tag:blogger.com,1999:blog-32400061231168899332024-03-18T22:01:25.119-07:00Hilda Deanhttp://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.comBlogger40125tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-67276836216736287332016-05-12T03:36:00.002-07:002016-05-12T03:36:30.908-07:00Hälsohets 2En annan sak om hälsa som jag har tänkt på är hur otroligt olika idéer vi människor kan ha om mat och hälsa. Som jag nämnde i det förra inlägget är jag mer rädd för gluten än socker (varför? Antagligen för att socker kopplas så hårt till övervikt att jag som underviktig slutat bry mig om riskerna i övrigt med socker, tex skadan på tänderna).<br />
<br />
För LCHF-människor är kött och grädde superkost, för många andra är det något man bör undvika eller dra ner på. För vissa signalerar frukt bara onödigt socker, medan några äter i princip bara frukt. En del har lärt sig att margarin och oljor är bättre än smör, en annan del tror att margarin är en kemikaliesmörja och smör är mer "äkta".<br />
<br />
Jag tänker ibland att jag skulle vilja göra en undersökning med ett gäng människor där de får kryssa för i ett formulär vad som är nyttigt respektive onyttigt. Jag tror att svaren skulle bli väldigt olika!<br />
Det betyder givetvis inte att allt är flytande och att det inte finns någonting som vi är överens om. Ingen skulle till exempel säga att "en rejäl påse godis är en bra källa till alla våra viktigaste näringsämnen". Men det är just det; Vi har mycket lättare att slå ner på det som är dåligt, farligt, skadligt, än att sätta fingret på vad som faktiskt är bra. Vad finns det som vi alla är överens om är nyttigt och bra för oss? Finns det något?<br />
Det är lätt att bara snappa upp alla olika varningar som vi bombarderas med: ät inte det där, undvik detta, ditten är gift för kroppen och datten ger dig cancer!<br />
Inte konstigt att vi är så jävla rädda och oroliga och får ätstörningar. Allt är ju plötsligt livsfarligt för oss och hur vi än vänder oss har vi gjort fel enligt någon.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-25275822787122763852016-05-12T03:14:00.000-07:002016-05-12T03:14:23.463-07:00Hälsohetsen<div style="background-color: white; color: #1d2129; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px;">
Skrev detta på min facebook och tänkte att jag skulle publicera det här också och få igång bloggen igen!</div>
<div style="background-color: white; color: #1d2129; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px;">
<br /></div>
<div style="background-color: white; color: #1d2129; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px;">
"Jag sitter och funderar på hur hälsohetsen finns i mitt liv. För det gör den faktiskt, även om jag tidigare har tänkt att jag är fri från sånt eftersom jag är smal och inte räknar kalorier.</div>
<div style="background-color: white; color: #1d2129; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Häromdagen tog jag upp två kanelbullar ur frysen. Såna där köpta färdigbullar (ja, de är veganska, e-ämnen istället för smör osv) som jag tänkte äta till mellanmål. Medan jag satte på ugnen skämdes jag lite, för tänk vad mycket vitt mjöl jag får i mig nu. Vitt mjöl. Sockret och kemikaliern<span class="text_exposed_show" style="display: inline;">a bekymrade mig inte, det var mjölet som störde. Inte för att jag inte tål mjöl, eller tycker mig må dåligt av det, men gluten är ju skadligt! Det vet man ju.<br />Jag skäms när jag äter pasta. Jag tycker att jag äter pasta för ofta, för pasta är dåligt eftersom det är gjort på mjöl och innehåller gluten som förstör kroppen och sinkar hjärnan. Har jag hört.</span></div>
<div class="text_exposed_show" style="background-color: white; color: #1d2129; display: inline; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;">
<div style="margin-bottom: 6px;">
Jag skulle inte gärna instagramma min frukost. Mackor, mackor, mackor och lite te. Det är inget att skryta om. Inget att visa upp. Ibland äter jag soyghurt på morgonen och då känner jag mig lite duktigare. Visst är det socker i och konstiga ämnen som jag inte brytt mig om att läsa på förpackningen. Men det blir i alla fall färre mackor och mindre vitt mjöl.</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Den perfekta måltiden enligt mig (?) innehåller ingenting med gluten. Sallad, grönsaker, protein, fett. Jag har en lchf-röst i mitt huvud.<br />Mina smoothies är inte bra nog. De innehåller bara frukt, som innehåller en massa socker. Så där kom sockernojjan? Jodå.<br />Jag måste äta mer grönsaker! Morötterna förmultnar i kylen medan jag käkar pastasås. Frysta bönor och stekta tomater är inte nog! Jag måste äta mer varierat. Varför äter jag inte upp mina grönkålsbiffar istället för sojashnitzel? Paprika, zucchini, aubergine, det duger inte - jag måste äta fler grönsaker!</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Nog finns det hälsohets i mitt huvud också. Och då har jag bara pratat om mat. I kommande avsnitt : Varför tränar jag inte mer? Varför tänker jag inte mer positivt? Varför är jag inte tillräckligt social? Varför litar jag inte på att livet är meningsfullt och styrt av en god högre makt? Varför grubblar jag på detta istället för att njuta av livet? Kan man få cancer av att grubbla?"</div>
</div>
http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-17589871734087366232016-02-16T10:46:00.001-08:002016-02-16T10:46:22.401-08:00Världens största offerkoftorOffermentalitet. Att spela offer. Offerkofta.<br />
Orden talar sitt tydliga språk - att vara eller uppleva sig själv som ett offer är ingenting statushöjande eller uppskattat i dagens "var och en sin egen lyckas smed"-samhälle. Spelar ingen roll hur offermentaliteten tar sig uttryck eller vad den leder till, den ska bort helt enkelt och folk ska sluta gnälla så förbannat. Ger man uttryck för en invändning, ett missnöje, en liten känsla av besvikelse eller ledsamhet, då spelar man offer och är det något vi inte har någon jävla pardon med så är det alla dessa evinnerliga offerkoftor.<br />
<br />
Vilka är då de största offerkoftorna i detta samhälle?<br />
Många skulle säga feministerna. Där kan vi snacka om offermentalitet. Är det inte de lägre lönerna och de sexuella trakasserierna så är det våld i förhållanden och sämre läkarvård. Det finns liksom ingen ände på allt elände som feministerna radar upp och tjatar om.<br />
Men jag tror bannemig att jag har hittat feministernas övermän när det kommer till att spela offer. Med betoning på män.<br />
<br />
Javisst, det är <b>män </b>jag tänker på. De är kanske samhällets absolut största offerkoftor i dagens läge.<br />
Vad grundar jag då detta på?<br />
Låt mig göra en lista över alla de problem som män lider oproportionerligt mycket över istället för att gaska upp sig, sluta klaga och göra det bästa av situationen (sådär som alla offer borde göra):<br />
<br />
- <b>Drinkar och dörrar</b>.<br />
Män måste bjuda kvinnor på drinkar samt hålla upp dörrar för kvinnor. "Måste" är förvisso en sanning med modifikation, men enligt många män är detta halvaktuella krav ett oerhört stort och betungande problem, i direkt paritet med till exempel att bli våldtagen eller att få en sämre lön för likvärdigt arbete.<br />
<i>Lösningen</i> här är förstås att inta offerposition och hävda att det är stört omöjligt att bryta sig loss från detta fullkomligt omänskliga krav på generositet och vänlighet riktat till den lilla klick av vaginabärande människor som mannen ifråga attraheras av. Alla former av samtal kring alternativa metoder att närma sig varandra över könsgränserna är en absolut omöjlighet eftersom det finns en och annan kvinna där ute som uppskattar att slippa betala för drinkar. Problemet är alltså olösbart och den enda utvägen är offerkoftan.<br />
<br />
<b>- Liggbristen.</b><br />
Män får inte ligga. Eller okej, de får kanske ligga lite ibland men inte hur som helst, när som helst och med vem som helst. Detta beror på att kvinnor ställer krav såsom exempelvis kondom, ovilja att genomföra samlag vid dejt-tillfället eller det fullkomligt vansinniga argumentet "du är inte min typ". Att det sistnämnda ens får förekomma i ett modernt samhälle är under all kritik! Kan ni tänka er hur det känns för en man att bli avvisad av en kvinna på det sättet? Jag kan lova att det är värre än när samma sak händer en kvinna. Det känns dessutom mycket värre för en man att uppleva detta än vad det känns för en kvinna att bli tvingad till sex av en man som inte uppskattar att bli avvisad. MYCKET värre. Jag lovar.<br />
Ja, just det. Höll nästan på att glömma <i>lösningen</i> på problemet. Lösning? Det finns ingen lösning, men det känns i alla fall lite trösterik att gå runt och vara förbannad på kvinnor för att de inte släpper till.<br />
<br />
<b>- Våld mot män.</b><br />
Våld mot män förekommer, så även våldtäkt. Lösningen på detta är GIVETVIS inte att exempelvis starta en mansjour för att hjälpa drabbade män, eller bedriva olika former av preventivt arbete för att fånga upp och omvända framtida våldsutövare. Trodde du verkligen det? Haha!<br />
<i>Lösningen</i> på att otaliga män årligen utsätts för misshandel, våldtäkt och är förstås att bli väldigt arg på kvinnor. Kvinnor tror minsann att de har ensamrätt på att bli sönderslagna och förnedrade av män, men det har de inte alls det! Män kan också drabbas av våld, vilket givetvis är ett utmärkt triumfkort i offer-kortleken. Problem är inte till för att lösas, de är till för att användas som motargument när andras problem dryftas.<br />
<br />
<b>- Anpassning i förhållanden.</b><br />
Att bli ihop med en kvinna är för en man ungefär som att elda upp alla sina ägodelar, skjuta alla sina vänner, karva ut sina egna ögon med sked och sedan hoppa framför ett tåg. Ungefär. Varför är det då så hemskt? Jo, för att kvinnor ställer krav. Utöver de redan överväldigande kraven på att hålla upp dörrar och bjuda på drinkar så vill kvinnor i förhållanden med män ofta exempelvis umgås och prata med sina män (!), få hjälp av sina män med att tvätta, diska och städa (!!) samt få uppskattning av sina män (!!!). Om ni inte efter att ha läst detta känner en klump i magen av samma slag som när man ser ett inslag på tv om fattiga, svältande barn så är det något allvarligt fel på er empati.<br />
Man skulle kanske kunna tro att det faktum att kvinnor också har krav på sig att exempelvis lyssna på sina män, sköta största delen av hushållsarbetet samt berömma och uppmuntra sina män i alla lägen är en liten tröst. Men det är det inte! Kraven på kvinnor är ju för fan bara vanlig jävla anständighet. Kraven på män däremot är ett förtryck.<br />
<i>Lösningen</i> är att sluta bli ihop med kvinnor. Nej, jag skojar bara. Män fortsätter att bli ihop med kvinnor ändå, trots att det är en sådan fruktansvärd plåga att dela vardag med någon som visar sig vara mer människa än Barbara-docka. Grav offerkofta på den.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhHGVIazORmNnqE08NHr-EhreS8hB_6wDskwhTKdI1GuqfhExAaoRU2Y9V5lPlWj1pK6LX4Izzyv5RnxMy7oPSSogGuz5xPnYpDstP7KHnb9myelkMX8q-_vYh6X1vZXDOOyJXND7A6b1E/s1600/valjapartner.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="166" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhHGVIazORmNnqE08NHr-EhreS8hB_6wDskwhTKdI1GuqfhExAaoRU2Y9V5lPlWj1pK6LX4Izzyv5RnxMy7oPSSogGuz5xPnYpDstP7KHnb9myelkMX8q-_vYh6X1vZXDOOyJXND7A6b1E/s320/valjapartner.png" width="320" /></a></div>
<b>- Kvinnor styr allt.</b><br />
Ni vet det här med att diverse styrelser består av typ 90% män och några kvinnor? Det här med att vi aldrig har haft en kvinnlig statsminister? Det här med att det finns forskning på att kvinnliga chefer ses som sämre än manliga även om de arbetar likadant? Detta med att kvinnor under stora delar av historien inte har fått arbeta eller studera eller rösta?<br />
Allt det där är petitesser. Har man lite koll så vet man att kvinnor styr allt. Och när jag säger allt så menar jag ALLT. Det är till exempel kvinnor som uppfostrar barn. Bara en sådan sak. Ja, precis. Det och en massa annat. Exempelvis att män till exempel måste lyssna på kvinnors babbel för att få ligga med dem. Det är makt! Eller för att återgå till det här med att män måste öppna dörrar för kvinnor - man hisnar av vilken makt kvinnor faktiskt besitter! Otroligt. Det slår ut all makt som kungar, presidenter, patriarker och andra herrar haft genom historien, sammanlagt. Mäns så kallade "makt" över sådant som att styra samhället och sätta agendan framstår plötsligt som otroligt fjuttig när man föreställer sig en kvinna som uppvaktas av två män samtidigt och har makten att välja mellan dessa.<br />
<i>Lösning</i> då? Eftersom kvinnlig makt ligger i generna, stenåldern samt Gud så går det dessvärre inte att göra något åt problemet, det enda man kan göra är att vara otroligt förbittrad och förbanna det faktum att man föddes till att bli lyssnad på av alla men tvingas leva utan den otroliga makt det ger att enligt skrönor kunna slippa undan fortkörningsböter genom att ha stora bröst och gråta.<br />
The offerkofta is so strong in this one I can't even.<br />
<br />
<b>- Kvinnor får spela offer.</b><br />
Ja, ni läste rätt. Även om män är otroligt bra på att känna sig som offer så är det i själva verket något väldigt förbjudet för män. Män ska inte vara offer. Kvinnor däremot ska gärna vara offer vilket förstås gör kvinnors liv otroligt mycket bättre än mäns. Vem vill inte vara ett offer liksom? Så jävla gött. Några fördelar med att ses som ett offer är till exempel att alla föraktar en, att ingen orkar lyssna på en eftersom de tycker att man bara gnäller samt att man behandlas som att man är lite dum i huvudet. Allt detta är väldigt åtråvärt för män, troligtvis för att det är en så exotisk och ovan känsla för män att bli föraktad, icke lyssnad på samt behandlad som ett barn (något som ofta upplevs en aning mer välbekant och vardagligt för kvinnor).<br />
<i>Lösningen </i>på att män inte får se sig som offer är förstås att se sig som ett offer ändå. Ganska rimligt faktiskt. Kanske den mest rimliga lösningen hittills i min lista.<br />
<br />
<b>- Kvinnor framställs som duktiga, män som dumma.</b><br />
Ta vilken film eller vilket tv-program som helst. Okej, inte vilket som helst. Men några i alla fall. I några tv-serier och filmer så framställs faktiskt den manliga huvudpersonen som jätteknäpp och barnslig. Eller som en elak skurk. Medan kvinnan då framställs som väldigt duktig som går runt och städar, bryr sig om andras känslor och håller ställningarna i allmänhet utan att klaga. Ofta är hon snygg också. Män däremot är snygga ibland och fula ibland. Ibland framställs de som elaka och ibland som snälla. En del män framställs som smarta och andra som korkade. Några män skildras som riktiga hjältar medan andra är ganska vanliga. En del män är tjocka och en del är smala. Kvinnor däremot är nästan alltid fina att se på, tillräckligt smarta för att hjälpa till att lösa problem men inte tillräckligt smarta för att klara sig själva samt oftast snälla och fogliga.<br />
Det säger sig självt att det är orättvist mot män att de tvingas spegla sig själva i mängder av olika karaktärer med olika personligheter och många repliker, medan kvinnor bara har en enda idealbild, i form av en alltid fräsch och präktig tjej vars smink aldrig rinner och vars vilja aldrig stretar emot, att rätta sig efter. Givetvis lider män oerhört av detta.<br />
<i>Lösningen </i>är... lösningen... äh, vadå lösning? Allt är orättvist mot män, det räcker så.<br />
<br />
<b>- Män dör tidigare.</b><br />
Boom. Där satt den. Det blir inte tyngre än så här. Må så vara att många manliga dödsfall beror på bildrullighet, allmänt risktagande och dålig omsorg om den egna hälsan, det vill säga saker som i någon mening kan hänvisas tillbaka till egna val. Må så vara att skillnaden i livslängd mellan kvinnor och män faktiskt minskar och är på väg att suddas ut. Må så vara att kvinnor under sin förmodat längre livstid också lider av fler åkommor, ofta mår sämre psykiskt, utsätter sina kroppar för större påfrestningar och möts av en vård som är okunnig om hur kvinnors kroppar skiljer sig från mäns samt avfärdar kvinnors symptom i högre utsträckning än mäns.<br />
Likförbannat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Vi snackar död här. Som sagt, det blir inte tydligare. Vad du än säger nu, vilka problem du än tar upp, så drunknar allt i den fruktansvärda orättvisan att män generellt har förmånen att ligga som demenspaket något kortare än kvinnor.<br />
<i>Lösning?</i> Offerkofta. Punkt.<br />
<br />
Jag skulle kunna fortsätta länge. Det finns så otroligt många områden där män kan spela offer. Tanken svindlar. Det gör ont i hjärtat. Halva mänskligheten, de människor vi möter varje dag och som utan vår vetskap kämpar med detta oerhörda lidande... Nu har jag i alla fall upplyst er lite om hur män är de absolut största offerkoftorna på planeten.<br />
Stackars.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-42632704441579473332015-11-12T12:41:00.000-08:002015-11-12T12:46:46.380-08:00Om ängslighetEn manlig svensk komiker har i onyktert tillstånd yttrat sig synnerligen hotfullt och aggressivt i en podcast om sin kvinnliga arbetsgivare och senare väldigt olämpligt om en manlig skribent. För att uttrycka det diplomatiskt. Jag tänker inte gå närmare in på det här eftersom ni antagligen redan vet vad som har hänt och jag vill egentligen inte fastna i just den här händelsen (samt, förstås, att jag vill undvika att själv bli hotad till livet av komikern ifråga).<br />
En stor del av mediasverige har idag rasat, tagit avstånd och uttryckt sin avsky kring både komikern och hans podcastkollegor som lät honom hållas. Landet har åter igen delats i två sidor: en som rasar och en (lite mindre) som suckar över de som rasar.<br />
<br />
Det här har hänt förut. En offentlig person gör något brutalt, kontroversiellt, kränkande eller opassande och får som en följd av det springa gatlopp medan folket rasar. Och precis som förr finns det trygga famnar att krypa in i vid loppets ände, även för den värste skurk. Förövare har alltid sina försvarare.<br />
På andra sidan står de förbannade, de jättearga, de omåttligt kränkta, de som hojtar på polis och förtal och kränkning och förbud, de som hört på avvägar och dragit sina slutsatser, de som inte har hela bilden och faktiskt inte var där, de som hakat på mobben mot en enskild person som uttryckte sig lite klumpigt, de som inte kan skilja på att säga att man ska hugga någon med yxa i fittan och att faktiskt göra det på riktigt, de som bara inte kan ta det lugnt och chilla. De som väljer att bli arga och ledsna för att det är trendigt att vara kränkt. De som inte sällan blir kallade för ängsliga.<br />
<br />
Ängsligt. Ett ord som är på väg att bli lika trendigt som ordet kränkt.<br />
Det är ängsligt att tjafsa om uttjatade ämnen som rasism, sexism och kränkningar. Det är ängsligt att inte själv vilja bidra till sådant och därför välja sina ord. Det är ängsligt att anstränga sig för att lära sig mer om hur andra människor har det. Det är ängsligt att hålla tillbaka vissa otrevliga saker som man i stundens hetta vill säga, bara för att man inte vill såra, skrämma eller bidra till hets.<br />
Det är ängsligt att säga ifrån. Om killarna i podcasten hade sagt ifrån, protesterat, skällt ut, agerat, då hade de varit ängsliga.<br />
Ängsliga för vad?<br />
<br />
Jag förstår att det kan framstå som att det är enkelt att följa med strömmen när man protesterar mot sexism, hat, hot, rasism, drev och mobbing (och med mobbing menar jag att ge sig på en människa med hot, hån eller glåpord, inte med kritik mot dens handlande). Alla tycker ju att det är bra att vara snäll, det där är gammal uttjatad skåpmat. Det riktigt modiga är ju att våga göra tvärtemot. Vara elak. Kränka. Hata. Hota. Slå. Sparka. Våldta. Bränna ner. Mörda.<br />
Är det? Är det mod?<br />
Är det feghet, ängslighet, löjligt, att stå upp mot den som uttalar hot och hat och säga "du gör fel, du har fel"?<br />
Killarna i podcasten, som inte protesterade mot sin väns berusade våldshot och grova våldsskildringar, var inte modiga. De var tre stycken mot en, men de vågade inte säga stopp.<br />
Jag tror inte att de tyckte att det var några vettiga och bra saker som uttalades i den där poden. Men det var enklare att låta det vara än att säga åt en god vän att det gått för långt, att det inte känns bra, att det börjar bli otäckt, att det får för fan vara nog nu. Sluta.<br />
<br />
Mobbingmentaliteten är exakt likadan hos vuxna människor som hos barn. Till och med argumenten är samma.<br />
Luften är fri. Det är inte mitt fel om du står i vägen.<br />
Vi skämtar ju bara. Eller hur, eller hur skämtar vi bara, det är på skoj, kom igen.<br />
Haha, kolla, tönten lipar. Du tål ju ingenting.<br />
Kommer ni ihåg känslan av att stå bredvid, eller att gå förbi, att befinna sig i periferin? Argumenten för att inte ingripa?<br />
Men de kanske bara skämtar.<br />
Jag kan ändå inte göra något. Gör jag något så går de på mig istället.<br />
Äsch, lite får man väl tåla. Om inte x var en sån mes så skulle de inte vara så taskiga.<br />
<br />
Det var så svårt, så svårt att säga stopp. Att gå emellan. Att säga Nej, nu räcker det, sluta, det är inte roligt. Ni är faktiskt elaka. Man får inte göra så här mot varandra.<br />
Då var man en mes.<br />
Och nu, nu är man vuxen. Och fortfarande en mes.<br />
Ängslig. Trots att det krävs det största modet man kan uppbåda för att våga säga nej när man ser något som är fel.<br />
Och ja, i skydd av nätet är det enklare. Det är enklare att skriva en krönika än att säga ansikte mot ansikte att någon gör fel. Speciellt om man känner att man har många med sig, att vi är många som reagerat och sagt ifrån.<br />
Men den som skriver en krönika får också dras med telefonsamtalen mitt i natten. Eller våldskåta tweets och mejl eller blodfläckade kuvert i brevlådan. Nu är det du som ska dö istället, din lilla jävel. Mobbaren har sina trupper överallt. Det är skönare, enklare, tryggare att inte säga något alls. Eller att skratta med mobbaren. Det är allra bäst.<br />
Men det är också väldigt, väldigt ängsligt.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-45852278167046903932015-10-08T06:30:00.003-07:002015-10-08T07:02:41.162-07:00Feminister: lyft era egna frågor istället för att klaga på andras!Jag är så oerhört trött på vissa feminister.<br />
Vilka feminister då? Manshatarfeminister kanske? Eller feminister som tjatar om mens? Eller feminister som vill ha 50/50 i alla bolagsstyrelser?<br />
Nej! Jag är förbannat trött på feminister som GNÄLLER på andra feminister.<br />
Missförstå mig rätt. Varje hälsosam politisk rörelse har utrymme för självkritik och reflektion, olika perspektiv och olika idéer om vad som är rätt eller fel väg att gå. Jag är inte ute efter någon intern censur eller förbud mot yttrandefrihet. Jag vill bara att vi ska tänka efter lite vad vi egentligen är ute efter när vi klagar. Vill vi förändra? Vill vi hjälpa till? Har vi förslag på hur man kan förbättra? Eller känns det bara gött att få klaga lite och avfjärma sig lite från andra som man ogillar? Att få sprida lite dålig stämning och trycka ner lite när man märker att andra är lite väl glada och optimistiska?<br />
<br />
Den senaste tiden har jag snubblat på ett flertal tidningskrönikor som handlar om att feminismen är för kroppsfixerad. Först var det någon som tyckte att <a href="http://www.svt.se/opinion/article3539858.svt">menskonst är skämmigt</a>. Sedan tyckte någon att feminister som <a href="http://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/varning-for-den-fiffiga-patriarkala-mensfallan/">pratar om sin kropp går i den patriarkala fällan</a>. Sedan föreslog någon att det bästa sättet att bekämpa kroppshysterin i samhället är att feminister går i bräschen och <a href="http://m.bohuslaningen.se/asikt/ledare/1.4354112-darfor-ska-vi-inte-alska-vara-kroppar?utm_source=m.facebook.com&utm_medium=referral&utm_campaign=redirect">slutar posta bilder på sina kroppar</a>.<br />
<br />
Jag råkar tycka att detta är rätt så mycket bullshit rakt igenom. Jag kan förstå tanken om att vi måste sluta hetsa kring kroppen, men jag förstår faktiskt inte hur man tänker sig att hetsen ska försvinna för att just feministerna börjar hålla käften.<br />
Är det feminister som producerar reklamfilmer där mensen är blå för att rött fittblod är så otroligt provocerande och det skämmigaste som kan hända är att någon anar att man ska in på toa för att byta tampong? Eller det näst skämmigaste: att man har ett hårstrå någonstans på kroppen (utom huvudet)?<br />
Är det feminister som lär unga kvinnor att det finns en hinna i fittan som spricker när man har sin sexdebut (förutom för de kvinnor som varit fräcka nog att typ cykla och därmed förlorat sin fina oskuld i förväg)?<br />
Är det feminister som tapetserar hela stan med hyperretuscherade bilder av bleka supermodeller som lever på salladsblad och inte ger en enda motbild någonstans?<br />
Om någon har det klurigt att komma på rätt svar så kommer facit här: nej, det är inte feminister som gör detta. Och ännu mer anmärkningsvärt: det kommer inte sluta, för att feminister slutar tjata. Tvärtom. Tack vare att feminister tjatar om kroppen så har flera klädkedjor och andra företag faktiskt lyssnat på kritiken och tex börjat använda modeller i fler storlekar, börjat sälja foundation i fler hudnyanser, producerat mensreklam som handlar om att flickor är lika starka som pojkar och så vidare.<br />
Och om du tror att detta är obetydligt och inte gör någon nytta: tänk om. Tänk om jättemånga gånger tills du har tänkt färdigt och insett att jo, det kanske har en viss liten betydelse i alla fall.<br />
<br />
Men hur som helst. Man kan ju faktiskt ändå vara jävligt less på kroppsfixeringen i allmänhet och vara besviken på att dessa individualistiska kroppskampanjer får så stort utrymme på bekostnad av andra viktiga feministiska frågor typ löner och hushållsarbete.<br />
Jag kan förstå den invändningen. Och jag tror att det är jätteviktigt att föra fram den tanken också.<br />
MEN. Det är inte sådana tankar jag hör. Jag önskar att jag hörde "kroppsfrågan är viktig, men nu har det varit mycket fokus på detta och jag vill istället lyfta [annan fråga som skribenten brinner för]". Istället hör jag "kroppsfrågan är tjatig, jag vill inte höra mer om mens, gå och gör nåt vettigt". Ja, det kanske är jag som tolkar lite slarvigt nu, men jag måste få fråga:<br />
VARFÖR lyfter ni inte de frågor som ni tycker är viktiga, när ni har en sådan stor plattform (dagstidningar och annat) att göra detta?<br />
Varför ägnar ni 2000 tecken åt att kritisera kroppsfeminismen och hävda att det finns "viktigare frågor" utan att berätta vilka dessa de viktigare frågorna är?<br />
Karin Olsson nämner i väldigt stort förbigående "en kvinna som talar om kvantfysik, någon?". Skriv om den kvinnan, Karin! Du har ju utrymmet, möjligheten.<br />
Vem tänker ni ska uppmärksamma de andra frågorna? Någon annan? "Nu har jag dragit mitt strå till stacken genom att pissa på den här rörelsen, nu är det någon annans uppgift att ta vid och göra något konstruktivt."<br />
Det är ju förbaskemig ni som sitter på makten! Precis som vi alla gör, mer eller mindre. Vem som helst kan bedriva feminism, på sitt sätt, inom sitt område.<br />
Lyft fram kvantfysikerna! Det vore väl fantastiskt, en artikelserie om kvinnor som arbetar inom mansdominerad vetenskap? Skriv om lönefrågan, lägg dina 2000 tecken på det och uppmärksamma den ojämställdheten! Intervjua kvinnor som hjälper kvinnor i u-länder! Dra ihop skribenter till en antologi om arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken! Rita en serie om våld i nära förhållanden! Skriv en roman om uppror! Gör något konstruktivt!<br />
<br />
Och om ni sedan tycker att ni hamnar i skymundan och att det bara är feminister som målar med tamponger och fotar fittor som får uppmärksamhet: rikta den kritiken dit den hör hemma. Skriv en krönika om hur otroligt trötta ni är på vad media väljer att uppmärksamma och hur viktiga frågor inte ses som tillräckligt intressanta. Men rikta inte den bitterheten som en kulspruta mot era medsystrar som bedriver kamp på ett annat sätt. För DET är en patriarkal fälla, jag lovar er.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-18116927478537878692014-12-01T12:59:00.001-08:002014-12-01T13:01:30.452-08:00Tankar om julenNu är det advent och det här landet går bananas. Alla hänger upp stjärnor i fönstren, bombar sociala medier med lussebullsbak och hetsar kring julklappsinköp.<br />
Nej, inte alla.<br />
Och det har jag tänkt en del på. För det måste verka så konstigt när man ser det utifrån, det här julfirandet. Det är så hysteriskt. Så extremt. En folkpsykos liksom.<br />
Och detta i ett land som ska föreställa sekulariserat. Här i Sverige är vi minsann inte styrda av religion! Ja, förutom då att ALLA MÅSTE FIRA JESU FÖDELSE en gång om året men vadå då.<br />
<br />
Julen är en väldigt konstig högtid. På ett sätt är den det ultimata beviset för att Sverige är, alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturellt. Julen är ju liksom bara ett axplock av allt det bästa och mesta ur hela världens chokladask.<br />
Vi har den här vansinniga (men underbara) tyska idén om att plocka in ett levande träd i stugan. Vi plockar fram lilla jesusbarnet i krubban med tillhörande kameler och åsnor. Vi har valt ut ett mörkhårigt helgon från Italien som vi hyllar genom att anordna skönhetstävlingar för blondiner. Vi frossar plötsligt i exotiska kryddor som kanel, ingefära, vört och saffran: smaker som andra använder i maten året om men som vi oftast ratar elva månader om året.<br />
Men det konstigaste är nog vår våldsamma matkonsumtion.<br />
Jag menar, islam har ramadan, en högtid där de fastar och tankarna går till de som inte har mat för dagen. Vi kristna har istället satsat på att äta mycket hela året, och sedan frossa loss i ännu mer i kött och desserter i en månad (köttkonsumtionen har ökat med 40% sedan 90-talet, varför inte öka lite till?). Samt köpa så mycket prylar att hela månadslönen går åt. Något vi fortfarande gärna hävdar handlar om att "bry sig om varandra" och "tänka på de som har det svårt". Oklart hur detta går ihop.<br />
<br />
Sedan tänker jag på barn. Julen ska ju vara barnens högtid, sägs det. Och jag kan säkert tänka mig att ett barn som har munnen full av choklad och rummet fullt av nya leksaker inte opponerar sig mot det, men när man tänker efter... vad är det vi lär våra barn egentligen?<br />
Har vi inte ägnat hela året åt att förmana ungarna att inte ta med sig halva skogen hem? Du får lämna pinnen och kottarna utanför! Det blir så skräpigt här inne!<br />
För att sedan plötsligt göra en kovändning och släpa in ett barrigt, skräpigt, smutsigt träd som väger flera kilo och som får en liten fjäderkollektion eller stensamling att framstå som ingenting.<br />
Det är konstigt.<br />
Att lögn och påhitt plötsligt är tillåtet är också ganska konstigt. Och då menar jag inte att man smyger med paket, för det handlar ju om att hålla hemligheter. Jag syftar på jultomten. Man får inte ljuga! Men vi vuxna får ljuga oss blå om att det inte alls är pappa som gömmer sig under den där konstiga plastmasken. Gång på gång försöker barnen överlista oss och reda ut vad som är sant och falskt, men vi envisas med att lura skiten ur dem så länge det bara är möjligt och med alla medel som finns till hands.<br />
Och slutligen, apropå tomten. I ett helt år har vi gått och oroat oss att något ska hända våra små älsklingar. Det finns så många otäcka typer där ute. Tänk nu på att inte prata med några främlingar. Kommer det en gubbe och vill att ni följer med så ska han bjuda på godis, spring därifrån!<br />
Sedan kommer den där särskilda dagen i december, då alla regler tycks sluta gälla. Eller snarare, bli tvärtom-regler.<br />
Nu handlar det inte om att akta sig för den främmande gubben, istället ska vi släppa in honom i huset och ge honom en kram! Såja, sätt dig i tomtens knä nu. Det är inget att lipa för, han är så snäll så.<br />
<br />
Julen! Den är inte klok. Och jag tror att folk som inte firar jul vet det. Jag tror att de skrattar lite åt oss när vi inte hör. Det hade jag gjort, om jag inte själv var så insyltad i den här julegröten.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-81982959916558928722014-01-14T10:49:00.001-08:002014-01-14T10:55:32.218-08:00Mina tankar om friande domar i våldtäktsmålDe friande våldtäktsdomarna har haglat över oss de senaste åren. Fall efter fall av där nej-sägande, medvetslöshet, flera mot en, inlåsning, gråt eller blödande underliv inte riktigt, riktigt varit tillräckligt för att konstatera att det rört sig om en våldtäkt. Fall som med rätta rört upp känslor, provocerat, chockerat och skapat debatt.<br />
<br />
Frågan är svår. Ett återkommande argument för friande domar är att vi hellre ska fria än fälla, att det motsatta vore ovärdigt en rättsstat och skulle framstå i sin omöjlighet om vi applicerade det på andra brott.<br />
Emot detta väger den relativt nya lagen om att "god tro" inte räcker för att fria en person som handlar stöldgods. I ett sådant fall måste köparen noga tänka sig för, be om kvitto och söka information för att säkert veta att det inte rör sig om straffbart langande av annans egendom.<br />
<br />
En annan försvårande omständighet är att just sexuella handlingar människor emellan långt oftare sker frivilligt än till exempel ett slagsmål. Däremot kan vi alltid ifrågasätta om ett föremål som varit i någons ägo och sedan hamnat hos en annan, verkligen är stöld. Hur vet vi att det påstådda rånoffret inte ljuger för att få tillbaka något hen kanske ångrar att hen gav bort, eller rentav för att sätta dit en person hen inte tycker om?<br />
<br />
Den som tvingar till sig sex behöver i dagsläget inte bevisa att samtycke förelegat. Allt som oftast hör vi att förövaren inte förstått att offret inte ville. Det är intressant att en sådan sak kan väga så tungt att förövaren friges. Det är intressant att förövarens upplevelse av situationen väger tyngre än offrets.<br />
Hur långt kan vi egentligen dra detta? Uppenbarligen, av tidigare fall att döma, kan en man ha problem med att förstå ett par hopknipna ben, flertalet uttalade "nej" och högljudd gråt.<br />
Om offret upplever situationen som hotfull, men förövaren hävdar att det var gemytlig stämning hela kvällen, vem har då rätt? Svaret är förstås inte enkelt, men att det som idag allt som oftast är förövarens tolkning av situationen som räknas är problematiskt på många sätt.<br />
<br />
När vi talar om förövaren tar vi stor hänsyn till huruvida hen "förstod" vad som hände, eller inte. Att förövaren släpps fri beror på att hen inte hörde ett "nej", inte förstod kroppsspråket hos offret, inte kunde läsa av stelheten eller tårarna som ovilja.<br />
Tittar vi istället på offret tänker vi annorlunda. Kan ett våldtäktsoffer missförstå en frivillig sexakt och felaktigt tolka den som våldtäkt? Knappast, även om den läsningen också är möjlig när vi öppnar upp för dessa tolkningar in absurdum.<br />
Vanligare är dock att slutsatsen blir att offret ljuger. Om en händelse utspelar sig och två personer beskriver den, men på helt olika sätt, då måste en ljuga! Eller?<br />
<br />
Jag ska återkomma till det. När slutsatsen blir att det påstådda offret i en friande dom ljuger, spär detta på ett flertal idéer om kvinnor, män och sexualitet. En av dem är att kvinnor har närmare till lögner och falskhet än män som å sin sida kan vara bryska men oftast håller sig till sanning och logik. Detta är en uråldrig föreställning om kvinnor och män. Medan män har fått begåvningen att härska och sprida sina idéer i det stora samhället, har kvinnor begåvats med så kallad "kvinnlig list" som i stort går ut på att sprida rykten och lögner för att få mer makt i en liten, privat sfär.<br />
Den kvinnosynen dyker ofta upp i diskussionen om våldtäkt och friande domar. Det påstås finnas ett stort antal män som oskyldigt utpekats och dömts för våldtäkter de inte begått. Att anta att dessa män kanske filat på sanningen är inte aktuellt - de är offer för en kvinnlig konspiration som pågått i alla tider, nämligen just dessa kvinnliga försök till hämnd och framgång genom att slugt spela offer istället för att rakryggat ta striden.<br />
Föreställningen om att påstådda offer ljuger är märkvärdigt frånvarande i andra fall av brottslighet. En stöld som inte leder till fällande dom, eller en anmälan av misshandel som rinner ut i sanden ses inte som tecken på att folk går man ur huse för att fejk-anklaga varandra på pin kiv. Däremot används friande domar i komplexa våldtäktsmål som "bevis" på att kvinnor inte har några andra hobbies än att göra livet surt för män de har haft samlag med.<br />
Det finns gott om fruktansvärda exempel på hur kvinnor som anmält våldtäkt själva blivit utsatta för samma hat och förakt som annars brukar tillfalla en misstänkt förövare. Folk har valt att tro på honom istället för henne och straffet för en förmodat lögnaktig kvinna låter inte vänta på sig.<br />
<br />
Det finns även andra problem med friande domar och de föreställningar de ger upphov till.<br />
För det första måste offret fråga sig vad som egentligen hände, hur det som så tydligt kändes som ett övergrepp och en kränkning rättsligen kunde få status som något helt acceptabelt.<br />
För det andra får förövaren nu svart på vitt att det hen gjort inte på något sätt räknas som brottsligt eller straffbart. Många får nog en tankeställare och har säkert en svår tid framför sig av samvetskval och genomgång av minnen från den ödesdigra händelsen. Precis som offret, förstås.<br />
Men ännu fler kan istället andas ut när de får bekräftat att sex inte kräver samtycke eller ömsesidighet. Att de inte gjort något fel utan lugnt kan fortsätta att tjata sig till sex och få sin vilja igenom. Att det är okej att "inte förstå" eftersom en inte behöver förstå. En man ska inte behöva anstränga sig för att förstå en kvinna. Det är en kvinnas uppgift att se till att allt går rätt till, inte en mans.<br />
<br />
Är då män våldsamma djur som borde sitta bakom lås och bom i preventivt syfte? Går det att peka ut vem som våldtar och vem som låter bli? Hur kommer det sig att två personer kan tolka samma händelse så olika och hur ska vi komma till rätta med dessa eviga våldtäkter?<br />
<br />
När två personer är med om samma sak - i det här fallet ett sexuellt möte - men ger två helt olika skildringar av händelsen, betyder det inte nödvändigtvis att en ljuger. Vi är människor med olika bakgrund och olika sätt att tolka situationer. Och här ligger pudelns kärna. Mäns syn på sex bygger ofta på en föreställning om att manlig sexualitet är stark och aktiv och att den kvinnliga är passiv, smygande och anpasslig. Det är den synen på sex vi alla mer eller mindre tvingas ta del av och som sedan påverkar oss i våra sexuella möten. Vi känner alla till bilden av mannen som för och kvinnan som följer. Mannen som tar första steget och kvinnan som kan svara ja eller nej på en invit. Dessutom föreställningen om att en kvinna är mer eggande om hon säger nej och tvekar, spelar lite svår.<br />
Den synen gör våra sexuella möten onödigt svåra. Den ligger i vägen för vår kommunikation. Den gör det å ena sidan svårt för en kvinna att kommunicera sin vilja, å andra sidan svårt för en man att förstå vad kvinnan vill. Och faktum är att vi lever i en värld där kvinnor dagligen lyssnar på män medan män väldigt, väldigt sällan bryr sig om att lyssna på kvinnor. Inte för att de är taskiga utan för att vi lär dem från barnsben att kvinnors vilja inte är nödvändigt att ta hänsyn till. Detta genomsyrar hela vår kultur och påverkar såklart alla män, oavsett hur snälla och inkännande de må vara.<br />
<br />
När domstolar gång på gång friger personer misstänkta för våldtäkt spelar de med i det här spelet. Jag vet att det inte är enkelt att döma i en sån här fråga och att det finns problem hur vi än vänder oss. Men personer som sitter på makten i den här frågan behöver komma ihåg att varje friande dom faktiskt är en smärtsam påminnelse till världens kvinnor. En påminnelse om att vårt lidande är en uppoffring vi förväntas göra för att det fortfarande är för mycket begärt att en man ska sätta sig ner och verkligen lyssna på en kvinna.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-80055047067273349742013-12-07T07:48:00.001-08:002013-12-07T07:48:27.026-08:00Tid för julmusikFörst och främst: jag har gjort en jullista.<br />
Den är speciell på det sättet att den nästan bara innehåller kvinnliga artister. Listan rymmer allt från Malena Ernman till Mary J. Blige och sen har det slunkit med ett par män, sådär som det brukar gå att hitta ett par kvinnor i alla mansdominerade musiklistor, festivaler och annat skoj.<br />
Eftersom julen är snällighetens årstid så delar jag förstås med mig!<br />
Listan heter <a href="http://open.spotify.com/user/patrikljungman/playlist/7b5CFi1yiDrHVN54kJWCe1">Julia</a>!<br />
<br />
God jul och advent och snö på er alla!http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-31014198682919861072013-11-07T04:06:00.001-08:002013-11-07T04:10:31.509-08:00Åkesson, tårtan och demokratihotetJag förstår inte riktigt vad som har hänt.<br />
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.<br />
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.<br />
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.<br />
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.<br />
<br />
Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.<br />
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.<br />
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta. <br />
<br />
Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.<br />
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.<br />
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.<br />
<br />
Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.<br />
<br />
Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".<br />
<br />
Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".<br />
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!). <br />
<br />
För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!<br />
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.<br />
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.<br />
<br />
Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.<br />
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.<br />
<br />
De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".<br />
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.<br />
<br />
Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga
undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska,
typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras
regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte
med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att
dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.<br />
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter. <br />
<br />
En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.<br />
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-65527874197120815542013-10-21T05:52:00.000-07:002013-11-07T02:57:27.029-08:00BetraktelsenOm några decennier kommer man att se tillbaka på 2010-talet och fråga sig hur denna avgrundsflod av killband och killduos vars namn består av ett substantiv i bestämd form singularis kunde växa sig så ofantligt stor i det svenska musiklivet.<br />
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?<br />
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.<br />
<br />
<i>Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...</i><br />
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.<br />
<br />
Mvh Skribenten.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-10209915075891327382013-10-16T13:39:00.000-07:002013-10-16T14:41:15.387-07:00Tips för att slippa bli rånad/misshandlad!Hur man undviker att bli våldtagen är ett ämne som ständigt dryftas på nätet och i vardagen, tipsen är många och handlar ofta om att tänka över sin klädsel och vara lite försiktig.<br />
Men som vanligt visar sig en fruktansvärd orättvisa här: varför är det bara kvinnor som ska få hjälp och goda råd?<br />
I själva verket är ju risken att bli överfallen mycket större för män! Misshandel och rån är väldigt vanligt och många män är rädda för att råka ut för sådana otäcka saker. Men dem är det minsann ingen som bryr sig om.<br />
<br />
Tur då att jag bryr mig!<br />
Jag har skrivit en lista på hur man som man kan göra sitt bästa för att undvika att bli överfallen och rånad eller misshandlad.<br />
<br />
<ul>
<li>Gå aldrig ut själv om det är sent på kvällen eller natten. Ta följe med en starkare kompis som du litar på och som kan skydda dig om något skulle hända.</li>
<li>Tänk efter innan du följer med svagt bekanta någonstans. De kan vara ute efter slagsmål och det bästa är om du är försiktig när du träffar nya människor. Följ aldrig med någon hem, varken kille eller tjej. Du vet aldrig vem som är ute efter att sno dina pengar eller slå dig blodig.</li>
<li>Undvik att småtjafsa med folk. Om du har en diskussion med någon kan den tro att du vill börja slåss. Även om du bara gnabbades lite i början av kvällen så kan någon tro att du är med på ett slagmål senare eftersom du var intresserad av att tjafsa innan. Det kan vara svårt för vissa att förstå andras gränser. Knuffa helst inte ens till någon på skämt, det kan misstolkas.</li>
<li>Om du vill slippa bråk och slagsmål: tänk över ditt klädval. Ta
till exempel inte på dig ett linne om du har stora muskler - det kan
tolkas som att du tycker om att slåss och gärna gör det med vem som
helst, när som helst. Rakad skalle eller tatueringar kan ses som ett
tecken på att du är en strulputte och kan också tolkas som en inbjudan
till bråk. Försök klä dig diskret så att du inte sticker ut i en
folkmassa.</li>
<li>Om du inte vill bli rånad - ta inte på dig
dyra kläder. Framförallt inte om du är ute sent, men även dagtid är det
onödigt att klä sig provocerande i armani-kostymer eller dylikt. Det
kan dessutom ge dig rykte om att vara en snobb och mallgroda vilket i
längden kan leda till att folk vill spöa upp dig när de blir lite
berusade eller att de tycker sig ha rätt att stjäla från dig.</li>
<li>Om du gillar våldsamma tv-spel, actionfilm eller liknande: tala inte så högt om det. Sådana intressen kan lätt tolkas som att du är sugen på bråk med alla som kommer i din väg. Prata absolut inte om det när du är på fest eller ute på krogen: det kan misstolkas grovt av människor som inte förstår nyansskillnader.</li>
<li>Prata inte om vad du äger eller hur mycket du tjänar. I en perfekt värld skulle man kunna prata om det men som det ser ut idag är risken stor att någon tycker att det ger dem rätt att råna dig.</li>
<li>Försök analysera folk du möter. Kanske kan du se på dem vilka som är bråkstakar och tjuvar och vilka som är schyssta. Var försiktig när du skaffar nya vänner och tänk noga igenom om de verkar trevliga eller skumma. Det här kan hjälpa dig att undvika att i framtiden bli rånad eller misshandlad av någon du litade på fast du inte borde.</li>
<li>Var alltid tydlig och sänd inte dubbla signaler. Vill du inte slåss, säg NEJ högt och tydligt. Säger du inte ifrån kan folk tro att du vill vara med i bråket. Likaså om någon försöker råna dig, gör tydligt för alla som kan höra att detta inte är något du samtycker till. </li>
<li>Håll dina ägodelar för dig själv och lägg tex inte ifrån dig mobiltelefonen. Även de du tycker verkar schyssta och trevliga kan bli lockade att ta den om du lämnar den obevakad.</li>
<li>Om du är på fest är ett bra tips att undvika att bli för full. Se till att alltid ha kontroll över läget: tänk på var du befinner dig, vad du gör och hur du beter dig samt hur det kan tolkas av andra människor. Bli aldrig så full att du tappar kontrollen! Kom ihåg att när du fått lite i dig kan et hända att du sluddrar och då blir det lätt missförstånd. Bäst är om du dricker väldigt
lite och går hem tidigt (ta helst en taxi).</li>
<li>Undvik platser där det ofta blir bråk. Gå tex inte på fotbollsmatcher eftersom det ofta anordnas slagsmål mellan olika supporters. Undvik att stå utanför krogen eller befinna dig på andra platser där många fulla människor samlas och risken för misshandel är stor.</li>
<li>Undvik platser med väldigt lite folk. Gå aldrig in i en mörk park eller smal gränd, det är som att be om att bli rånad och misshandlad.</li>
<li>Försök att inte ge bort mer än nödvändigt och helst bara till människor du känner väldigt väl. Får du rykte om dig att ge bort pengar och saker till höger och vänster är risken stor att du blir utnyttjad och bestulen. Vissa kan ha svårt
att förstå gränsen mellan frivilliga gåvor och att nalla lite extra ur
plånboken utan att fråga.</li>
<li>Undvik slagsmål och våldsamma situationer helt och hållet, det kan skada ditt rykte och din trovärdighet om du i framtiden hamnar i ofrivilligt bråk. Undvik om möjligt att delta i våldsamma sporter där det förekommer tacklingar och liknande. Sådant kan ge folk en felaktig bild av dig.</li>
</ul>
<br />
Lycka till!<br />
<br />
<a href="http://www.underbaraclaras.com/clara-ryter-ifran/sverige-kan-ta-sig-i-roven/">Ps. Känns tipsen obekväma? Förståeligt.</a> http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-72334170595055704452013-10-16T12:20:00.000-07:002013-10-16T12:36:42.185-07:00Föräldrar som inte beter sig som föräldrarLänge hade jag en föreställning om att alla föräldrar förstör sina barn på ett eller annat sätt.<br />
Det låter förstås jättedystert men är i själva verket ett uttryck för min egen lite speciella positiva pessimism som går igen i de flesta av mina tankar och teorier. En variant av "äsch, vad är det värsta som kan hända?", här applicerat på situationen "föräldrars oro för att inte vara perfekta". Det är alltså egentligen en tröst - ingen är perfekt och alla kommer föra över något dåligt till sina barn. Förhoppningsvis stannar det vid rökning, kort stubin eller sprutfobi.<br />
<br />
Men nu är jag bannemig beredd att tänka om. Fy fan vilka stolpskott till föräldrar det finns. Min bild av föräldrar - ja, min bild har alltid varit positiv, ursäktande, naiv! - har naggats i kanten. Mina egna föräldrar har jag ju alltid gillat men först nu inser jag att jag faktiskt är lyckligt lottad.<br />
Nu menar jag inte att varenda kotte omkring mig kommer från hem där misshandel och övergrepp är vardagsmat. Det jag menar är snarare att det finns så mycket annan skit - bortanför den klassiska bilden av alkohol, våld och sexuella övergrepp som brukar associeras med dåligt föräldraskap - som också är skitdåligt uppförande från föräldrarnas sida.<br />
<br />
Så här är det: Föräldrar befinner sig i en otrolig maktsituation.<br />
Det finns knappt någon annan relation där den ena parten är så mycket starkare och mer överlägsen och den andra så otroligt beroende. Och om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll, som Bamse säger.<br />
Nu är det inte alla som behagar vara mycket snälla. Jag menar inte att man ska leka dörrmatta och köpa allt ens barn pekar på, det är ju typ det sämsta ever. Men man kan ju försöka vara lite jävla supportive och förstående för sitt barns tankar, känslor och vilja. Oavsett hur de tar sig uttryck.<br />
<br />
Så här är det 2: När man skaffar barn så skaffar man en människa.<br />
Man skaffar inte ett blivande fotbollsproffs. Man skaffar inte en liten akademiker. Man skaffar inte ett hetero. Man skaffar inte en företagsledare. Man skaffar inte en konsertpianist. Man skaffar inte en snickare. Man skaffar inte en plugghäst. Man skaffar inte en skvallerkompis. Man skaffar inte en arbetskollega.<br />
Framförallt skaffar man inte sin egen avbild.<br />
Det här är jätteviktigt att ta in i det lilla huvudet när man skaffar barn. Nu verkar det, enligt vad jag har sett när jag ser mig runt i världen, som att det är väldigt många föräldrar som har glömt att ta hänsyn till just den lilla detaljen att barn är individer som kan bli lite hur som helst.<br />
<br />
Dumma, jävla rövhål till föräldrar.<br />
<br />
Det kanske kan verka som småpotatis, i synnerhet om man får för sig att jämföra med de som haft barndomen från helvetet typ Elisabeth Fritzl, men det gör ju inte mindre ont för mig att hugga av tummen för att nån annan hugger av sitt ben om ni fattar vad jag menar.<br />
<br />
Men i alla fall. Föräldrar kan utöva psykiskt förtryck på sina barn. De förväntningar som föräldrar ställer på sina barn finns med från vaggan till graven, till och med om man säger upp kontakten med sin familj finns de alltid där i bakhuvudet.<br />
Nu har jag förstått att många människor mår dåligt just på grund av hur deras föräldrar behandlar dem. Människor som inte orkar träffa sina föräldrar för att de vet att de kommer överösas med skam och skuldkänslor. Människor som hör sin mammas eller pappas besvikna röst i huvudet när de ser sig i spegeln eller misslyckas på jobbet. Människor som aldrig hört ett uppskattande ord från sina föräldrar. Människor som anpassar sina liv efter föräldrarnas önskningar fast de egentligen vill något annat, kanske till och med lever parallella liv.<br />
Jag har hört föräldrar håna sina barn. Sucka och himla med ögonen över deras val i livet. Kritisera deras utseende, kläder, kroppar. Föräldrar som syrligt påpekar att deras avkomma inte uppfyller deras krav eller beter sig som önskat. Föräldrar som absolut måste basunera ut hur just de tycker att man ska leva sitt liv och att alla andra sätt är fel.<br />
<br />
Det är så många av dem!<br />
Alltså, de kanske inte är så procentuellt många egentligen, men jag har liksom levt i tron att de flesta föräldrar vill sina barn väl och kan acceptera att avkomman behöver söka sig fram till sin egen personlighet och livsstil. Att de flesta föräldrar var psykiskt starka nog att kunna deala med den där brytpunkten när deras barn behöver få prova sina vingar. Att det var allmänt känt att då står man som en god förälder i bakgrunden och håller tummarna och är orolig och biter sig i läppen och tänker "åh nej, inte så!" samtidigt som man är beredd att ta emot när vingarna inte bär, ISTÄLLET för att ställa sig med armarna i kors och väsa "nu är jag verkligen besviken".<br />
<br />
Jag har sett föräldrar som helgon. Jag har trott att om man skaffar barn är man automatiskt god, för det är ju en rätt så självuppoffrande handling. Jag har tänkt att det är ju inte lätt, de har mycket att tänka på, alla kan göra fel, ingen är perfekt. Jag har, förblindad av min egen idylliska barndom, inbillat mig att andra föräldrar är lika benägna att stötta i vått och torrt som mina egna.<br />
<br />
Jag hade fel. Världen är full av föräldrar som är dumma i huvudet. Psykande, psykopatiska, egoistiska, griniga, empatilösa, martyrspelande ångestmonster som sabbar sina barns självkänsla, världsbild och livslust. De är vuxna människor som sorgligt nog inte klarar av att respektera människors olikheter och vara beredda att vidga sina vyer och ompröva sina principer. De är människor som tror att bara för att deras barn har vuxit upp så är man varandras jämlikar och då är det helt oproblematiskt att tala vitt och brett om hur man tycker att de ska vara, på ett sätt som man tex aldrig skulle göra mot sina vänner.<br />
De är vuxna människor som inte vill se vilken makt de har över sina barn, hur dåligt de får dem att må och hur det yttersta ansvaret för en fungerande relation alltid ligger hos föräldern, inte hos barnet. Att relationer bygger på ömsesidig respekt, inte på att den ena parten ska anpassa sig och vara till lags i alla situationer.<br />
<br />
SKÄRP ER!<br />
Ni kan skaffa hund om det ska vara på det viset.
Fördelarna med hund är många: du kan välja en ras som är energisk eller
lugn, social eller tillbakadragen eller vilka egenskaper som nu passar
just dig. Du kan prata med den om vad som helst och den tar inte åt sig,
blir ledsen eller säger ifrån eftersom den inte fattar ditt språk. Du
har tillåtelse att styra den med koppel, befallningar och du kan
förvänta dig lydnad och lojalitet. Det finns säkert ännu mer som är bra
med hund, orkar inte rabbla eftersom det inte är hundar jag skriver om egentligen.<br />
Poängen är att ett barn är ingen hund. Det är en
människa. Se dig runt i världen: folk är lite hur som helst. Ditt barn
kan bli lite hur som helst och det vore trevligare för alla inblandade om du i
någon mån åtminstone försökte respektera ditt barn som en egen individ.
Ditt barn är inte din avbild, det är en egen människa.<br />
Du är inte ditt barns allsmäktiga Gud.<br />
<br />
Ska man skaffa barn måste man vara beredd på att det man får kan vara precis vad som helst. Man kan påverka men aldrig bestämma<br />
Det finns föräldrar som älskar sina barn trots att de sitter i fängelse, är nazister eller har knarkat bort sin hjärna. <br />
Om du inte kan visa lite kärlek för att din unge har fula kläder eller vill jobba med nåt annat än du hoppats på så borde du inte ha skaffat barn. Du borde ha nöjt dig med en hund.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-49992591159681044502013-10-06T13:54:00.000-07:002013-10-07T05:43:48.562-07:00Att vara en bönaBönor.<br />
För mig är de en självklar del av kosten. De finns i många färger och former och har ett nästan obegränsat användningsområde. De piggar upp med sin runda, mjuka konsistens och sin skiftande smak.<br />
Tyvärr är bönan på många håll skydd och föraktad av slentrianmässiga vegofobiker som förknippar den med asketisk, smaklös nyttighet och gaser i magen.<br />
Nej, bönan är inte alltid så populär.<br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjhvrFgmgL2Q-R4EzqJEhyf1ps2fo_aPunSS2qcVDf4zhq-65fiGY94ScBUd7D8MbCFiGlGmXnK3bLzoVZuDi9MlSASHI7YdXjjrr1akiKKGKSf26ZBLoWSD_w1K31YNFaI0avkVpH4vDo/s1600/DriedBeans.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjhvrFgmgL2Q-R4EzqJEhyf1ps2fo_aPunSS2qcVDf4zhq-65fiGY94ScBUd7D8MbCFiGlGmXnK3bLzoVZuDi9MlSASHI7YdXjjrr1akiKKGKSf26ZBLoWSD_w1K31YNFaI0avkVpH4vDo/s320/DriedBeans.jpg" width="320" /></a><br />
Någon som inte heller har så lätt att få vänner är... Mr. Bean.<br />
Nu kanske det verkar som att jag gjorde en lite långsökt och krystad inledning men det vill jag bestämt protestera mot. Jag tycker helt enkelt att bönor är ett roligt ämne som kan vändas och vridas på i många vinklar. Kanske finns det till exempel likheter mellan bönor och människor?<br />
<br />
Ni som var med under Rowan Atkinsons storhetstid med den såväl egensinniga som egenkära karaktären Mr. Bean känner säkert igen den vemodiga körsången på ett obegripligt språk som alltid ackompanjerade den tweedklädde kufens fall från himlen. Men vet ni vad som egentligen sjungs i denna melodi? Endast två meningar upprepas sången igenom:<br />
<i>Ecce homo qui est faba.<br />
Vale homo qui est faba.</i><br />
Och detta betyder?<i><br />
Behold the man who is a bean.<br />
Farewell the man who is a bean.</i><br />
<br />
Jag tycker att det är mycket roligt att det finns en kyrklig visa som handlar om att människan är en böna. Vad menas egentligen med detta? Det förstår jag inte och jag vågar heller inte spekulera, men det är vackert på något sätt tycker jag. Bönan är en outforskad symbol med stark potential.<br />
Hur den vilar i sitt hölje som i en livmoder. Hur den rymmer näring och kraft. Dess mångfald i färg och smak. Hur den alltid har funnits som en trygg och pålitlig basvara i alla världens länder.<br />
Bönan.<br />
Kanske är den växtvärldens svar på homo sapiens.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /><iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.youtube.com/embed/1XsYnux-OSc?feature=player_embedded' frameborder='0'></iframe></div>
<br />
Ps. Jag vaknar till den här melodin varje dag eftersom jag har den som min larmsignal. Ett uppvaknande som påminner mig om några av mina favoritsaker i världen: bönor, högtidliga kyrkokörer och socialt handikappade engelsmän som faller från himlen.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-64948545414951466892013-09-23T11:13:00.001-07:002013-10-06T14:55:45.081-07:00En stund med Erik SatieDet här är så vackert just nu.<br />
Då jag ibland spelade piano (ännu en sak jag har slutat med på äldre dagar) tyckte jag om att prova det här stycket. Inte lika bra som Satie kanske, men ändå, det är en relativt enkel, och mycket trevlig, bit att spela.<br />
Om översättningsprogrammet jag använder stämmer så heter stycket "Jag vill ha dig" på franska. Jag föreställer mig en dans. Det är en dansant melodi, ibland fartfylld och ibland mer eftertänksam.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.youtube.com/embed/wbT9DeULzU4?feature=player_embedded' frameborder='0'></iframe></div>
Jag tycker om Erik Satie. Klassiska kompositörer finns det gott om men Satie är den enda jag har ägt en skiva av. Så han känns speciell för mig.<br />
Erik Satie levde i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Hans mest kända pianostycke känns igen under namnet "Gymnopédies" och har en betydligt mer melankolisk klang än "Je te veux".http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-30753594835097094102013-09-12T03:16:00.001-07:002013-10-06T14:54:20.110-07:00My old pianoDagens låt är en skön discosväng som handlar om kärleken till - ett piano.<br />
Vad mer kan jag säga? Ett av musikhistoriens stora namn Diana Ross dansar med sitt piano och tycker att så länge hon får umgås med denna stilige "herre" så är livet komplett.<br />
Jag gillar pianon och jag gillar Diana Ross. Jag gillar även 80-talet (det är en sorts skräckblandad förtjusning), som fullständigt dominerar den här videon.<br />
Men framförallt gillar jag låten. <br />
Catchy, catchy, catchy!<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<object class="BLOGGER-youtube-video" classid="clsid:D27CDB6E-AE6D-11cf-96B8-444553540000" codebase="http://download.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=6,0,40,0" data-thumbnail-src="http://img.youtube.com/vi/T6ahzLGK_VY/0.jpg" height="266" width="320"><param name="movie" value="http://youtube.googleapis.com/v/T6ahzLGK_VY&source=uds" /><param name="bgcolor" value="#FFFFFF" /><param name="allowFullScreen" value="true" /><embed width="320" height="266" src="http://youtube.googleapis.com/v/T6ahzLGK_VY&source=uds" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true"></embed></object></div>
http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-68762615993066747702013-09-12T03:02:00.001-07:002013-10-06T14:37:56.018-07:00World War ZNi minns kanske hur jag tappade sugen att se just den här filmen i mitt inlägg om <a href="http://hildadean.blogspot.se/2013/07/not-another-katastroffilm.html">katastroffilmer</a> för några veckor sedan? Nu har jag sett den och tänkt om.<br />
<br />
World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.<br />
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.<br />
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgecMDUlAboWmR0n6ianoOOQ5v4uKgAC1gwvN8T_mBuxw4n0IobsP9IcpcwYL2Y0aRC_AHFGnJZ1GgOTdWjJ57caGhAQhVNarEXbaJ4D_mUkqe8i836l1MmnZQ5UC8jvyzcyW6JpLexixQ/s1600/World-War-Z-screenshot-1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="211" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgecMDUlAboWmR0n6ianoOOQ5v4uKgAC1gwvN8T_mBuxw4n0IobsP9IcpcwYL2Y0aRC_AHFGnJZ1GgOTdWjJ57caGhAQhVNarEXbaJ4D_mUkqe8i836l1MmnZQ5UC8jvyzcyW6JpLexixQ/s320/World-War-Z-screenshot-1.jpg" width="320" /></a></div>
Brad Pitt spelar huvudrollen som Gerry; en man som länge slitit för FN i krisområden men nu tagit ett steg tillbaka för att umgås med familjen. Gissa om han blir inkallad igen och motvilligt får lämna fru och döttrar därhän? Här har vi den klassiska ramen: mannen som måste rädda både världen och sin väntande familj, vi har till och med den snygga men uttjatade bilkö-scenen som ingen katastroffilm tycks slippa undan. Men sedan glider det mer och mer över i en rätt så oförutsägbar resa över jorden där Gerrys hjärna går på högvarv hela tiden. Han möter många människor med olika teorier och strategier och blir bland annat polare med en kvinnlig soldat, vilket är en härlig bris av nytänk i filmvärlden.<br />
<br />
Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-26826751180002990882013-09-12T02:14:00.001-07:002013-09-12T02:14:27.210-07:00Bloggosfäriska besvärJag är verkligen ledsen att det har blivit så här och jag vet inte riktigt varför det har tagit en så tråkig vändning. Inte vet jag heller hur framtiden ser ut, jag kan bara hoppas på det bästa.<br />
<br />
Jag vill blogga mer!<br />
<br />
Det är en enkel och anspråkslös men ändå stärkande och utvecklande form av skrivande. I en blogg är jag fri att skriva om vad jag vill. Mina åsikter och min smak är viktigast här. Det är min lekhörna med viss insyn.<br />
<br />
Jag har alltid haft svårt att reda upp tillvaron och få saker gjorda. Idag känner jag mig effektiv men de allra flesta dagar känner jag mig såsig och trött. Detta oavsett om jag arbetar eller är ledig. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag läst mycket på sistone - bland annat boken "Enda barnet - ensam eller stark?" och ett gäng gamla Kamratposten från 80-talet. Det är roligt, men jag vill ju göra något själv också.<br />
<br />
Jag ser på livet så här: det består av intryck och uttryck. Jag har ganska mycket intryck i mig: det kan vara att njuta av naturen, god mat, vänliga människor, en bra bok eller film, musik och så vidare. Ni förstår - positiva intryck.<br />
Men jag har allt för lite uttryck: jag gör ingenting själv. Jo, visst gör jag saker, jag arbetar, städar lite, diskar och lagar mat. Men jag tycker ändå att jag har ett underskott på uttryck. I synnerhet som jag är en kreativ människa och har ett stort behov av att uttrycka mig. Men jag har svårt att kanalisera uttrycken och kreativiteten.<br />
Att blogga skulle kunna vara ett bra sätt att bli av med lite av överskottet. Men det har inte blivit. Kanske för att det varit mycket med flytten. Kanske för att det är svårt för mig att planera min dag, ännu svårare när man är två som ofta är hemma om dagarna. Kanske för att jag har så mycket ilska och kämpaglöd och tankar och frågor och glädje i mig att det blir som när tio personer ska klämma sig genom samma dörröppning samtidigt. Kanske för att jag har fel inställning, jag vet inte?<br />
<br />
Strunt i det här nu! Nu skriver jag ett eller ett par inlägg och får ur mig lite tankar. Om framtiden ska jag inte sia nu. Vi hörs när vi hörs.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-16538213447293748232013-08-21T07:54:00.000-07:002013-08-21T07:54:01.994-07:00Smalt spårIsch bin skinny.<br />
Jag har alltid varit smal. Liten och smal. Jag vet ärligt talat inte hur det är att känna sig tjock och vilja gå ner i vikt för jag har aldrig varit i närheten av det. Jag har alltid haft en viktkurva som fått skolsköterskan att rynka pannan och knacka med pennan i blocket, men inte mer.<br />
Jag har aldrig i hela mitt liv fått ett enda råd om hur jag ska göra för att gå upp i vikt.<br />
Varför?<br />
För att min kropp liknar idealet. Det är bra att vara smal.<br />
<br />Jag tycker inte själv att det är ett jätteproblem att vara smal. När jag märkte att jag tappat några kilon på några år ansträngde jag mig faktiskt för att få tillbaka dem, och lyckades. Sen tog jag det lugnt igen, för jag är nog rätt så bekväm med att vara smal ändå. Det är sån jag är, jag har varit smal i hela mitt liv och ser det som något mer eller mindre medfött.<br />
Men visst finns det nackdelar. Min ryggrad skaver som tusan mot hårda underlag till exempel. Jag kan bara föreställa mig hur mjukt det vore att ha ett lager underhudsfett som tar emot istället för att ha huden spänd direkt på benen, så att säga.<br />
<br />
Tänk om jag vore tjock istället för smal. Om jag, istället för att ligga och skava på gränsen till BMI-skalans undervikt, faktiskt nosade på samma skalas siffror för övervikt. Vad hade hänt då?<br />
Antagligen hade jag inte varit nöjd och glad ändå. Antagligen hade ingen annan varit nöjd och glad. Antagligen hade jag inte gått genom livet utan att få ett enda råd om vad jag ska äta och hur jag ska träna för att ändra på min kropp. Antagligen hade skolsköterskan gjort mer än att knacka med pennan. Antagligen hade det där mjuka lagret av underhudsfett setts som ett tusen gånger större problem än att jag i nuläget inte kan ligga ner på golvet utan att få ont som fan i rygghuden.<br />
Antagligen hade jag inte sett min tjockhet som något medfött, eftersom ingen annan ser det som något medfött.<br />
<br />
När människor ser mig tänker de inte att jag föddes smal. De tänker att jag tränat mig och ätit mig smal. Att min smalhet är något jag kämpat mig till, för det gör man ju.<br />
När människor ser någon som är tjock tänker de inte att hen föddes tjock. De tänker att hen har ätit sig tjock och struntat i att träna. Det är sånt tjocka människor gör.<br />
<br />
Jag tycker att det är märkligt.<br />
Människor är olika, en del har anlag att bli tjocka, långa eller få ryggproblem. Andra har anlag att bli smala, kortväxta eller få ont i knäna. Så är det med oss människor. Man vill förstås göra något åt problemen, men varför låtsas vi att alla är likadana? Varför vill vi att alla ska vara likadana?<br />
Jag upplever att just när det kommer till kroppens vikt och omfång finns det ett ideal som precis alla måste uppnå, oavsett hur man ser ut och vilka förutsättningar man har.<br />
<br />
Vi hänvisar till hälsan. Det är inte nyttigt att äta pommes frites och feta såser och aldrig röra på sig. Sedan kommer slutsatsen: då blir man tjock!<br />
Men är det tjockheten i sig som är problemet, eller hur kroppen mår på insidan?<br />
Själv äter jag gärna pommes frites och feta såser och har inte rört på mig regelbundet någonsin nästan. Men inte en själ kommer på tanken att noja över min hälsa, för jag är ju smal.<br />
Däremot kommer hälsouttalandena automatiskt så fort en tjock människa syns till: du måste träna! du måste äta grönsaker! du måste testa den här dieten! du måste sluta äta glass!<br />
Då pratar vi om fullkomliga främlingar, om vilkas liv och leverne vi inte vet ett dugg.<br />
<br />
Pyttsan. Om vi värnade om hälsan skulle vi uppmana alla att äta nyttigt och träna. Det är ju bra mål och strävanden för alla människor.<br />
Men det enda jag hör är: Gå ner i vikt! Gå ner i vikt! Gå ner i vikt!<br />
<br />
Jag har aldrig fått ett enda råd om hur jag ska få lite mer underhudsfett på min stackars kropp. De råden har jag fått leta upp och varenda källa jag hittat nämner hur ont det faktiskt är om dieter och träningsformer som handlar om att skapa mer hälsosam kroppsmassa på en undernärd kropp.<br />
Men så fort jag går in på internet eller ut på stan möts jag som konsument av reklam som uppmanar mig att gå ner i vikt.<br />
<br />
Det kallas fettfobi. Allt jag kan tänka är att i en annan värld hade det varit jag som sågs som äcklig, ohälsosam och lat av människor som inte känner mig.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-12988113009659550182013-08-02T13:26:00.001-07:002013-10-06T14:53:46.435-07:00Love you anywayIdag är jag i gasen, det är väl för att jag varit så dålig på att blogga i kombination med att jag varit rejält arg de senaste dagarna (nej, det är inte pms, jag vet inte vad det är faktiskt men det är rätt gött, i synnerhet när det resulterar i bra blogginlägg).<br />
Så innan jag drar the hell out of here (ska på spelning med <a href="http://www.kristiananttila.com/">Kristian Anttila</a>) tänker jag förgylla era liv med en låt.<br />
<br />
Jag vaknade till den här låten en morgon. Det var säkert ett år sedan eller mer nu. Grejen är att jag vaknade med glädje. Med glädje! Ni anar inte hur ovanligt det är för att vara jag.<br />
"Love you anyway" gick rakt in i mitt hjärta. Varje ord (rimmen!) och varje klang i den här trudelutten tog mig helt på sängen (höhö).<br />
Vi snackar pojkband.<br />
Jag kollade upp videon och den gör mig bara ännu gladare. Väldigt homo med tanke på texten, men det fina i kråksången är att man kan tolka lite som man vill.<br />
Det här är så catchy att jag inte vet vad. Jag tror att jag ska låta den här låten spelas på min begravning.<br />
Okej, kanske inte. Men någon gång ska den spelas.<br />
Nu till exempel:<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.youtube.com/embed/85yYAf4EMT0?feature=player_embedded' frameborder='0'></iframe></div>
http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-53424101863860159492013-08-02T11:16:00.003-07:002013-08-02T12:48:29.364-07:00Det är inte tanken som räknasNattklubben Berns sätter upp en föreställning där en av de medverkande spelar en svart kvinna. Tyvärr gick det inte att få tag på en svart skådespelare för rollen, så istället har en vit tjej målat sig med <a href="http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/berns-kunde-inte-hitta-svart-statist-anvande-brunkram">brunkräm i ansiktet</a> för att efterlikna denna svarta karaktär.<br />
<br />
Projektansvarig är nu, när problemet uppmärksammats, otroligt ledsen och bedyrar att det inte var meningen att någon skulle bli kränkt.<br />
Och det är ju en väldig tur det. Hade hela poängen med tilltaget varit att kränka svarta människor så hade saken förstås varit etter värre.<br />
<br />
Men en ursäkt förtar inte det faktum att det här ÄR kränkande.<br />
Hur hade vi reagerat om en föreställning behövde en kvinna för en viktig roll, men istället valde att låta en man trä på sig kjolen för att "det fanns inga kvinnliga skådespelare tillgängliga"? Det hade varit löjligt, förnedrande och ytterst märkligt. Det här är till och med värre eftersom traditionen att vita människor målar sig svarta i syfte att förlöjliga ligger så nära oss historiskt.<br />
<br />
Att projektledaren (och förhoppningsvis hela ensemblen) är ledsen och beklämd över reaktionerna är en klen tröst om de inte lär sig något av situationen.<br />
Det här problemet tenderar att återkomma gång på gång och det slutar alltid på samma sätt: med oförstående.<br />
Någon gör något eller säger något som uppfattas som kränkande. Utfallet kritiseras och diskuteras, och som ett brev på posten kommer svaret att ingen menade något illa.<br />
Case closed.<br />
Ingen menade ju något illa.<br />
Och allt fortsätter.<br />
<br />
Vi kan inte hålla på så här. <br />
Gång på gång kommer människor undan med att de verkligen inte menade att kränka utan bara att vara roliga, göra något snällt eller säga sin mening.<br />
Gång på gång blir slutsatsen att det är tanken som räknas, utan att några nya tankar verkar ha rotat sig i huvudet på den om uppenbarligen gjort en tankevurpa. Varför är det så svårt att ta till sig kritik? Man behöver inte hålla med eller göra avbön, men att lyssna är en bra start!<br />
<br />
Istället sparkas det bakut och mantrat "jag vill faktiskt inget illa, jag är faktiskt snäll" upprepas envetet som om det var där problemet låg. Som om kritiken handlar om huruvida någon handlat med ont uppsåt eller ej och att det var det som avgjorde.<br />
Faktum är att man kan ha världens ondaste avsikter men ändå påstå sig vilja väl. När vi godkänner varje självutnämnd välvilja istället för att ifrågasätta dess resultat är vi ut på hal is. <br />
För det är inte tanken som räknas. Alla förtjänar att bli förlåtna men jag tror att de flesta känner igen tesen att förlåtelsen är möjlig att ge endast när den skyldige insett sitt brott och förstått hur hen handlat fel.<br />
<br />
I dagens debattklimat är det få som orkar lyssna ordentligt på kritiken - den egna självbelåtenheten och rädslan för att se sig som något annat än felfri är så stor att det inte finns plats för att ifrågasätta sig själv. Kanske finns det inte heller utrymme att vara eftertänksam, att tvivla, att visa upp en kluvenhet i dagens hetsiga tävlingssamhälle.<br />
Men isåfall behövs en förändring.<br />
<br />
Det är väl jättebra att Berns ville lyfta fram en historisk kvinna som var svart i allt det vita. Det var en fin tanke. Men resultatet var inte bra, inte bra alls. Och det är resultatet som syns.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-53028319012796458192013-08-02T03:25:00.001-07:002013-08-02T11:38:33.552-07:00Religion har en självklar plats i samhälletReligion i allmänhet har en väldigt mörk baksida. Genom hela världshistorien har religioner av alla slag ursäktat och uppmanat till krig, förtryck och våldshandlingar, den har skrivit lagar och utfört förbud som strider mot mänskliga rättigheter. Den har inskränkt och förmörkat människors världsbild och den har förvillat människor in i sekter och ren sinnessjukdom.<br />
<br />
Men detta är inte allt. Religion har också förenat människor, spridit hopp och glädje, utgjort grunden för intressanta filosofiska diskussioner. Religion har tröstat i mörka stunder, den har kommit och gått i människors liv och den har uppmuntrat människor att bry sig om varandra och känna empati.<br />
<br />
Man kan förstås skilja på religion och tro, men i ärlighetens namn tror jag att en sådan skiljelinje är lättare att dra i teorin än i praktiken. Människor tenderar att samla sig i grupper och utveckla gemensamma stammar från sina individuella tankefrön. Det som börjar med enskild tro fortsätter väldigt, väldigt ofta med en gemensam tro, en religion.<br />
<br />
Samtidigt kan en enskild person tro så starkt på sin sak att hen väljer en destruktiv väg, oavsett om hen har en hel kyrka bakom sig eller bara sin egen skeva världssyn.<br />
<br />
Varje gång jag hör människor uppröras över religionens farliga makt i världen blir jag bekymrad. Inte för att jag inte håller med: att personer med stort inflytande använder religionen för att förtrycka och fördöma och hänvisar till en Gud som långt ifrån alla tror på som ursäkt för sina handlingar är bedrövligt. Men att det skulle vara religionens fel tycker jag är en alldeles för enkel analys. En värld utan religion? För det första tror jag inte att det någonsin kommer att hända ens i en gyllene utopi, för det andra tror jag inte att ondskan börjar i religionen utan någon helt annanstans.<br />
<br />
Jag tror nämligen inte att man kan utrota religion. Jag tror att religion kan liknas vid exempelvis ilska - det är något som vi alltid kommer att ha med oss och problemet är inte att det finns utan hur vi väljer att uttrycka det. Den som är arg kan välja att tala om det, skriva om det, använda det som kraft för att förändra något till det bättre. Den som är arg kan också välja att vara elak, slåss, kränka, kanske döda. Problemet där är inte ilskan, utan sättet den förvaltas på.<br />
<br />
Visst kan religionen ha en förödande kraft i det att den är så omfattande, kan dra med så många på samma tåg och är så starkt knuten till livets stora frågor. Men den kan också vara förlösande, skapa sammanhang och gemenskap för en ensam människa, den kan tillföra något till kulturen och samhället utan att sitta på en styrande plats.<br />
<br />
Vad tror du på? Gud? Allah? Reinkarnation? Änglar? Spöken? Ett fotbollslag? En politisk ideologi?<br />
<br />
Är det fotbollens fel att det finns huliganer? Politiken och demokratins fel att gatstenar flyger och kängor sparkar in huvuden? Få skulle påstå att sambandet är så starkt att hela fenomenet måste försvinna från jordens yta. När det gäller andlig tro kommer däremot svaret snabbt: världen vore bättre utan all form av religion. Om det ändå vore så enkelt.<br />
<br />
Vi behöver inte vara rädda för religion per se. Det vi ska se upp med är fundamentalister och inskränkta människor i alla miljöer och kulturer. Människor kommer alltid att tro på saker, alltid att förena sig och alltid att handla både gott och ont av olika anledningar.<br />
<br />
Religionen hör inte hemma på maktposition men i ett demokratiskt samhälle bör det vara en självklarhet att alla former av religion får finnas till.<br />
<br />
Hilda Dean Blomberghttp://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-21491750162944279562013-07-14T12:45:00.000-07:002013-10-06T14:52:40.878-07:00Deep Dark RobotMer musik, säger ni?<br />
Jamen visst, jag fixar.<br />
<br />
Har ni hört uttrycket "<a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/One-hit_wonder">one hit wonder</a>"? Det betyder (om ni inte orkar klicka länken / vill höra mina egna ord) att ett band eller en artist slår igenom som tusan med en riktigt bra låt och sen försvinner ur det allmänna rampljuset för all framtid.<br />
Länge trodde jag att det också betydde att bandet eller artisten hade en väldig flax vid ett låtskrivartillfälle, medan resten av materialet var mer eller mindre skit. Jag kopplade ihop one hit wonder-fenomenet med ointressanta artister som dyker upp en enda gång i melodifestivalen med en enda radiodänga och sen lever på det i ett par år, eller vinner typ Idol och får spelas på radio hela sommaren tills hösten kommer och folk är som fiskar på land efter nån ny musik för sina sönderlyssnade öron.<br />
Vad jävla fördomsfullt och dumt av mig.<br />
Och av er, om ni tänker likadant.<br />
<br />
Jag har <a href="http://hildadean.blogspot.se/2013/05/sinead-oconnor-i-stockholm.html">tidigare skrivit</a> om att Sinead O'Connor är så mycket mer än Prince-hiten "Nothing compares 2 U" och jag kommer med all sannolikhet blogga om hur A-ha låter när de inte sjunger "Take on me".<br />
Men först: Linda Perry.<br />
<br />
Linda Perry har haft flera namn och projekt, det mest kända torde vara 4 Non Blondes. Ja, nu minns ni, va? "What's up" heter låten som spelades överallt i början av 90-talet och Linda är förstås sångerskan med den kraftfulla rösten. Fruktansvärt bra låt det där.<br />
4 Non Blondes släppte en skiva, den andra kom aldrig ut och deras enda hit var "What's up". Så synd, med tanke på att hela "Bigger, better, faster, more!" är en väldigt bra skiva.<br />
Och bättre blir det. Lyssna på Lindas soloskiva "In flight" från 1995, eller projektet Deep Dark Robot, som hon har ihop med trummisen Tony Tornay.<br />
Deep Dark Robots låtar, kompletta med videos och allt kan ni lyssna på här.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.youtube.com/embed/Iln5F1YOVoI?feature=player_embedded' frameborder='0'></iframe></div>
<br />
Jag har haft "It fucking hurts" i huvudet i flera dagar nu. Det börjar bli påfrestande men det är okej för det är en riktigt grym låt.<br />
Ja, vad bra det är! Eller hur! Lyssna lyssna lyssna.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-3151145527006630762013-07-10T15:10:00.000-07:002013-10-06T14:52:21.433-07:00If you find yourself caught in loveJag är lite efter.<br />
Har alltid varit dålig på att vara nördig, i synnerhet när det gäller musik. Det går sjukt långsamt - kan tex vara övertygad om att jag skulle älska en viss artist (baserat på att jag hört ett par låtar och tycker att artisten verkar ball) men dröja flera år (skojar inte) med att börja lyssna på allvar.<br />
<br />
Mitt favvoband, Belle & Sebastian (och nej, jag vet inte vad medlemmarna heter utöver Stuart Murdoch, orka fylla hjärnan med ännu mer info än vad som krävs för att överleva), har gjort filmmusik (för sex år sedan, hej hej här kommer jag med latest news!) till en bögfilm som verkar helt okej.<br />
Obs varning folk pussas mm (ni kan säkert inte ens se videon utan att logga in och bekräfta att ni är vuxna och klarar av att beskåda denna styggelse): <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<object class="BLOGGER-youtube-video" classid="clsid:D27CDB6E-AE6D-11cf-96B8-444553540000" codebase="http://download.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=6,0,40,0" data-thumbnail-src="http://img.youtube.com/vi/q5effcty_HU/0.jpg" height="266" width="320"><param name="movie" value="http://youtube.googleapis.com/v/q5effcty_HU&source=uds" /><param name="bgcolor" value="#FFFFFF" /><param name="allowFullScreen" value="true" /><embed width="320" height="266" src="http://youtube.googleapis.com/v/q5effcty_HU&source=uds" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true"></embed></object></div>
Erkänn bra låt! Ja, den var ju inte ny, bara videon/filmen som inte heller var ny.<br />
Jarå. En annan gång kanske jag dravlar en lång historia om hur jag mötte Belle & Sebastian och found myself caught in love med deras musik, men inte ikväll.<br />
Sorry för old news.<br />
Nu ska jag sova.<br />
<br />
Imorgon på bloggen: Senaste nytt - Thomas Edison presenterar sin nya uppfinning glödlampan!<br />
Stay tuned och sov gott.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-50841431715645504862013-07-10T14:52:00.001-07:002013-07-10T14:52:34.589-07:00Positivt tänkandeEgentligen tror jag att om det finns två olika sorters människor så går gränsen mellan de som kan klassas som optimister och de som är mer pessimistiskt lagda.<br />
Jag tror att det är svårt för - såklart tror jag det, jag är ju själv pessimist - att bygga om sin hjärna så pass att man installerar motsatsen till sin egen livssyn.<br />
Är man pessimist kanske man rentav tjänar på att lära sig leva med det, snarare än att försöka tänka positivt mot sin vilja. Pessimism behöver inte vara så hemskt. Säger jag...<br />
<br />
Jo, jag är ju pessimist. På sätt och vis positiv och hoppfull, men i grund och botten mer svartsynt och tvivlande till min natur.<br />
Men jag försöker jobba med de negativa tankar som skadar mig eller andra. Sådana finns ju. Kanske går det att vara en sund pessimist, men sådana saker som dålig självkänsla och överdriven oro och ångest gör ju ingen som helst nytta.<br />
<br />
En sak jag aldrig fått klart för mig är vad man ska tänka på när man tänker positivt.<br />
Det står alldeles klart att jag behöver mota ut de negativa tankarna ur mitt tanke-synfält. Det är jag helt på det klara med. Men för att bli av med en tanke måste man ersätta den med en annan.<br />
Jag ser och känner igen en destruktiv tankegång, men för att verkligen kunna avväpna den ordentligt skulle jag behöva något att fylla ut tomrummet med.<br />
Det saknar jag i dagsläget.<br />
<br />
Eller vad säger ni? Hur brukar ni tänka?<br />
Ibland rabblar jag "solen skiner, solen skiner" för mig själv. Inte för att jag bryr mig om att solen skiner, men det är ju en sån där sak som folk brukar tycka är positivt och trevligt och eftersom jag inte har något bättre att komma med får det duga.<br />
Ett tag hade jag en väldigt enkel "dam-dam-dadadadadam"-melodi som jag nötade in i skallen och plockade fram varje gång jag ville få tyst på något otrevligt där inne.<br />
<br />
Men det är ju ganska löjligt, tycker ni inte?<br />
Jag kanske borde sätta mig och lista allt positivt jag kan tänka på så att jag har något att gå på när det kniper.<br />
Fast det känns svårt. Ingenting väger liksom tillräckligt tungt.<br />
Jag brukar tänka på det när jag luktar på blommor eller äter glass. Det är ju trevliga sysslor, men det löser inte mina problem. Jag är jättebra på att leva i nuet, men runt hörnet väntar ju samma trubbel och grubbel som alltid.<br />
<br />
Positivt tänkande kanske helt enkelt inte är vad jag behöver.<br />
Eller så har jag missuppfattat vad det går ut på.http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3240006123116889933.post-27249750522084752302013-07-05T04:32:00.000-07:002013-10-06T14:51:24.287-07:00Not another katastroffilmHar ni tänkt på att alla hollywoodska katastroffilmer är exakt likadana?<br />
Jag har faktiskt tänkt på det.<br />
<br />
Och visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på att Hollywood är Hollywood, filmbranschen som har tagit ställning och satt ner foten ordentligt mot destruktiva krafter såsom nytänkande och mångfald.<br />
Att en romantisk komedi står och faller med huruvida den klantiga pojken möter den snygga flickan och en actionfilm kräver en god amerikan och en ond utlänning är liksom inskrivet i stadgarna och inte så lätt att ändra på.<br />
Men just när det gäller katastroffilm trodde jag i min enfald att så länge man håller sig till de obligatoriska utomjordingarna, jättemonstren, naturkatastroferna eller vad det nu må vara som hotar så skulle själva intrigen i övrigt vara någorlunda fri.<br />
Av allt att döma har jag gjort en grov missberäkning angående denna genre.<br />
<br />
Jag har sett några katastroffilmer i mitt liv. Inte överdrivet många eftersom jag börjat tröttna på just likformigheten. Allt för många gånger har jag sett samma mönster upprepa sig.<br />
Nu talar jag inte om att det alltid utspelar sig i New York eller andra amerikanska städer, att utomjordingarna alltid är onda, att allt alltid händer helt plötsligt som en blixt från klar himmel eller att det alltid lugnar sig på slutet och att hjälten överlever.<br />
Allt det där kan jag köpa.<br />
Det är något annat jag reagerat på, ett underliggande tema som rapas upp varenda gång jorden hotas av olycka och lidande (utöver den olycka och det lidande som redan pågår ständigt i de fattiga delarna av världen).<br />
Vi kan kalla det Tema Familjen.<br />
<br />
För att nå kriterierna för en hollywoodsk katastroffilm krävs följande:<br />
1. En hotande katastrof.<br />
2. En manlig hjälte som måste rädda sitt/sina barn + rädda sitt äktenskap.<br />
Extrapoäng om:<br />
A. Hjältens barn finns på en extremt svåråtkomlig plats dit han måste ta sig.<br />
B. Äktenskapet redan är kvaddat men lagas mirakulöst i slutet av filmen.<br />
<br />
ALLTID.<br />
Ja, okej, det finns antagligen undantag, men det här händer tillräckligt ofta för att jag ska helt tappa lusten att se en katastroffilm eftersom jag redan vet allt som kommer att hända.<br />
Inte bara vet jag att huvudpersonen kommer att överleva mot alla odds (den förutsättningen är ju regel nummer ett i princip alla filmer). Inte bara har jag räknat ut att väldigt många andra kommer att duka under och att många hus kommer att störta och flygplan kommer att sprängas och kaotiska bilköer kommer att uppstå och nyhetssändningar kommer att brytas mitt i. Inte bara är jag redan från början inbegripen med att specialeffekterna kommer att hagla medan en pressad president sitter på sitt kontor och planerar för sin egen bekväma och hemlighållna flykt.<br />
Allt det här känns liksom helt okej när jag sätter mig i biostolen eller hemma i soffan.<br />
Det som stör mig är att jag redan vet allt om huvudpersonen och hans liv. Att katastroferna må variera från kärnkraftsmuterade havsmonster till brinnande kometer men huvudpersonen är alltid en exakt kopia av snubben i den förra katastroffilmen. Det är alltid en slätstruken, heroisk familjefar som på slutet blir ihop med en lika slätstruken kvinna (förslagsvis sitt ex så kan barnen gråta glädjetårar inte för att de överlevt men för att mamma och pappa är kära igen). Att det alltid ska tryckas in äktenskapspropaganda i varenda rulle om jordens undergång (fatta symboliken: det gifta paret skiljer sig och Gud går bananas över hela jorden!). Att jag redan sett hela storyn från början till slut ett oräkneligt antal gånger och det enda som skiljer är... ingenting.<br />
VARFÖR ska jag då se den här filmen också?<br />
<br />
<br />
Har ni sett Day after tomorrow?<br />
Har ni sett 2012?<br />
Har ni sett Volcano? <br />
Har ni sett Independence Day?<br />
Har ni sett Flood? <br />
Har ni sett Världarnas krig?<br />
Har ni sett Earthquake in New York?<br />
Har ni sett Meltdown?<br />
Se en av dem, det räcker.<br />
<br />
Snart kommer World War Z på bio. Den handlar om en katastrof som hotar jorden. Brad Pitt spelar pappan som försöker rädda sin familj. Jag var lite sugen på att se World War Z tills jag drog mig till minnes att jag ju redan sett den flera gånger. Där sparade jag en hundring!http://www.blogger.com/profile/16654489381085928643noreply@blogger.com0