelar de med i det här spelet. Jag vet att det inte är enkelt att döma i en sån här fråga och att det finns problem hur vi än vänder oss. Men personer som sitter på makten i den här frågan behöver komma ihåg att varje friande dom faktiskt är en smärtsam påminnelse till världens kvinnor. En påminnelse om att vårt lidande är en uppoffring vi förväntas göra för att det fortfarande är för mycket begärt att en man ska sätta sig ner och verkligen lyssna på en kvinna.